Boboliträdgården (italienska: Giardino di Boboli) är en historisk park i staden Florens, som öppnades för allmänheten 1766. Ursprungligen designad för Medici, representerar den ett av de första och viktigaste exemplen på den italienska trädgården, som senare fungerade som inspiration för många europeiska hov. Det stora grönområdet är ett riktigt friluftsmuseum med statyer i olika stilar och från olika perioder, från antiken till renässansen. Den har också stora fontäner och grottor, bland dem den fantastiska Buontalenti-grottan byggd av konstnären, arkitekten och skulptören Bernardo Buontalenti mellan 1536 och 1608.

Historik

Boboliträdgården, direkt bakom Pitti-palatset, huvudsätet för Medicis storhertigar av Toscana i Florens, är några av de första och mest välbekanta formella italienska 1500-tals trädgårdarna. Trädgårdsstilen från mitten av 1500-talet, som den utvecklades här, innefattade långa axlar, breda grusvägar, betydande “byggda” element av sten, den överdådiga användningen av statyer och fontäner, och ett omfång av detaljer, koordinerade i semi-privata och offentliga utrymmen som präglades av klassiska accenter: grottor, nymfeum, trädgårdstempel och liknande. Trädgårdens öppenhet, med vidsträckt utsikt över staden, var okonventionell för sin tid. Trädgårdarna var mycket påkostade, med tanke på att inget tillträde tilläts för någon utanför den närmaste Medici-familjen, och det är inte känt att någon underhållning eller fester har ägt rum i trädgårdarna.

Boboliträdgårdarna anlades för Eleonora di Toledo, hustru till Cosimo I de’ Medici. Den första etappen hade knappast påbörjats av Niccolò Tribolo när han dog 1550, varefter konstruktionen fortsattes av Bartolomeo Ammanati. Giorgio Vasari bidrog till planeringen, och Bernardo Buontalenti bidrog med skulpturer, såväl som den utarbetade arkitekturen i grottan på gården som skiljer palatset från dess trädgård.

Layout

Trädgården saknar en naturlig vattenkälla. För att vattna dess växter byggdes en ledning för att mata vatten från den närliggande floden Arno via ett avencerat bevattningssystem.

Den primära axeln, centrerad på den bakre fasaden av palatset, reser sig uppför Boboli Hill från en djup amfiteater; dess form liknar hälften av en klassisk hippodrome eller kapplöpningsbana. I mitten av amfiteatern är den fornegyptiska Boboliobelisken placerad, som hämtats från Villa Medici i Rom. Denna primära axel slutar i en Neptunus fontän (känd av de vördnadslösa florentinerna som “Fountain of the Fork” på grund av Neptunus treudd). Skulpturen av Neptunus, av Stoldo Lorenzi, är synlig mot horisonten när en besökare klättrar uppför sluttningen.

Giulio Parigi lade ut den långa sekundära axeln, Viottolone eller Cypressvägen i rät vinkel mot den primära axeln. Denna väg ledde upp genom en rad terrasser och vattendrag, den viktigaste är Isolotto-komplexet, med bosketter på båda sidor, och tillät sedan utträde från trädgårdarna nästan vid Porta Romana, som var en av huvudportarna till den muromgärdade staden. År 1617 byggde Parigi Vulcangrottan (Grotticina di Vulcano) längs denna axel.

Boboliträdgården har genomgått flera stadier av utvidgnings- och omstruktureringsarbete. Den förstorades på 1600-talet till sin nuvarande omfattning av 45 000 meter² (111 tunnland). Boboliträdgården har kommit att bilda ett utomhusmuseum för trädgårdsskulpturer som inkluderar romerska antikviteter samt verk från 1500- och 1600-talet.

I den första fasen av byggnaden grävdes amfiteatern ut i sluttningen bakom palatset. Ursprungligen formad av klippta kanter och gröna växter, formaliserades den senare genom att bygga om i sten dekorerad med statyer baserade på romerska myter, som havets fontän (skulpterad av Giambologna, senare överförd till en annan plats i samma trädgård). Den lilla grottan Madama och den stora grottan påbörjades av Vasari och fullbordades av Ammannati och Buontalenti mellan 1583 och 1593.

Även när Boboliträdgården genomgick restaureringsarbeten 2015, var den stora grottans statyer fortfarande utställda; de är definierande exempel på manneristisk skulptur och arkitektur. Invändigt och utvändigt dekorerad med stalaktiter och ursprungligen utrustad med vattenverk och frodig vegetation, är grottan uppdelad i tre huvudsektioner. Den första var fresker för att skapa illusionen av en naturlig grotta, en tillflyktsort som tillåter herdar att skydda sig från vilda djur; det inhyste ursprungligen The Prisoners of Michelangelo (nu ersatt av kopior), statyer som först var avsedda för graven av påven Julius II. Andra rum i grottan innehåller Giambolognas berömda badvenus och en 1700-talsgruppen av Paris och Helena av Vincenzo de’ Rossi.

Neptunus fontän

I sluttningen ovanför amfiteatern finns en dubbel ramp som leder till Neptunusfontänen. Dess främsta inslag är en stor bassäng med en central bronsstaty av Neptunus, gjord av Stoldo Lorenzi någon gång mellan 1565 och 1568. Fontänen konstruerades samtidigt med sin mer kända motsvarighet, Ammannatis Neptunusfontän, som ligger i hörnet av Palazzo Vecchio vid Piazza della Signoria i centrala Florens. Högre upp på sluttningen finns en staty av överflöd (Dovizia). Tillsammans verkar dessa verk anspela på en legend där gudarna Athena och Neptunus tävlar om rollen som Atens beskyddare. I den legenden slår Neptunus marken med sin treudd, vilket får vatten att springa ut ur den.

Fontana del Bacchino

Fontana del Bacchino är ett skulpturverk från 1560 av Valerio Cioli (1529-1599) med en staty modellerad som Bacchus som rider en sköldpadda. 1572 förvandlades statyn till en fontän.

Isolotton

Isolotto är en ovalformad ö i en trädomsluten damm, och är nästan i slutet av Viottolone-axeln. I mitten av ön finns havets fontän, och i den omgivande vallgraven finns statyer av Perseus och Andromeda (skolan i Giambologna). Isolotton anlades av Giulio och Alfonso Parigi, cirka 1618.

Läs om La Limonaia vid Giardino di Boboli

Inlägget Boboliträdgården dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Florens, känt som vaggan för renässanskonst och kultur, bär inte bara på historiska skatter inom sina konstmuseer och arkitektoniska mästerverk, utan också i sina förtrollande trädgårdsmiljöer. I och kring denna toscanska pärla blomstrar trädgårdar som talar om en historia lika rik som stadens konstnärliga arv.

Giardino di Boboli: Renässansens skulpturer bland grönskan

Giardino di Boboli är en av de mest kända trädgårdarna i Florens och anses vara ett mästerverk inom italiensk trädgårdskonst. Denna gröna oas sträcker sig över 11 hektar bakom Palazzo Pitti och erbjuder besökare en promenad genom olika epoker. Renässansskulpturer och fontäner pryder trädgården, medan terrasserade gångar leder besökare upp till magnifika utsiktspunkter över Florens skyline.

Giardino Bardini: En gömd pärla med panoramautsikt

Giardino Bardini, som ligger i Oltrarno-distriktet, är en gömd pärla bland Florens trädgårdar. Denna romantiska plats erbjuder inte bara en imponerande samling av växter och blommor, utan också en panoramautsikt över staden som tar andan ur en. Under våren exploderar trädgården i färg med azaleor och rosor i full blom.

Villa Gamberaia: En aristokratisk reträtt

Villa Gamberaia, belägen strax utanför Florens, är en aristokratisk reträtt från 1600-talet. Dess formella italienska trädgård har lockat besökare i århundraden med sina geometriska mönster och imponerande arkitektoniska element. Besökare kan njuta av stillheten och skönheten i trädgården, som också har inspirerat konstnärer och författare genom åren.

Läs mer om Villa Gamberaia

Rose Garden (Giardino delle Rose): En doftande dröm

Florens är också hem för en av de mest doftande trädgårdarna i världen, Giardino delle Rose. Denna rosenträdgård ligger nära Piazzale Michelangelo och erbjuder tusentals olika rossorter. Under våren och försommaren fylls luften med en böljande doft av rosor, och besökarna kan njuta av en fantastisk utsikt över Florens.

Giardino dell’Iris: En blomstrande tradition

Giardino dell’Iris är en annan blomstrande pärla i Florens, särskilt känd för sin årliga irisutställning. Denna trädgård, belägen nära Piazzale Michelangelo, hyser en imponerande samling av irisblommor och är en symbol för staden. Under utställningen tävlar trädgårdsmästare om priset för den vackraste irisblomman, och besökare kan fördjupa sig i färgsprakande blomsterhav.

Sammanfattning

Florens, med sin rika historia och kulturella arv, erbjuder inte bara konst och arkitektur utan också en extraordinär trädgårdsupplevelse. Från de välkända Giardino di Boboli till de gömda pärlorna som Giardino Bardini och Villa Gamberaia, till de doftande drömmarna i Giardino delle Rose och Giardino dell’Iris, presenterar Florens en symfoni av grönska och skönhet. Att utforska dessa trädgårdsmiljöer är som att ta en promenad genom historien, där varje blomma och varje skulptur berättar en del av stadens fascinerande berättelse.

Inlägget Florens gröna oaser dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Villa d’Este, världens vackraste trädgård, ligger ungefär tre mil utanför Rom. Vill man besöka den tar man metron, linje B, från Stazione Termini. Man åker med ända ut till ändstationen vid Rebibbia och tar därifrån buss nummer ett vidare ut till en liten stad som heter Tivoli. På vägen ut reser man genom ett vackert landskap, med stora marmorbrott, olivlundar och vinodlingar. Sista biten klättrar bussen upp för bergssluttningen, till staden där på höjden.

Borggården och slottet Villa d’Este

Inklämd bredvid kyrkan ligger entrén till Villa d’Este. Vi passerar en lång hall och kommer så in på borggården med arkader på tre sidor. På den fjärde sidan är en Romersk fontän, från 200-300 e Kr, med den behagfullt sovande Venus. Hon spiller vatten från en vas, som rinner ner i en bassäng inunder, ett Romersk labrum.

