Som en skogsklädd oas höjer sig Lövestads åsar över åkrarna, ett par kilometer från Lövestad by. På sommaren bildar bokarna en grönskimrande, högstammig pelarsal. Och under försommaren doftar den av ramslök, som växer rikligt här tillsammans med lundarv och gulplister, På vintern kan marken ”koka” av stora flockar med bofinkar och bergfinkar som äter sig mätta på bokollon. Även vildsvin och rådjur söker också skydd och mat under träden.

För ca 15 000 år sedan drog sig inlandsisen tillbaka och vattnet forsade fram i isens sprickor. Isälven lämnade sten, grus och sand bakom sig och lade grunden till Lövestads åsar. Området har framför allt använts som betesmark eftersom marken var svårbrukad i sluttningarna.

“Massastenen” på Lövestads åsar

Den ljusa, betade lövskogen var ett populärt tillhåll för ortsbefolkningen i slutet av 1800-talet. Här låg en dansbana med jordgolv och den levnadsglade kyrkoherden och hans kompanjoner festade gärna till i skydd av skogen. Den märkliga ”massa-stenen”, högs av Nils Nilsson och är den enda som finns på annan plats utanför hans lustgård i Hallsberg. Stenen har troligen blivit rest den 20/4 1894.
Stenen restes av den levnadsglade prästen, som var verksam som kyrkoherde i Lövestad och Fågeltofta socknar i slutet av 1800-talet. Han hette Per J. Gussenius och var född 1852 på Gussagården i Mörrums socken i Blekinge. Han dog 1907′
Det finns en hel del berättelser om denna sten med anknytning till prästen Gussenius. Bland annat berättas det att han träffade sina närmaste vänner på den plats där stenen är rest och att det då dracks brännvin från en brännvinskagge som dessförinnan hade gömts i marken.

Idag växer det mest bok av samma ålder på Lövestads åsar. Målsättningen är att det i framtiden ska växa bok, skogslönn och alm, ungt och gammalt om vartannat. Här ska finnas tät skog varvat med ljusa gläntor. Döda och döende träd ska få ligga kvar och skapa livsrum för svampar, insekter och fåglar.

Inlägget Lövestads åsar dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Benestads backar blev 1961 naturreservat, för att skydda ett område som har ett mycket stort geologiskt och botaniskt värde. Av en tillfällighet körde vi förbi i fredags, vilket vi gjort många gånger förr, utan att lägga märke till skylten, som hänvisar till naturreservatet. Vi bestämde oss för att köra hit under söndagen, vilket vi också gjorde. Benestads backar visade sig vara väl värda besöket.

Naturreservatet ligger på den branta sluttningen på Fyledalens norra sida. Speciellt för Benestads backar är förekomsten av kalktuff. Kalktuff bildas genom att svårlöslig kalciumkarbonat fälls ut då vatten tränger ut i markytan. Kalktuff har brutits i århundraden och det är bara små rester av den ursprungliga bildningen som finns kvar i sluttningen. Kalktuffen har använts som byggnadssten i minst tolv skånska kyrkor och för kalkbränning. Ruiner av en kalkugn i reservatets sydvästra hörn påminner om verksamheten som upphörde omkring 1870.

Speciellt är också de för landet ovanliga vegetationstyperna ”extremrikkärr” och ”stäppartad torräng”. I Benestads backar kan man finna arter som fyreggad johannesört, luddunört, vattenmynta, slåtterblomma, tagelsäv, knappsäv och sileshår. Man hittar även majviva, tätört, kärrtistel, kåltistel och hampflockel. Området är också rikt på orkidéer.

På backarnas torra partier, med sina stäppartade torrängar, kan man finna jordtistel, timjan, väddklint, brudbröd, småfingerört, fårsvingel, gulmåra, rödklint, knölsmörblomma, bockrot och puktörne.

Reservatets fauna är artrik. Den höga kalkhalten i marken gynnar bland annat flera snäckarter. Fjärilsfaunan är särskilt artrik och innehåller flera utrotningshotade arter.

Inlägget Benestads backar dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Den historiska Enghaveparken, på Vesterbro i Köpenhamn har förvandlats till Köpenhamn största klimatprojekt. Enghaveparken anlades 1928 som ett andningshål för arbetarbefolkningen i det fattiga och mörka Vesterbro. Den var en neoklassisk anläggning med geometriska axlar, spegelbassäng, lekplats och scen.

Med dagens klimatförändringar, med skyfall, har det funnits anledning att ompröva parkens funktioner och Enghaveparken har därför utses att vara en del i planen att åtgärda problemet med översvämningar i samband skyfall. Parken har förvandlats till ett stort klimatanpassningsprojekt, med kapacitet att ta hand om och buffra 22 600 m3 dagvatten.

Den stora gröna parken är inhägnad och skyddad från omvärlden och är som ett slutet universum med sin egen poetiska, frodiga och äventyrliga värld. Parkens alléträd skapar rum, ett rum för varje funktion; Entrén, Vattenträdgården, Rosenträdgården, Multibanan, Scenplatsen, Lekplatsen, Biblioteksträdgården.

En del av parkens rum har sänkts ner, så att de kan samla vatten under skyfall. En ny vall har byggts runt parken som kan hålla kvar regnvattnet vid mycket stor nederbörd. När det inte regnar kan vallen användas för lek och som sittplatser.