Från borggården kommer vi in i palatsets första våning, som egentligen var kardinalens privata bostadsdel. Rummen är mycket vackra, med utsökta tak- och väggmålningar, men vi ska inte fördjupa oss i dem nu. Vi tar oss fram till den sida av byggnaden som vetter mot trädgården, ivriga att få se denna berömda trädgård. I Hallen för audienser ser vi ut genom ett fönster och får då se en trädgård och ett landskap så vacker och så storslaget. Detta är en trädgård planterad av människor med själ och hjärta, som har ett språk som påverkar och talar till oss. Den är inte så storslagen att vi låter oss imponeras, eller överväldigade förkrossas av storleken. Egentligen är trädgården ganska liten, inte större en ca 4 ha. Det är snarast det omgivande öppna landskapet som står för storslagenheten. Trädgården är inte större än att den känns mänsklig och kanske är det därför vi tycker så mycket om den.

Vi tar trapporna ner till bottenvåningen, lämnar byggnaden och kommer ut på den översta terrassen. Mot oss väller ljudet av sprutande, plaskande, porlande, forsande fontäner, blandat med alla fåglarnas sång, som trivs i trädgårdens alla träd och häckar. Hela luften är full av ljud, som vi inte kan avgöra var det egentligen kommer ifrån.

Innan vi fortsätter in i trädgården vid Villa d’Este ska vi möta den person som såg till att den blev anlagd.

Ippolito II d’Este, Villa d’Estes skapare

Ippolito d’Este var, tillsammans med Alessandro Farnese, en av de sista stora renässans kardinalerna. Han föddes 1509, som andra barnet till Alfonso I d’Este, den tredje hertigen av Ferrara och Lucrezia Borgia. Som andra son var han destinerad till kyrkan. Redan när han var tio år gammal efterträdde han därför sin farbror Ippolito I, som ärkebiskop i Milano. Tjugo år gammal sändes han till det franska hovet, för att representera huset d’Este, hos Frans I. Han blev god vän med den franska kungafamiljen och i så hög grad att han blev medlem i kung Frans I’s privata råd.
Som tjugonioåring blev han, av påven Paul III, utsedd till kardinal, efter påtryckningar från Frans I. Franska kungahusets stöd hjälpte Ippolito i hans strävan att samla på sig titlar och fonder, vilket gjorde honom till sin tids rikaste kardinaler. Hans totala årliga inkomst har beräknats till 120 000 scudi, en enorm summa, som emellertid knappt räckte till för att täcka kardinalens enorma kostnader. Han var under hela sitt liv jagad av kreditorer. Ippolito växter upp i Ferraras raffinerade miljö, med humanistiska studier och med naturlig fallenhet för skönhet. Hans uppehåll i vid det franska hovet var dessutom under renässansens blomning. Detta gjorde honom till en mycket kultiverad man och en generös mecenat till flera konstnärer och författare.

Ippolite d’Estes främsta ambition var alltid att bli vald till påve. Trots stödet från det franska kungahuset, huset d’Estes stora prestige och de stora summor som spenderades på att värva supportrar så förverkligades inte hans stora dröm under så många som fem konklaver. Under konklaven 1549-1550, när fördelningen av förläningar skulle göras mellan kardinalerna, lämnades staden Tivoli och Villa d’Este som förläning till Ippolito d’Este. Egendomen var sannolikt inte särskilt eftertraktad. Både kardinal Ercole Gonzaga och kardinal Alessandro Farnese hade tidigare avsagt sig den. Tre egenskaper hos Tivolis omgivningar attraherade emellertid Ippolito d’Este. Det var den goda tillgången på vatten och källor, för vilket Tivoli sedan länge varit berömt. Tivoli hade även ett klimat som var gynnsamt för Ippolitos ömtåliga hälsa, men framförallt fanns det Tivolis omgivningar en mängd antika villor och andra byggnader, vilkas ruiner bara delvis blivit utgrävda. Den främsta av dessa villor var kanske Villa Adriana (Hadrianus villa), vilken kardinalen, strax efter sin installation i september 1550, lät Pirro Ligorio påbörja utgrävningar vid. Pirro Ligorio var kardinalens ”antiquario” från 1549 till 1555.

Trädgården vid Villa d’Este

Här uppe, på den översta terrasen på Villa d’Este, är den första lilla fontänen, en enkel tunn vattenstråle i en skål. Vi tar trappan ner till nästan terrass, “Passeggiata del cardinale”, kardinalens gång, med Fontana di Pandora, Pandoras fontän. Här vid “Passeggiatae del cardinale” brukade kardinalen vandra tillsammans med sina humanistvänner.

I den bortersta änden av denna terrass, mot sydväst, ligger Dianas grotta och i nordöst i andra änden av terrassen ligger Igea och Esculapios grotta, hälsogudinna respektive medicinens gud. Båda grottorna var en gång i tiden dekorerade med mosaiker och skulpturer, som nu är försvunna.

Från denna terrass kommer man ner från slänten via mäktiga diagonala gångar, kantade av höga häckar av lager. Gnider man bladen lite lätt känner man genast igen den behagliga kryddoften, från kalopskoket. I och med att gångarna går diagonalt ner för den branta slänten blir nedgången behaglig och inte för brant. Efter ett tag avbryts vår vandring av en aveny kantad av kvitten, som går vinkelrätt på anläggningens tväraxel. Om vi väljer att följa denna gång kommer vi fram till en av de något nyare fontänerna, “Fontana del Bicchierone”, det stora glasets fontän, som formgavs av Gianlorenzo Bernini 1660-1661.

Cento Fontane

Vi tar trappan ner här och kommer på så sätt ner till nästa terrass, med en långsträckt fontän i nästan hela trädgårdens bredd, nämligen den världsberömda “Cento Fontane”, de hundra fontänerna. Den övre kanalen på denna fontän har längs kanten små skepp, omväxlande med obelisker, örnar och franska liljor, som alla sprutar vatten ner i kanalen inunder. Denna var ursprungligen dekorerad med stuckreliefer som illustrerade Ovidius metamorfoser. Dessa har nu mer eller mindre försvunnit. Från denna kanal sprutas vattnet från maskaroner, som föreställer djurhuvuden, ner i den understa kanalen. Dessa djurhuvuden är nästan helt täckta av mossa och venushår, som trivs i den fuktiga miljön.

Fontana dell’Ovato

Går vi mot nordöst på denna terrass kommer vi fram till den fontän som ansågs för att vara en av de viktigaste i trädgården nämligen “Fontana di Tivoli” eller “Fontana dell’Ovato”. Detta är en av de fontäner som man är ganska säker på att Pirro Ligorio har formgivit. Den består av en stor oval bassäng. I fonden begränsas den av en halvcirkel, med nischer som innehåller peperino skulpturer som föreställer nymfer, nästan gömda av vegetation. Dessa skulpturer skulpterades av Giovanni Battista della Porta, 1567 efter skisser av Ligorio. Nymferna håller vaser från vilka vatten rinner ner i den stora ovala bassängen. Vatten sprutar dessutom från skålar uppe på balustraden ovanför nischerna. Men framförallt rinner vatten i ett brusande fall, ner i bassängen från ett stort fat i halvcirkelns mitt. Mitt i det stora fatet spelar en fontän med vatenstrålar i form av en lilja. Ovanför denna anläggning i det konstgjorda berget öppnar sig tre grottor från vilka vattnet forsar. Här tronar också Sibylla Tiburtina, med sin son Melicerte, skulpterad i travertin 1568 av Gillis van den Vliete. På sidorna står skulpturer som föreställer de båda flodgudarna Erculaneo och Anio. Denna fontän symboliserar typografin runt Tivoli. Det tre skulpturerna representerar Tivolis tre floder och de konstgjorda klipporna och grottorna symboliserar omgivningens berg. Miniatyrvattenfallet representerar floden Anienes fall.

På toppen av klippan, vid vattenfallens början står en skulptur i stuck, som föreställer flodguden Anio (Aniene), med Sibyllans tempel i sin hand. Under står en skulptur som symboliserar Appeninerna, som är framställd hållande bergen i sin hand från vilken floden framspringer. Vid basen blandar sig vattnet från Aniene med det vatten som kommer från Tibern, vilken representeras av en marmorskulptur, till hälften gömd i grottan till höger. Floder rinner vidare ner för en slänt och vidgar sig i en bassäng, med en liten båt i mitten som bär upp en kollon. Denna båt symboliserar den lilla ön “Isolar Tiberina”. Här spelar vattnet i en mängd strålar och bakom detta skådespel fanns det en gång i tiden uppbyggt en halvcirkel med små byggnader, som representerade Roms sju kullar och deras kända monument. Tyvärr återstår bara en liten del av denna anläggning. I mitten på 1800-talet kollapsade terrassen på vilken den var uppbyggd och allt rasade ner i avgrunden utanför trädgården. I denna anläggnings mitt står fortfarande en skulptur av Rome Victorius, i rak linje med Sibilla Tiburtina i Ovatofntänen mitt emot. Här finns även skulptur av varghonan med tvillingarna Romolus och Remus.

Den ovala bassängkanten är klädd med glaserat kakel, dekorerat omväxlande med örnar och franska liljor, som ingår i familjen d’Estes vapen.

Anläggningen skuggas av stora plataner, planterade på 1500-talet. Intill fontänen under den ovanför liggande terrassen ligger Venus grotta, som enligt en anonym beskrivning var helgad åt “sinliga nöjen”. i kontrast till Dianas grotta som var helgad till “sanna nöjen och dygd”. De skulpturer som en gång fanns här är för länge sedan borta.

Fontana di Roma

Vi lämnar den vackra Ovato fontänen och går längs de hundra fontänerna till trädgården andra ände. Vi kommer då fram till en märklig fontänanläggning, “Fontana di Roma”, eller “Rometta”, som är en minikopia av Rom, eller i varje fall dess viktigaste byggnader. Denna fontän var mycket omtyckt av Ippolito d’Este och han tyckte om att tillbringa sin tid här. Denna byggdes av en fontenär som hette Curzio Maccarone, 1568-70, enligt en ritning av Pirro Ligorio. Så i var sin ände av de hundra fontänerna ligger de båda städerna Tivoli och Rom, vilket kan ses som en symbol för Ippolitus ambition att en gång lämna Tivoli, för att resa till Rom, som påve. Ippolito hade starka ambitioner att bli vald till påve och använde mer eller mindre ärliga metoder att lyckas i detta uppsåt. Han var många gånger nära att bli vald, men lyckades aldrig att nå sitt mål, till sin stora besvikelse.

Fontana di Prosperina

Uppe i från denna terrass har vi utsikt över “Fontana di Prosperina”, som ligger på terrassen under oss. Vi går ner till denna fontän på trappan, som på två sidor omger den. Detta är ett slutet rum, som fungerade som en utomhusmatsal. Ursprungligen hette den Kejsarfontänen, därför att här fanns skulpturer av fyra romerska kejsare som varit byggherrar i Tivolis omgivningar, nämligen Caesar, Augustus, Trajanus och Hadrianus. 1640 togs dessa skulpturer bort och ersattes av en skulptur, i stucco, som föreställde Pluto när han bortför Prosperina i en vagn. Av denna skulpturgrupp återstår bara Pluto omgiven av mytologiska figurer som rider på delfiner, spelande på musikinstrument i form av snäckor. På båda sidor om denna skulpturgrupp står vridna kolonner, dekorerade med vindruvor, liknande dem man kan se i S:t Peterskyrkan i Rom.

Fontana della Civetta

Vi vandrar vidare till trädgårdsrummet bredvid, till “Fontana della Civetta”, Ugglefontänen. Denna fontän stod färdig 1569 och beundrades mycket av samtiden. I den centrala nischen orsakade det fallande vattnet övertryck i en kammare, dold av skulpturer. Detta övertryck satte små fåglar av brons i rörelse och fick dem att sjunga. Plötsligt dök en hoande uggla upp, som fick småfåglarna att tystna. I dag saknar fontänen denna komplicerade ingenjörskonst, som gett den sitt namn. I nischen står en brusande fontän med kolonner på ömse sidor, täckta av vacker mosaik, som föreställer de gyllene äpplena från Hesperidernas trädgård. Det hela kröns av släkten d’Estes vapen, hållet av två änglar. Framför fontänen ligger en vacker parterr, uppdelad i enkla fyra kvarter, kantade av buxbom.

Fontana del Drago

Vi vänder oss om och lämnar detta vackra trädgårdsrum och går längs den mäktiga gång som korsar trädgårdens mittaxel. Den är kantad av lager och mäktiga cypresser och för oss hela vägen tillbaka till trädgården andra ände. Men innan vi når fram dit passerar vi trappan, som är känd under namnet “Bollori”. Ner för dess sidor rinner vattnet i ett trappstegsformat vattenfall.

När vi korsar mittaxeln passerar vi samtidigt en av Villa viktigaste fontänerna vid Villa d’Este, den så kallade “Fontana del Drago”, Drakfontänen. Namnet kommer av drakhuvudena i den ovala fontänens mitt, vilka sprutar vatten ur sina öppna käftar. Draken är Ladoniens mytiska drake som vaktade Hesperidernas gyllene äpplen, som sedan stals av Herkules. En skulptur av Herkules har också tidigare varit placerad i nischen bakom fontänen. Hela fontänen är omgiven av en cirkelformad trappa som förbinder de båda terrasserna.

Fontana dell’Organo

Vi fortsätter vår väg ytterligare en bit och viker sedan av till vänster, så att vi når fram till Fontana dell’Organo, Vattenorgeln.

Den skapades av den italienska konstnären Claude Venard och består av en imponerande samling vattenorglar och mekaniska enheter. Fontänen är konstruerad för att efterlikna ljudet av ett orgelverk och är en sällsynt konstnärlig prestation inom vattenkonst.

Det mest anmärkningsvärda draget hos Fontana dell’Organo är dess förmåga att skapa musik med hjälp av vatten som strömmar genom olika rör och kanaler. Fontänens mekanismer, inklusive vattenorglarna och de olika ljudproducerande enheterna, styrs av en sofistikerad vattenkraftsystem. När vattenstrålarna pressas genom olika pipor och dysor, skapas en förtrollande melodi som fyller luften.

Besökare till Villa d’Este har möjlighet att uppleva denna unika fontän och dess musikaliska prestationer under speciella tillfällen då Fontana dell’Organo aktiveras. Det är en extraordinär kombination av konst, teknik och vattenkonst som ger besökarna en minnesvärd och kulturell upplevelse vid denna historiska plats.

Fontana di Nettuno

Direkt nedanför orgelfontänen, och tar emot vattnet från den övre fontänen, finns Neptunusfontänen, ett verk skapat på 1900-talet för att ersätta ett trädgårdslandmärke som hade förfallit.

Utrymmet ockuperades ursprungligen av en stenig kaskad, skapad på 1600-talet av Gian Lorenzo Bernini. Den beställdes av kardinal Rinado I d’Este som bakgrund för trädgårdens laterala axel, oavslutad av kardinal Ippolito. Berninis plan krävde ett vattenfall från orgelfontänen som hoppade över sibyllernas grottor och sedan forsade nerför en stenig sluttning till en sjö dekorerad med rev och statyer. Ytterligare två kaskader kom in i sjön från sidorna. Bernini designade kaskaden för att producera ett dånande ljud av fallande vatten. Berninis kaskad återgavs i målningar och gravyrer, och imiterades i andra trädgårdar i Italien och så långt bort som i England. Kaskaden var helt försummad i två århundraden, torr, sönderfallen och bevuxen med vegetation. På 1930-talet skapade arkitekten Attilio Rossi den nuvarande fontänen med hjälp av det som återstod av Berninis kaskad. Mot väggen i sibyllernas grottor byggde han rektangulära bassänger med kraftfulla vattenstrålar, de högsta strålarna i mitten. Mittpunkten var en grotta under vattenfallet från orgelfontänen; grottan innehöll en torso från 1500-talet av en staty av Neptunus, som ursprungligen var avsedd för en ofullbordad fontän av havet. Andra vattenstrålar i fläktform stiger från pooler på fontänens sidor.

Peschiere

De tre fiskdammarna, Peschière, korsar trädgården från Neptunusfontänen. De tjänade ursprungligen för att tillhandahålla färsk fisk, anka och svan till kardinalens bord, och var också, enligt Pirro Ligorios plan, avsedda att förbinda två fontäner; orgelfontänen och kaskaden och havens fontän. I mitten av dammarna hade Ligorio ursprungligen planerat att skapa en central damm med monumentala fontäner. Men när Ippolito dog 1572 hade bara två av dammarna färdigställts. I slutet av 1500-talet kantades dammarna av sexton höga pilastrar i form av hermersom sprutade ut solfjäderformade vattenstänk, vilket skapade en mängd regnbågar en solig dag.

År 1632 gjorde hertigen av Modena, ansvarig för villan, om dammarna helt. Pilastrarna togs bort och ersattes med åtta piedestaler med vaser som sprutade vatten och med tjugofyra stora krukor innehållande en mängd olika citrusträd. Dammarna fungerar nu främst som en pittoresk förgrund för kaskader och fontäner av Neptunusfontänen.

Fontana della Madre Natura

Den mest kända fontänen i den nedre trädgården är fontänen Diana av Efesos, även känd som fontänen av moder natur. Denna staty stod ursprungligen bredvid Orgelfontänen, men flyttades till den nedre trädgården av Alessandro d’Este på 1500-talet. Den gjordes av den flamländska skulptören Gillis van den Vliete1568, och modellerades efter en klassisk romersk staty av Diana av Efesos från andra århundradet, nu i Nationalmuseet i Neapel.

Inlägget Villa d’Este dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

I hjärtat av Italiens sköna landskap, långt ifrån de översvämmade turistorterna, gömmer sig en dold pärla som få har hört talas om. Sacro Bosco i Bomarzo, även kallad “De förtrollade trädgårdarna” eller “Monsterparken”, är en fascinerande plats som bär på en rik historia och en unik estetik som tar besökaren till en annan tid.

Sacro Boscos bakgrund och ursprung

Sacro Bosco, även känt som Parco dei Mostri (Monsterparken), är en unik trädgård som ligger i Bomarzo, en pittoresk by i Italienska Toskana. Skapad under 1500-talet av prins Vicino Orsini, är denna trädgård en fascinerande blandning av konst och symbolik. Prins Orsini, som bar på en djup personlig sorg efter sin hustrus död, inledde skapandet av Sacro Bosco som ett sätt att bearbeta sin smärta och uttrycka sina komplexa tankar och känslor genom en unik konstnärlig vision.

En vandring genom det ovanliga

En promenad genom Sacro Bosco är som att kliva in i en surrealistisk dröm. Besökarna möts av en rad makabra och gåtfulla skulpturer. Jättehuvuden med vidöppna munnar och skulpturer som föreställer groteska monster och djur figurerar i trädgården. Varje skapelse är fylld med symbolik och ett djupt budskap, och det finns inget enkelt sätt att tolka dem. Trädgården verkar vara en samling av prins Orsinis inre tankar och reflektioner om världen omkring honom.

Symbolik och filosofi

Sacro Bosco bär på en djupare dimension än bara dess visuella upplevelse. Den är fylld med inskriptioner och citat som inbjuder besökarna till filosofisk reflektion. Genom att betrakta skulpturerna och de symboliska elementen i trädgården uppmanas man att tänka på livets stora frågor och mänsklighetens mysterier. Det är som om trädgården fungerar som en portal till en annan tid och tankevärld.

Restaureringen av Sacro Bosco

Under århundradena föll Sacro Bosco i förfall och förlorades nästan i glömska. Men tack vare omsorgsfulla restaureringsinsatser har trädgården återfått sin forna glans och står nu öppen för besökare från hela världen. Bevarandet av denna unika historiska och konstnärliga plats är av yttersta vikt för att säkerställa att framtida generationer kan fortsätta att uppleva dess skönhet och gåtfullhet.

I sin helhet är Sacro Bosco i Bomarzo en gåtfull och poetisk oas som bär på en rik historia och en unik estetik. Det är en plats där konst, symbolik och filosofi sammanflätas på ett sätt som få andra platser kan mäta sig med. Om du någonsin har möjlighet att besöka Toskana, se till att ta dig tid att utforska denna ovanliga renässansträdgård. Det är en resa till en tid då passion och skapande kraft kunde omsättas i konst som fortfarande förtrollar och förundrar besökare idag. Sacro Bosco är mer än bara en trädgård; det är en dörr till en annan värld av idéer och mysterier.

Inlägget Sacro Bosco i Bomarzo dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Rom, staden som bär på antika hemligheter på varje gata och torg, gömmer ännu mer än vad som möter ögat. För den som söker en resa tillbaka i tiden, där historiens vingslag känns genom doften av blommor och suset av blad, finns en rik samling av historiska trädgårdar i och omkring Rom. Dessa gröna oaser bär på berättelser som sträcker sig över århundraden, och vi bjuder dig att följa med oss på en guidad tur genom några av de mest magnifika trädgårdarna som denna fantastiska stad har att erbjuda.

1. Giardino di Ninfa:

För den som söker en trädgård som omfamnar mystik och skönhet är Giardino di Ninfa en oslipad diamant med en sagoatmosfär. Belägen söder om Rom, vid den medeltida byn Ninfa. Den är fylld med vilda blommor som smyger längs med antika ruiner och slingrande vattendrag. Giardino di Ninfa är en lektion i hur naturen och mänsklig skapelse kan förenas på ett harmoniskt sätt.

2. Giardino di Palazzo Colonna sul Colle del Quirinale, i Rom

Giardino di Palazzo Colonna sul Colle del Quirinale är en dold pärla mitt i hjärtat av Rom. Beläget i en exklusiv del av staden, erbjuder denna trädgård en kunglig oas där utsikten sträcker sig över Colosseum. Med eleganta terrasser, antika statyer och en atmosfär av ren elegans, är detta en plats där historia och modernitet möts i fulländad harmoni.

3. Villa Adriana

Några kilometer från Rom, i staden Tivoli, finns Villa Adriana, ett magnifikt arkeologiskt komplex. Byggt av kejsar Hadrianus på 100-talet e.Kr., innehåller denna enorma villa inte bara imponerande byggnader utan även en trädgård som visar kejsarens vision av en oändlig värld. Med sina kolonner, skulpturer och vattenanläggningar, är en promenad genom Villa Adriana som att stiga in i en förlorad tidsålder av romersk storhet.

4. Villa d’Este

Villa d’Este i Tivoli är en hyllning till renässansens skönhet och innovation. Byggd på 1500-talet, är trädgården i en mästarklass i italiensk trädgårdskonst. Besökare kan vandra längs slingrande stigar, beundra eleganta fontäner och njuta av fantastisk utsikt över omgivande landskap. Villa d’Este är en plats som har förmågan att förflytta besökaren till en era av konst och estetik.

5. Villa Lante

En kort biltur från Rom, i byn Bagnaia, finner vi Villa Lante. Denna trädgård är en vackert bevarad representant för italiensk renässansstil. Villa Lante bjuder på formella parterrer, vattenanläggningar och en imponerande samling av skulpturer. Här är varje hörn noga planerat och väl omhändertaget, och trädgården är en kärleksfull hyllning till perfektion.

6. Sacro Bosco di Bomarzo

I Bomarzo, norr om Rom, gömmer sig Sacro Bosco di Bomarzo. Denna trädgård är en ovanlig oas av skulpturer och stenformationer som skapades på 1500-talet. Trädgården har en surrealistisk känsla och är fylld med gåtfulla element. Att utforska Sacro Bosco di Bomarzo är som att stiga in i en fantasivärld, en plats full av hemligheter och överraskningar.

7. Villa Giulias nymfeum, i Rom

Villa Giulia, som huserar Villa Giulias nationalmuseum för etruskisk konst, har även sin egen trädgård. Denna trädgård, känd som Villa Giulias nymfeum, är en plats av sällsynt skönhet och fridfullhet. Den erbjuder en fristad från stadens brus och ger besökare möjlighet att utforska trädgården i lugn och ro. Här kan man koppla av i skuggan av antika träd och njuta av den tysta friden.

8. Giardini di Palazzo Farnese

Slutligen, i Caprarola, hittar vi Giardini di Palazzo Farnese, en trädgård som skapades av prinsessan Margherita av Österrike. Denna förtrollande plats bjuder på blommor och skuggade promenadvägar, som om de är designade för att förföra besökaren. Giardini di Palazzo Farnese är en plats full av romantik och charm, där varje steg känns som en resa genom historiens och naturens förtrollande värld.

Rom är inte bara en stad av antika monument och ruiner, utan också en stad som omfamnar skönheten och historien i sina trädgårdar. Dessa historiska trädgårdar är levande tidskapslar som ger besökarna en inblick i det förflutnas elegans och kreativitet. Från den hemlighetsfulla Giardino di Ninfa till den praktfulla Villa Adriana, erbjuder Rom och dess omg

Inlägget Rom – dess historiska trädgårdar dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Italien, känt för sin rika historia, konst och gastronomi, har även en lång tradition av fantastiska trädgårdar. Italienska trädgårdar är som konstverk i naturen, där varje blomma och varje stig är noga utformad för att skapa en harmonisk och vacker miljö. Att utforska dessa trädgårdar är som att gå igenom en levande historia, där varje grönskande hörn berättar om århundraden av passion för skönhet och odling.

Renässansens prakt

Italienska trädgårdar har sina rötter i renässansen, en period av stor konstnärlig och intellektuell blomstring. Renässansens trädgårdar var en manifestation av människans strävan efter harmoni mellan människa och natur. De var inte bara platser för avkoppling, utan också platser för reflektion och inspiration.

En av de mest ikoniska renässansträdgårdarna är Villa d’Este i Tivoli. Byggd på 1500-talet, kombinerar den eleganta fontäner, terrasser och graciösa träd med konstfulla vattenanordningar. Trädgården är som ett levande konstverk, där ljudet av plaskande vatten blandas med fågelsång och skapar en oas av lugn.

Formella strukturer och symmetri

Italienska trädgårdar är kända för sina formella strukturer och symmetriska design. Dessa trädgårdar är ofta uppdelade i olika sektioner, var och en med sin egen unika karaktär. Sacro Bosco, eller “De förtrollade trädgårdarna”, är ett utmärkt exempel på detta koncept. Belägen i Bomarzo, skapades denna trädgård på 1500-talet och är känd för sina groteska skulpturer och överraskande arkitektoniska element. Det är som att vandra genom en drömlik värld av fantastiska skapelser och gömda vrår.

Medelhavets atmosfär

Den italienska trädgårdsstilen fångar också den varma atmosfären i Medelhavsregionen. Citronträdgårdar, vinrankor och färgglada blommor skapar en inbjudande och avslappnad atmosfär. Trädgården vid Villa Cimbrone på Amalfikusten är ett utmärkt exempel på detta. Belägen högt över havet, erbjuder trädgården en hisnande utsikt över kusten samtidigt som den omfamnar besökarna med doften av citron och blommor.

Konsten att odla

Italienska trädgårdar är inte bara estetiska underverk, utan också platser för odling och produktion. Många trädgårdar är fyllda med grönsaker, örter och fruktträd, vilket ger en praktisk dimension till den skönhet de erbjuder. Att promenera genom dessa trädgårdar ger en förståelse för den nära kopplingen mellan italiensk matkultur och naturen.

Att uppleva de italienska trädgårdarna är som att ta en resa genom tid och kultur. Varje trädgård har sin egen unika berättelse att berätta och erbjuder en inblick i det italienska folkets kärlek till skönhet och harmoni. Så, om du någonsin har chansen att vandra genom en italiensk trädgård, ta den – för det är en resa du inte kommer att glömma.

Italienska trädgårdar att besöka

Villa Medici della Petraia

Villa Corsi Salviati

La Limonaia vid Giardino di Boboli

Villa Farnesina

Villa Gamberaia

Villa Giulias nymfeum

Villa Gamberaia

Inlägget Italienska trädgårdar dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Japanska trädgårdar är fascinerande. De är så olika våra trädgårdar, men det finns ändå ett släktskap med vår egen kultur. Kanske är det materialkänslan och det enkla renodlade uttrycket som är den gemensamma nämnaren i japansk formgivning och skandinavisk funktionalism.

Det japanska sättet att använda materialen, vattnet, stenarna, mossan och växterna är tilltalande och rogivande. Det vittnar om stor materialkännedom och respekt för de olika materialens kvalitéer och egenheter.

Vikten av funktion och framför allt koncentration kommer till uttryck i t. ex. teceremonin och den byggnad och trädgård där den försiggår. Trädgården får dig att fokusera på det du för tillfället ägnar dig åt. Den gynnar vad vi i dag, med en modern term kallar för mindfullness, att vara närvarande i nuet.

Här är en kort introduktion till den japanska trädgården, publicerad av Japans utrikesdepartement.

I skriften nämns miniträdgården och “karesansui”, en rolig form att trädgård, om man inte har någon “riktig” trädgård. Här nedan en filmsekvens om en annan metod att skapa hela landskap.

Slutligen, om ni vill veta mer om japanska trädgårdat – kolla Monty Dons resa bland japanska trädgårdar, som nu går på svt-play, fram till 28 december 2021

Inlägget Japanska trädgårdar dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Shalamar trädgård i Lahore, Pakistan, besökte jag första gången för 44 år sedan och ända sedan dess har jag försökt återbesöka den varje gång jag varit i Pakistan. Det är en mycket vacker trädgård även om den under århundradena blivit berövad mycket av sin forna prakt. Trädgården blev, tillsammans med Lahore Fort, UNESCO World Heritage 1972 och mycket arbete har blivit gjort för att restaurera den.

Den mäter 658 meter i nord-sydlig riktning och 258 meter i öst-västlig och är indelad i tre terrasser, med en nivåskillnad mellan varje terrass på fyra, fem meter.
Shalamar ligger i närheten av Baghbanpura, längs ”Grand Trunk Road”, ca fem km nordöst om gamla Lahore city.  Trädgården låg ensam på floden Ravis strand när den byggdes och dess terrasser bredde majestätiskt ut sig ner mot floden. En bred kanal ledde från floden till trädgården, för att förse de hundratals fontänerna, dammarna och planteringarna med vatten. Det omgivande landskapet såg platt, torrt och snårigt ut i jämförelse. Man tog sig dit ut gående eller ridande och trädgården var på den tid den byggdes en magnifik kunglig rastplats vid resor till och från Lahore. Sedan dess har staden växt och i dag ligger Shalamar inne i dess förstäder.

Anläggningen av trädgården påbörjades 1641, på order av härskaren Shah Jahan och var då utan motstycke i Lahore.
Det fanns dock trädgårdar i andra regioner, som i Kashmir, som inspirerade Shah Jahans vid anläggandet Shalamar. Shah Jahan var barn när de första stora trädgårdarna i Kashmir byggdes. De överglänste trädgårdarna i Agra, Lahore och Delhi i skönhet, planlösning och uppfinningsrik användning av vatten. De tre terrasserna, vatten, mittaxeln och vattenfallen i marmor visar på inflytandet från Kashmir.

Shah Jahan byggde även det världsberömda Taj Mahal, som sin favorithustrus mausoleum.

Nedersta terrassen – Hayat Baksh

Så snart man träder in i trädgården genom den ursprungligen kakelklädda porten, så ser man en lång vattenkanal, med en enkel rad av fontäner, som leder till motsatt sida av terrassen. Den raka, dominerande linjen, talar om hur man förväntas röra sig genom trädgården; rättfram, med en känsla av respekt, vördnad och underkastelse. Arton fot bred, 800 fot lång och 1,5 fot djup, var detta den mest dominerande vattenkanalen bygd i Mogulernas trädgårdar, runt staden Lahore. Och detta var endast den lägsta, mest offentliga, terrassen i trädgården. Denna terrass kallas ”Hayat Baksh” som betyder ”Givaren av liv”.
Även om vatten var visuellt begränsat inom vattenaxlarna, så är dess närvaro överallt tydligt. De fyra huvudkvadraterna i den nedre terrassen delas upp av mindre vattenkanaler, i fyra mindre kvadrater, och dessa i sin tur uppdelas i mindre bevattnade stycken.

Denna typ av trädgårdar har det persiska namnet ”Chahar bagh”, som betyder ”fyra trädgårdar” Höga skuggande träd, blommande buskar och perenner vittnar om riklig tillgång på vatten. Avdunstning från dammar, fontäner och planteringar sänkte lufttemperaturen inom trädgården. Skuggande träd gav dessutom ytterligare lättnad under sommarhettan. Slutligen, har vatten en visuellt och psykologisk kylande effekt, vilket bidrog till en generell känsla av frodighet och yppighet i trädgården, speciellt jämfört med det omgivande landskapet.

Mellersta terrassen – Faiz Baksh

Mellersta terrassen, som heter “Faiz Baksh”, “Givaren av godhet”, är den finaste juvelen i Shalamar trädgårdens vattensystem. För de allra flesta av dåtidens besökare var upplevelsen av trädgården begränsad till den nedre terrassen, med undantag för vissa speciella ceremoniella högtider. Vid dessa tillfällen rörde sig besökaren söderut längs vattenaxeln, mot muren till den mellersta terrassen. På krönet av muren stod två utsökta paviljonger, med ett vackert tresidigt vattenfall, i marmor, vid sin bas. Bakom det strömmande vattnet var hundratals utskurna marmor nischer, kallade ”chini khanas”, i vilka oljelampor var placerade. Nischer av denna typ var utmärkande för Mogulernas trädgårdar, från Agra till Kashmir. Bakom de två marmorpaviljongerna låg den största ornamentala damm som någonsin byggts av någon av Mogulernas kungar i Lahore. Dammen är egentligen en stor förhöjd vattenreservoar, med kraft nog att driva alla fontänerna på terrassen nedanför.

Översta terrassen – Farah Baksh

Etthundrafemtiotvå fontäner spelade i denna damm. Vid den södra änden av denna terrass fanns muren till den övre terrassen, kallad ”Farah Baksh”, som betyder ”Givaren av välbehag”, med en marmorpaviljong på krönet. Vid formella tillfällen kunde kungen framträda för hovet från denna paviljong. När kungen steg ner till de lägre terrasserna, så stannade hans kvinnor kvar i denna paviljong, varifrån de diskret kunde betrakta vad som hände nedanför.

Även om vattenanläggningarna på den övre terrassen liknar dem på den nedre terrassen, så är där en viktig skillnad. För det första så är det bara från den översta terrassen som man uppleva hela Shalamars vattensystem. Från de lägre terrasserna får man ett intryck av dess omfattning, men från den översta terrassen får man en överblick över hela dess omfång.
Endast den kungliga familjen hade privilegiet att kunna se ner på hela detta monumentala system. Det stärkte utan tvekan deras känsla av makt, visioner och kontroll. Alldeles som vatten rinner från den övre till de nedre terrasserna gick kungens order till hovet och sedan vidare till det underlydande folket.

En annan skillnad mellan den övre och de nedre terrasserna är skillnaden mellan början och slut. Alldeles i början av den långa vattenaxeln var en marmorbassäng, byggd inom kungens privata utrymmen. Det var här som vattnet först dök upp i trädgården. Efter att ha runnit ca 160 km nedströms från floden Ravi, så passerade de under kungens boning in i en liten källiknande bassäng i hans privata bostad. Den symboliska betydelsen är tydlig. I den världsliga trädgården Shalamar, liksom i själva imperiet, var kungen källan varifrån allt välstånd och energi flödade.

Tyvärr så är det i denna ände av trädgården som dagens besökare först kommer in och får som Shah Jahan redan från början överblick över hela trädgården.

(Bilderna är hämtade från Wikimedia, då tyvärr de diabilder jag själv tog, för 44 år sedan inte längre håller tillräcklig kvalité)

Inlägget Shalamar garden dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Det som förut var en parkeringsplats, vid den gamla försvarsmuren runt staden, har blivit omvandlad till en grön, hållbar park alldeles intill den gamla staden. Parken innehåller stora gräsytor, gräskullar, fontäner, små konstgjorda sjöar och vattendrag med broar. Gångstråken är omgivna av planteringar med medelhavsväxter och man har planterat drygt 140 träd.

Parken, planerad av Lotus Design Studio, påbörjades i november 2013 och stod färdig i juni 2014.

Inlägget Commonwealth Park i Gibraltar dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Alldeles söder om Marbella old city ligger Alameda Park, omgiven av det brusande stadslivet. Inne i parken finner du en stunds vila från buller och jäkt och inte minst från värmen. Hit söker sig marbellabor och turister, för att träffas, för att sitta ner och prata eller bara i lugn och ro läsa tidningen. Barnen kan åka karusell och leka, skyddade från den häftiga trafiken.

Alameda Park anlades på 1700-talet och var då mycket större än vad den är idag, hela 20 000 m2, men behovet av mark för bostäder, m.m. har gjort att parken krympt och är idag relativt liten.

Fontänen i parkens centrum, klädd med kakel, finns fortfarande kvar från tiden när parken anlades, liksom de typiska Andalusiska sittbänkarna, även de klädda med kakel. Parken är regelbunden med kvarter längs en mittgång, belagd med marmor. I parken har man planterat en mängd olika växter, inte minst arter ur Ficussläktet, bland annat ett praktfullt exemplar av Ficus lyrata, fiolfikus. Här finns också olika arter ur Pinussläktet och naturligtvis palmer, banan, yucca, änglabasun och hibiskus. En del växter känner jag igen, men en del har jag ingen aning om vad det är.

Luften här inne är sval och behaglig och för en turist är det avkopplande att strosa runt, titta på växter och titta på människor, kanske inbegripna i förtroligt samtal.

Efter en stunds avkoppling är man redo att ge sig ut i stan igen, varför inte med en hästdroska, som stannar intill parken.

Här ligger Alameda Park!

Inlägget Alameda Park i Marbella, Spanien dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Kronovall ligger strax intill Fågeltofta någon mil nordöst om Sjöbo, i Skåne. Kronovalls tidiga historia känner man inte till så mycket om. Man vet att slottet i början på 1600-talet tillhörde Anders Sinclair, som var danskt riksråd och länsman på Landskrona slott. Senare kom Falk Lykke, som även ägde Bollerups borg, att äga slottet och möjligen lät han uppföra en ny huvudbyggnad på Kronovall. Efter att Skåne blev svenskt köpte 1668 Gustaf Banér slottet, men vid Karls XI:s reduktion drogs det in till Kronan. Banérs dotter, Ebba Banér fick tillbaka slottet men sålde de nio år senare.

Barockslottet på Kronovall

Slottet bytte ägare några gånger och ändrade utseende, men för att göra en lång historia kort så hoppar vi fram till 1896 då slottet fick det utseende det har idag. Då ägdes Kronovall av greve Carl Gustaf Sparre, som lätt bygga om det efter ritningar av arkitekt Isak Clason. Han har även ritat Nordiska museet, Hallwylska palatset och Johannes kyrka i Stockholm. Man byggde till flyglar och torn så att slottet blev i stil med ett franskt barockslott. Det fick brutet tak och ljusputsade fasader, prydda med hörnkedjor, profilerade lister och omfattningar. Entrén flyttades upp en våning och för att kunna göra det byggde man en dubbelsidig trappa framför ingången åt gårdssidan.

Samtidigt lät Sparre anlägga en fransk barockträdgård i söder, med en parterr av klippt buxbom och idegranar. På häradsekonomiska kartan, ritad 1926-34, kan man se det nya slottet, med parterren och något som liknar en engelsk landskapsträdgård söder därom. Man ser också att den gamla krokiga landsvägen mot öster har rätats ut och fått ny sträckning, norr om den gamla.

Idag finns mycket av det som anlades på 1890-talet kvar. Parterren är välskött, men av den engelska landskapsträdgården finns bara enstaka spår kvar.

1991 överläts Kronovall till Riddarhuset, men bebos fortfarande av familjen Sparre.

Gillar du vad du läser?

Registrera dig och få nya inlägg i trädgårdsarkitektens blogg via E-post, helt kostnadsfritt.

Din e-postadress kommer inte att lämnas ut till tredje part och du kan när som helst avbryta din prenumeration.
Fyll bara i din e-postadress i rutan nedanför och klicka på REGISTRERA.

Inlägget Kronovall, ett franskt barockslott i Skåne dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Läckö slotts lilla slottsträdgård besökte jag årligen för ett tjugotal år sedan. Därför var det spännande att nu många år senare att återse trädgården och se vad det blivit av den. Någon gång under 1990-talet fick trädgårdsmästaren Simon Irving i uppdrag att ta hand om trädgården. Han gjorde den till en grönsaksträdgård, sådan som den kan ha sett ut under slottets storhetstid.

Läckö slotts historia

Grunden till Läckö slott lades 1298 av Biskopen i Skara, Brynolf Algotsson. Efter en brand på 1400-talet utvidgades borgen, för att efter reformationen 1527 upphöra att fungera som biskopsborg. Gustav Vasa tog över Läckö och lär enligt skrivna källor ha besökt slottet två gånger. Läckö for under långa tider illa av vanvård och det är egentligen inte förrän fältherren Jacob Pontusson De la Gardie år 1615 som det återtog sin betydelse. Det var under hans tid och under hans sons, greve Magnus Gabriel De la Gardie, som slottet fick den form vi ser idag.

Lilla slottsträdgården i dag

Lilla slottsträdgården ser i dag ut så som den skulle kunna ha sett ut under renässansen, alltså under den tid som släkten De la Gardie innehade slottet. Symmetrisk och regelbundet indelad i kvarter och med lövsalar, där man får skugga under soliga och varma sommardagar.

I dag odlas det grönsaksväxter i de olika kvarteren, som används i slottets restaurangkök. Det är bland annat kryddor, sallater, kål, betor och kardon.

Gillar du vad du läser?

Registrera dig och få nya inlägg i trädgårdsarkitektens blogg via E-post, helt kostnadsfritt.

Din e-postadress kommer inte att lämnas ut till tredje part och du kan när som helst avbryta din prenumeration.
Fyll bara i din e-postadress i rutan nedanför och klicka på REGISTRERA.

Inlägget Läckö slott och lilla slottsträdgården dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Den 24 Juli 1753 firade drottning Lovisa Ulrika sin födelsedag på Drottningholm. Efter en teaterföreställning föreslog kungen att det skulle ta en promenad i trädgården. Kanske gick de genom den stor broderiparterren, fortsatte förbi vattenparterren och genom de båda närmaste boskéerna. Därefter vek de av mot söder, in i den kuperade terrängen och då när de kommit en bit upp öppnar sig på höger hand en helt ny scen för Lovisa Ulrika. Där borta mellan träden kan hon ana något som ser ut som “un palais chinois”. En liten kinesisk byggnad som hennes man, kung Adolf Fredrik, i hemlighet låtit uppföra, för att överraska sin gemål på födelsedagen. Lovisa Ulrika blev överförtjust i den lilla byggnaden, helt i stil med tidens natursvärmeri, exotism och spirande sentimentalitet som den var.

Kineserierna

Under 1600-talets senare del hade ett intresse för allt kinesiskt växt sig stark och detta intresse slog ut i full blom under 1700-talet. I nästan varenda trädgård vid 1700-talets mitt hade någon liten detalj som kunde associeras till Kina, en paviljong, en bro, eller något liknande. Lovisa Ulrika kom att älska sitt Kina där hon kunde föreställa sig förflyttad bort från det stela och tråkiga hovlivet, inbäddat som det var i grönska, som i en stor skog, utan någon visuell kontakt med Drottningholms slott, men ändå i trygg närhet av det. Med slottet hade Kina ej heller något arkitektoniskt samband, det låg nyckfullt utplacerat i skogen, skevt i förhållande till boskéerna nedanför, på typiskt rokokomanér. Man lade nu vikt vid att anpassa sina anläggningar till platsens naturliga förutsättningar, till skillnad från barocken, då man formade platsen efter de anläggningar man avsåg att bygga. Men, man hade dock inte frigjort sig så mycket från barockens stränghet att man inte lät bli att ge den närmaste växtligheten en bestämd och regelbunden utformning.

Det nya Kina slott

Detta första Kina var en enkel träbyggnad, som 1763 skulle ersättas av en mer ändamålsenlig i sten, efter ritningar av Carl Fredrik Adelcrantz. Denna nya stenbyggnad fick en mer genomarbetad form, mer präglad av rokokon. Liksom tidigare kompletterades Kina och dess omgivningar efter hand, i varje fall ända fram till 1760-talets slut.

Trädgården

Det var området öster om Kina slott, mot Drottningholms slott, som man ägnade sig åt. Man kompletterade alléerna, som till största delen bestod av hästkastanjer som nu börjat bli ett vanligt trädslag, även i Mellansverige. Runt träden sattes spaljéer med tolv spjälor i varje, varannan målad i spanskt grönt och varannan i rött. Man anlade ett helt system med olika boskérum, med häckar av lind. Boskésystemet var inte strikt symmetriskt placerat i förhållande till slottet, utan dess placering bestämdes bland annat av terrängens formation. Till skillnad från tidigare är inte boskéerna, slutna, buskformationer i sig själv nog, utan insprängda, som hålrum, i den omgivande vilda naturen. Boskéerna är ordnade längs med en axel och boskéerna närmas Kina är sammansatta av en grupp med cirkel och rektangelform. I den norra rektangeln uppfördes en åttasidig fågelbur, voliere, i form av en kinesisk pagod, som på båda sidor omgavs av halvsfäriska lusthus i “Espalie wärcke och med Caprifolie-Blomster-Ranckor omwäxte”. Denna voliere ritades av Adelcrantz och i motsvarade rektangel, på andra sidan allén fanns även där en fågelbur, men dess utseende är okänt. Vid den södra cirkelformade boskéen utgår en allé, som ej ligger parallell med huvudallén, längs vilken är förlagt olika boskérum. Hela boskésystemet slutar vid en intim liten trädgårdsanläggning i anslutning till ett menageri. Ute i terrängen, mellan alléerna och boskéhäckarna, högg man bort buskar och uppstammade träden. Man planterade dessutom in fler vilda träd. Förmodligen inhägnade man hela området och alléerna stängdes med grindar.

Med rokokons romantiska känsloliv och intresse för naturen och det exotiska, måste det ha lockat Lovisa Ulrika och hennes samtida att lustvandra i dessa avskilda trädgårdsrum, med den kanske lite skrämmande naturen så nära. En spännande exotisk vandring, med ständigt varierande upplevelser.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Kina slott dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Efter hand som svenska arkitekter, under 16- och 1700-talen reste ut i Europa, framförallt till Frankrike och Italien, så kom den franska arkitekturen att alltmer bli förebild vid anläggandet av slott och trädgårdar här i Sverige. Det blev den franska slottsarkitekturen som satte sin prägel, med en huvudbyggnad, “corps-de-logi” och två symmetriska flyglar med hörnpaviljonger. Byggnaderna omgav på tre sidor en öppen gård, “cour d’honneur”. Slottet och dess cour d’honneur placerades gärna högt på en terrass, som man nådde via en central tvåarmad trappa. Var det möjligt lade man gärna slottsanläggningen vid en sjö, med pirar, båtbryggor eller en halvcirkelformad hamnbassäng, så kallad “sjögård”. I huvudbyggnadens mitt låg salongen, som bildade utgångspunkt för trädgårdens mittaxel, som inte slutade förrän vid horisonten.

Drottningholms arkitekter

Enligt denna princip byggdes även Drottningholm, en slottsanläggning som fanns redan på Johan III tid, men i mycket mindre skala. Det Drottningholm man kan se i dag började uppföras på riksänkedrottningen Hedvig Eleonoras initiativ. Hon hade erhållit Drottningholm som änkesäte efter sin gemåls, Karl X Gustavs, död. Nicodemus Tessin d ä påbörjade anläggningen av det nya slottet och trädgården 1662. Den trädgårdsanläggning var ganska gammalmodig och hade mycket av renässansträdgårdens drag. Den modernaste delen var troligen broderiparterren, som hade som förebild broderiparterren vid Vaux-le-Vicomte, i Frankrike. Hur långt Tessin d ä han utföra sina arbeten innan han dog är oklart, men projektet övertogs av han son Nicodemus Tessin den d y. Det gör han efter hemkomsten från sin studieresa i Frankrike 1680 och naturligtvis inför han de idéer han uppfångat där. Han drar upp en ny generalplan präglad av den store Le Notres trädgårdstankar, med en poängtering av det klara perspektivet.

Parterrerna

Mitt för slottet ligger broderiparterren, som består av ett fantasifullt mönster uppbyggt av låga häckar av buxbom. Mönstret är inramat med raka rabatter, med bland annat formklippta träd av gran, en, syren, och liguster. Broderiparterren övergår i den så kallade vattenparterren, som var uppbyggd av bassänger med fontäner, omgivna av släta gräsytor, med förebild från trädgården vid Chantilly. Denna parterr domineras av Herkulesfontänen placerad i mittaxeln, som en blickpunkt, en punkt som hejdar ögat och ger stadga. Fontänen föreställer Herkules med draken, hydran. Herkules var en grekisk halvgud, son till Zeus och Alkmene. Han är den grekiska mytologins främsta hjälte och är känd för sina tolv storverk. Ett av dessa storverk var när han betvingade den månghövdade hydran i Lernaträsket. Det är detta storverk som skildras i Herkulesfontänen. Vid fontänens bas står de fyra årstiderna, i form av fyra kvinnogestalter. De är ett av många exempel på hur de svenska slottsträdgårdarna försågs med konstnärlig utsmyckning, i det att de mindre brunnsfigurerna – kvinna med spegel och kvinna med gås – togs av svenskarna, som krigsbyte från Wallensteins palats i Prag, och Ceres och Venus togs 1659 från Fredriksborgs slott, i Danmark. Vattenparterren avslutas med vattenkaskaden, inspirerad av italienska kaskader, som den vid Villa d’Este.

Boskéerna

På terrassen ovanför vattenkaskaden tar boskéerna vid och sluter, i väster, på så sätt det rum som parterrerna bildar. Boskéerna är fem stycken, två på var sida om mittaxeln och den avslutande boskéen “Stjärnan”. De båda boskéerna närmast kaskaderna var kopior av “Trois Fontaines” och “Theatre d’Eau” vid Versailles. Dessa han aldrig fullbordas under Hedvig Eleonoras tid, utan bestod mest av gräsplaner inramade av dubbla häckrader.

Alléerna

I trädgårdens längdriktning, det vill säga norr och söder om parterren, sluts trädgårdsrummet av dubbla alléer. Dessa alléer understryker dessutom trädgården utdragna längdperspektiv.

I det vattensjuka området norr om denna trädgård, där Gustav III senare anlade sin landskapspark, hade man tänkt sig en stor spegeldamm, men de stora kostnaderna och de tekniska problemen begränsade dess utförande.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Drottningholm dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Villa Giulia ligger vid vad som en gång var Roms norra utkanter i en liten dalgång som heter Valle Giulia. Den byggdes mot stadsmuren alldeles intill akvedukten Acqua Virgine, som en så kallad “Villa Suburbana”, en plats där man kunde ta igen sig i en lantlig miljö.
Det var påven Julius III som lät uppföra villan, bland annat för att han skulle komma nära vattnet i Acqua Virgine. Detta vatten ansågs hälsobringande och troddes hjälpa mot Julius III:s svåra gikt. Påven gav Giacomo Barozzi da Vignola uppdraget att rita villan, under åren 1551-1553. Trädgården och dess nymfeum fick emellertid Bartolomeo Ammanati i uppdrag att rita, under Giorgio Vasaris ledning. Påven Julius var aktivt engagerad i formgivningen och spenderade stora summor på anläggningen. Villa Giulia blev ett typiskt exempel på Mannerismens arkitektur.

Endast en liten del av den ursprungliga egendomen finns kvar idag.

Den översta våningen ger utsikt över de underliggande, vilka nås via två cirkelformade trappor.

Mellanvåningen består av halvcirkelformad balkong, från vilken man kan se ner i nymféet.

Nymféets fokus är det halvcirkelformade arrangemanget med pelare i form av kvinnliga figurer, som Hermesfigurer. En halvcirkelformad damm omsluter den understa terrassen och får sitt vatten från Fontana Segreta, som hämtar sitt vatten från den gamla Acqua Vergine. Den nedersta terrassen har en mosaik som föreställer Triton, havsguden Poseidons son.

Under 2016 renoverades Villa Giulias nymfeum, tack vare en privat donation.

Inlägget Villa Giulias nymfeum dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Först lite historia; Villa Gamberaia tillhörde under 1400- och 1500-talet familjen Gambarelli, en enkel stenhuggarfamilj, tills de blev berömda arkitekter under namnet Rossellino. Förmodligen var huset under denna tid en enkel bondgård.
Huset såldes till Jacobi Riccibaldini år 1592. Den nye ägaren utförde tillbyggnader, vilket fortsattes av näste ägare Zenobi Lapi.
År 1717 kom Villa Gamberaia i familjen Capponis ägo och det är troligen under denna tid som trädgården fick sin nuvarande form.

Halvvägs längs kägelbanan och mitt emot huset ligger en liten grotträdgård, med terrakotta skulpturer i väggarnas nisher och fina stenarbeten i gångarna. På ena sidan om denna grotta kommer man via en trappa upp till den soliga citronträdgården, med tillhörande orangeri.

De fyra kvarteren består av vattenspeglar och det hela avslutas i söder med ytterligare en halvcirkelformad damm, omgiven av cypresser formklippta till arkader. De olika gröna nyanserna av formklippt buxbom bildar bakgrund till de skimrande vattenytorna med sina blomsterkantade, grå stenbarriärer. Här och var står terrakottakrukor och små figurer i sten. Där bortom breder det storslagna toskanska landskapet ut sig.

Inlägget Villa Gamberaia dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Villa Farnesina är i dag mest känd för sin loggia, Loggia di Psiche, med fresker målade av Rafael. Taket är målat som en trompe l’oeil lövsal med ett luftigt fackverk prytt med girlanger. I öppningarna mellan girlangerna har Rafael målat motiv som “Cupidos och Psyches bröllop”, Gudarnas rådslag” och naturligtvis Venus omgiven av nymfer och kupidoner. Det var inte Rafael som målade girlangerna, utan av Giovanni da Udine. Giovanni målade, till skillnad mot vad som var vanligt, riktiga blommor och grönsaker, detaljrikt och riktigt återgivna. Med hjälp av dessa målningar kan vi få veta lite om vilka växter man odlade i 1500-talets Rom. Det var förstås madonnaliljor, rosor, violer och jasminer, men även vallmo, vinda, vintergröna, klematis, tusenskönor, dagliljor, pioner, cyklamen, narcisser, lackvioler, anemoner och kamomill. Bland blommande träd odlade man fläder, hagtorn, granatäpple och citrusfrukter alla troget avbildade i Giovannis blomstergirlanger. Det var ett ganska begränsat växtsortiment man hade tillgång till och använde i början på 1500-talet. Något som inte förändrades förrän man på 1600-talet mer utbrett fick tillgång till de många importerade exotiska arterna.

Läs mer …

Inlägget Villa Farnesina dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Familjen Medici var bland de första att introducera modet att odla citrusfrukter i trädgården. Citrus växer normalt inte i Toscana på grund av att vintrarna emellanåt kan vara alltför bistra, så den behandlades som en exotisk växt. För att kunna använda sig av dess prydnadsvärde var man tvungen att under vintern skydda dem inomhus, i särskilda byggnader som kallades “limonaie”, som betyder just citron, det vill säga vad vi kallar “orangeri”. För att plantorna ska vara enkelt flyttbara, planterades de inte i marken, utan i stora lerkärl som kallas “conche”. Dessa var handgjorda och var i sig mycket dekorativa.

Boboli trädgårdens limonaia ligger halvvägs mellan slottsbyggnaden och trädgårdens slut. Den byggdes av arkitekten Zanobi del Rosso mellan 1777 och 1778, på uppdrag av Leopoldo di Lorena. På platsen hade legat ett menageri som Cosimo III låtit uppföra 1677 och där han höll exotiska djur som han köpt eller fått i gåva från utländska härskare. Dessa djur flyttades till menageriet i Wien. Byggnaden revs då den hade förfallit och ansågs i vilket fall för otillräcklig. Den nya byggnaden var nödvändig för att under vinter kunna härbärgera alla de hundratals citrusträd som var placerade runt om i hela trädgården mellan maj och oktober. La Limonaia är lite mer än hundra meter lång och 8 meter bred, och fylls varje vinter med citrusträd.

Limonaians fasad är uppbyggd med en regelbunden uppdelning i fyra fack, varje fack åtskild av tre stora portaler, krönta med kartuscher dekorerade med girlanger och frukt i barock stil. I varje fack finns fyra stora fönster, som släpper in södersolen och värmer upp lokalen innanför.

Framför byggnaden ligger en parterrträdgård uppdelad i fyra rektangulära kvarter, kantade med buxbom och med citrusträd i stora krukor.

I Limonaian bevaras gamla citrussorter, som man förvärvat från andra Medici villor, privata stiftelser och plantskolor. Speciellt inriktar man sig på att leta upp sorter som beskrivs i antika beskrivningar eller som finns upptagna i trädgårdskataloger från 1800-talet.

Inlägget La Limonaia vid Giardino di Boboli dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Taj Mahal är ett mausoleum i Agra i Indien som mogulhärskaren Shah Jahan lät uppföra över sin älsklingshustru Mumtaz Mahal.

Shah Jahan var härskare över mogulriket under dess blomstringstid. När hans andra maka Mumtaz Mahal dog 1631 i samband med att hon födde sitt fjortonde barn, dottern Gauhara Begum, sörjde Shah så intensivt att han beslutade att uppföra ett stort mausoleum till hennes minne som blev kallat Taj Mahal. Uppförandet av mausoleet inleddes 1631, kort efter Mumtazs död. Huvudmausoleet stod färdigt 1638, och de omgivande byggnaderna och trädgården färdigställdes fem år senare.

Taj Mahal anses generellt vara det mest praktfulla exemplet på mogulernas arkitektur, en stil som kombinerar element från persisk, turkisk, indisk och islamisk arkitektur. Det vita kupolförsedda mausoleet är den mest kända delen av monumentet, av alla de olika byggnader som Taj Mahal består av. 1983 togs Taj Mahal upp på UNESCO:s världsarvslista med motiveringen “ett universellt beundrat mästerverk bland världsarv.” Den 7 juli 2007 utsågs Taj Mahal till ett av världens sju nya underverk.

Till Taj Mahal användes material från olika platser i Indien och Asien. Över 1000 elefanter transporterade byggnadsmaterial under uppförandet. Den vita marmorn kom från Rajasthan, jaspis kom från Punjab, jade och kristall från Kina. Turkos kom från Tibet och Lapis lazuli från Afghanistan, medan safir kom från Sri Lanka och karneol från Arabien. Totalt lades tjugoåtta olika sorters ädel-  och halvädelstenar in i den vita marmorn.

En arbetsstyrka på tjugotusen man kom från hela norra Indien. Skulptörer kom från Bukhara, kalligrafer från Syrien och Persien, inläggare från södra Indien, stenhuggare från Baluchistan, en tornspecialist samt en mästare på att snida ut marmorblommor ingick i den grupp av trettiosju män som bildade den konstnärligt skapande arbetsenheten.

Kort efter att Taj Mahal färdigställts avsattes Shah Jahan och sattes i husarrest, i det intilliggande Röda fortet i Agra, av sonen Aurangzeb. Enligt legenden tillbringade Shah Jahan resten av sina dagar inlåst, blickande mot Taj Mahal. Vid Shah Jahans död lät Aurangzeb begrava honom i Taj Mahal bredvid hustrun.

Under Sepoyupproret 1857, utsattes Taj Mahal av skadegörelse då brittiska soldater och regeringsrepresentanter mejslade ut ädla stenar och lapis lazuli från väggarna. I slutet av 1800- talet hade således delar av Taj Mahal kraftigt förfallit. Därför lät den brittiske vicekungen Lord Curzon påbörja ett stort renoveringsprojekt som slutfördes 1908. Han beställde även den stora lampan i den inre kammaren, baserad på en som fanns i en moské i Kairo. Det var under denna tid trädgården fick de gräsmattor i brittisk stil som finns där idag.

1942 reste regeringen en skyddsställning, då man oroade sig för en attack från tyska Luftwaffe och senare av det japanska flygvapnet. Under de indisk- pakistanska krigen 1965 och 1971, restes ställningar för att vilseleda bombplanen. De nutida hoten kommer från miljöförstöring vid flodbankerna vid Yamuna, såsom surt regn på grund av Mathuras oljeraffinaderi.

Byggnadskomplexet ligger i och kring en 300 × 300 meter stor charbagh, som är en typisk formell mogulträdgård uppdelad i fyra delar. Ordet char betyder fyra och bagh trädgård. Trädgården har upphöjda gångar som delar in varje fjärdedel i 16 nedsänkta parterrer eller blomrabatter.

Mitt i trädgården, mellan graven och porten, finns en upphöjd vattentank. En långsträckt bassäng, med nord- sydlig riktning, reflekterar Taj Mahal. I resten av trädgården finns trädalléer och fontäner. Detta är det klassiska sättet att bygga upp en trädgård med en fontän i mitten, vars vatten rinner ut i fyra vattenkanaler, i rätt vinkel i förhållande till varandra. Andra vattenkanaler kan löpa runt om de fyra trädgårdarna för att binda ihop dem.

De fyra vattenkanalerna associeras ofta med de fyra floderna I Paradiset, beskrivna i Koranen. Så man kan säga trädgården är en jordisk bild av Paradiset, så som det beskrivs i Koranen. Ordet paradis kommer från persiskans paridaeza, som betyder ”en muromgärdad trädgård”.

Charbaghträdgårdar infördes i Indien av den förste mogulhärskaren Babur.

Trädgårdens utformning och dess arkitektoniska element som dess fontäner, tegelstens-  och marmorgångvägar och geometriska rabatter påminner om Shalimars trädgård, och kan därför ha skapats av samma person, Ali Mardan.

Tidiga beskrivningar av trädgården berättar om dess växtrikedom, ett överflöd av bland annat rosor, påskliljor och fruktträd. De nersänkta blomsterbäddarna påminner om en Persisk matta, där blommorna kommer i samma höjd som gångarna.

Även om många av de variteter som mogulernas trädgårdsmästare använde har gått förlorade, så vet vi ändå, genom olika historiska källor, en hel del om hur de planterade en charbagh.

En sådan källa är spanjoren Ruy Gonzales de Clavijo, som var Henrik III av Castiliens ambassadör vid Timurs hov i Samarkand.

En annan källa är Baburs egen dagbok. Babur var ättling till Timur och var den härskare som etablerade mogulernas rike i Indien. I hans dagbok, som kallas ”Baburnama” kan man tydligt se hans stora intresse för trädgård. Hans intresse för trädgårdar ärvdes av hans ättlingar, inte minst av Shah Jahan.

Inlägget Taj Mahal dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Under 1600-talet gjordes ytterligare tillägg till både hus och trädgård. Ytterligare ett torn byggdes, samt ett galleri som överblickade trädgården och ett fågelhus, vilket fortfarande finns bevarat, men som numera används som loggia. Trädgården utvidgades så mycket att den  redan 1644 nått samma utsträckning som den har idag. Trädgården hade nu typisk toskansk karaktär, med en parterrträdgård omedelbart bakom huset. Den var inte så olik de fyrkantiga gräsplaner, som man ser på Pocettis fresker, men hade nu fått en inramning av häckar, troligen av boxbom. I mitten fanns den cirkelrunda platsen med en stor fontän. Ena änden av trädgårdsrummet upptogs av en trädplantering och den andra av en stor fiskdamm.

Bortom fiskdammen låg ytterligare ett trädgårdsrum, som användes som citronträdgård, med ännu en stor damm. Den var bågformad och innehöll en kaninö, som på grund av sina dekorativa egenskaper och sin praktiska nytta imiterade det gamla romerska ”leporarium”, som under 1600-talet hade börjat bli modernt i italienska trädgårdar.

Under nästan hundra år förblev huset och trädgården orörda, men år 1738 utvidgades och moderniserades anläggningen och Marchese Antonio Corsi gav hus och trädgård den barockkaraktär som vi kan se idag. Den halvrunda dammen runt kaninön gjordes cirkelrund, med fontäner i vattenytan. För att få plats med detta gjordes fiskdammen om till en avlång kanal, kantad med urnor på piedestaler och i hörnen statyer föreställande de fyra årstiderna. Det var antagligen vid denna tidpunkt som de gammalmodiga kvadratiska parterrerna bakom ersattes med den nuvarande romboida. Bosken gjordes större och man anlade även labyrint, vilken idag har försvunnit.
Under 1800-talets början utvidgades boskén ytterligare till en engelsk park med en sjö, en konstgjord gravhög och en förfalskad slottsruin. Villa Corsi Salviati var vid denna tid berömt för sina blommor och exotiska växter, som utgjorde olika slags citrusträd, liljor, kaktusplantor, nejlikor och dubbla ranunkler. Senare blev trädgården även känd för sin omfattande samlig växthusplantor från Afrika, Sydamerika och andra tropiska länder.

Inlägget Villa Corsi Salviati dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

1568 gav Cosimo Medici egendomen till sin son Ferdinando. Vid denna tid var det en stor jordbruksegendom, som producerade vete, olja och foder.

När det gäller historien kring Villa Medici della Petraias trädgård är det mycket viktigt att komma ihåg att storhertigen Ferdinando hade utvecklat ett stort intresse för botanik och dess praktiska tillämpning när han som kardinal, bodde i Rom. Han fullföljer det som redan utförts av hans far Cosimo, som med Boboli och Castello hade två av de vackraste trädgårdarna i Europa. Ferdinandos intresse för Petraia, vilket sammanföll med hans återkomst till Florens och hans kärlek till trädgårdar – som redan kommit till uttryck i Villa Medici’s Park på Pincio i Rom – representeras av idén att bygga tre terrasser, den ena ovanpå den andra.

Enligt Vasari förvandlades Villa Medici della Petraia till en plats för vila och nöjen av kardinal

Ferdinando. De arbeten han lät utföra, tros vara Buontalentis verk, som troligen arbetade här från 1575 till omkring 1590. Byggnaden, då ett tornförsett slott, ändrades under denna period till en elegant villa, med solid fyrkantig struktur.

Den bästa källan för att i dag förstå trädgårdens ursprungliga utseende –  trädgården har delvis ändrats under århundradenas lopp – är en lunett fresk som målades av Giusto Utens mellan 1599 och 1602 och som ingår i en serie illustrationer med god tillförlitlighet av Medicis villor och trädgårdar.

Byggnaden ligger på den översta terrassen, och omges på östra sidan av det så kallade “Prato della figurina” (statyettens gräsmatta) och på den västra av ”Prato dei castagni” (kastanjerträdens gräsmatta). “Prato della figurina” är uppkallat efter Fiorenza fontänen, av Tribolo och Pierino da Vinci, som hade Giambolognas ”Venus” på toppen. Statyn är för närvarande inne i villan, i Studiolo. Ingenting finns kvar av de två stora fågelburarna, symmetriskt placerade på båda sidor av Fiorenza fontänen under 1872, medan ett sent 1800-tals arrangemang, den lilla belvederen på terrassen södra hörn, fortfarande finns kvar.

Inga spår av kastanjeträden finns kvar på den västra gräsytan, som var uppkallad efter dessa träd. Likaså finns ingenting kvar av den enorma Ilex som användes för ett belvedere när villan var bostad åt Vittorio Emanuele II, kung av Italien. Två enkla trappor, leder till den mittersta terrassen. Den fallande höjden ger fritt synfält över terrasserna. Denna terrass kallades “fiskdammen”, på grund av den rektangulära dammen. Ursprungligen kunde på dess kanter ses buxbomkantade fyrkanter, men för närvarande begränsas den av enklare blomrabatter.

Den nedersta terrassen är bred och i stark lutning, uppdelad med stora blomrabatter och parterrer kantade av buxbomhäckar. Det tidigare arrangemanget, var baserat på två cirklar, vars axlar korsade villans huvudaxel och var markerade med radiellt placerade träd och rundade pergolor. En elegant fontän understryker terrassens centrum och den viktigaste axeln i strukturen , som löper genom fiskdammen och villans centrum.
Valcenni’s akvedukt byggdes av Tribolo, för att förse trädgården med vatten, som ett komplement till Castellina akvedukten. Trots detta omfattande arbete för att förse trädgården med vatten, så är vatten inte ett dominerande inslag i trädgårdens struktur. Förutom de två fontäner som redan nämnts, finns bara en tredje i trädgården, som är placerad på villans baksida, det är en stor klippa i anslutning till muren som markerar torget och skiljer detta från en romantisk park som sträcker sig uppför bergssidan.

Denna park har skapats tack vare Pietro Leopoldo II av Lorena, som 1818 förenat de två egendomarna Castello och Petraia. Arkitekten Joseph Frietsch sattes som ansvarig för projektet, som skulle vara i den engelska stilen. Projektet bygger på att skapa en förbindande väg mellan de två villorna, kantad med en dubbelallé av almar (för närvarande ersätta på ena sidan med lindar). Många vägar utgår från denna huvudväg. De klättrar slingrande upp för backen, öppnar vackra vyer av Sesto’s slätt och andra pittoreska utsikter, De löper längs vattenströmmar, sjöar och runt dammar Vegetationen domineras av ilex och cypresser, men även andra arter, såsom rödekar, blommande askar och en mängd arter av tallar förekommer också.

Villan var bebodd fram till slutet av 1800-talet; det var favorit bostad först för familjen Medici och senare för familjen Lorena Slutligen var det favoritbostad för Vittorio Emanuele II av Savojen som där firade sin sons, greve Emanuele di Mirafiore, förlovning med Blanche de Larderel, med en bal för mer än ett tusen personer 1872.

Inlägget Villa Medici della Petraia dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.