Carlsberg Staden, en del av Vesterbro, är avrinningsområde för Enghaveparken. Det innebär att allt regnvatten som faller här naturligt rinner som ytvatten mot Enghaveparken. Under normala nederbördsförhållanden leds allt takvatten från Carlsberg Staden in i parken till en 2000 m3 stor underjordisk bassäng. Detta vatten kan tappas som vatten för sopmaskiner och vattning av stadens träd. Denna återvinning ger en besparing i användningen av rent dricksvatten. Det återstående samlade vattnet renas till en så ren kvalitet att det kan återanvändas för lek och upplevelse i trädgården.

Lokalt skydd mot skyfall

Enghaveparken har, som sagt, byggts om så att den som mest kan buffra 22 600 m3 regnvatten. För att göra plats för dessa stora mängder vatten och samtidigt förbättra parkens fritidsfunktioner är Multibanan, Rosenträdgården och Vattenträdgården nedsänkta så att de kan lagra vatten i öppna dammar. När den underjordiska bassängen är full fylls Multibanans damm. Sedan fylls Vattenträdgården och slutligen Rosenträdgårdens damm. Parkens terränglutning på 1 m från väst till öst har utnyttjats genom en vall som är en meter hög vid Enghavevej. På så sätt bildar en bassäng som rymmer 14 500 m3 vatten. När det är riktigt stora skyfall får man på så sätt en total kapacitet på 22 600 m3. När detta händer kommer parken att vara stängd för allmänheten. Efter 24 timmar och när avloppet inte längre är överfullt töms vattnet ut vid Enghavevej och parken öppnas igen.

Arne Jacobsens design för Enghaveparken från 1927

Det var arkitekten Arne Jacobsen, som ritade parken i början på 1900-talet och det är hans originalritningar som har varit utgångspunkten för dagens design. Strukturen har bevarats och förstärkts genom återställande av alléraderna genom parken. Rummen är utformade i parkens ursprungliga anda och design, samtidigt som de tillförs nya upplevelser. Ursprungligen fanns det två små byggnader vid huvudentrén designade av en unge Arne Jacobsen. De har byggts om enligt originalritningarna.

Regnvattnet, som är Enghaveparkens nya identitet, syns från alla parkens rum och kommer därmed att förmedla den viktiga berättelsen om klimatförändringarna.

Enghaveparken är ett grönt andhål för både människor och djur. Det finns urban natur för både de som vill ha picknick på en gräsmatta, för dem som vill uppleva blommor året runt och för dem som upplever parken på avstånd. 83 nya träd har planterats i parken, uppdelade i 10 olika sorter. De flesta planterades i samband med återställningen av den dubbla al-allén.

Den biologiska mångfalden i parken stärks ytterligare av 11 000 perenner, bestående av 55 olika sorter i Biblioteksträdgården, samt 950 doftande rosor planterade i Rosenträdgården. 220 000 lökväxter har planterats över hela parken. Tillsammans med resten av planteringen kommer detta att göra parken attraktiv för ögat och sinnet året runt. Dessutom skapas livsmiljöer och matkällor för stadens insekter och små djur.

Nydaningen av parken är projekterad av Tredje Natur.

Inlägget Enghaveparken i Köpenhamn dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Vattenfallet vid Hallamölla är med sin fem fall Skånes högsta och bildar tillsammans en fallhöjd på drygt 23 meter. Vattenfallet är i sig en stor upplevelse och väl värda ett besök, under vilken årstid som helst.

Hallamölla omtalas första gången år 1491, i samband med ett arvskifte i Eljaröd efter Stig Olsson Galen av Bollerup. Då benämndes platsen Halle Möllor eftersom det låg flera kvarnar på platsen, förmodligen ända sedan 1200-talet. I dag kan man fortfarande se ruinerna efter i varje fall Lille Halle Mölla, som omnämns 1552 i den jordabok som Elline Goye upprättade över sina och sin avlidne makes tillgångar, son till Olof Stigsson av ätten Galen, som innehade det stora godset Bollerup.

Några år efter att Jockum Beck startat Andrarums Alunbruk köpte han 1637 Stora Halle Mölla av sin farbror Otto Marsvin. Ägorna kring Hallamölla var bevuxet med mycket ek och bokskog vilket behövdes i stora mängder vid Alunbruket. Det förorsakade att skogen skövlades och ersattes med granskog.

1737 förvärvade Christina Piper Andrarums Alunbruk och då även Hallamölla och det är än idag Christinehofs slottsförvaltning som äger möllan.

Den kvarnbyggnad man idag ser härstammar från 1860, då kvarnen senast blev ombyggd. Det var den driftiga Anna Nilsson som arrenderade kvarnen och startade även en diversehandel där. Det var under hennes son Thomas som kvarnen hade sin storhetsperiod, där han bland annat utvecklade diversehandeln till en grossiströrelse. Thomas Nilsson tyckte om att leva på stor fot med grevar och baroner och det var förmodligen det som senare blev hans fall. Han dog utfattig i Hallamölla 1917.

Kvarnen var i drift ända fram till 1949, då möllaren Erik Engström avslutade verksamheten.

I dag drivs kvarnen av Albo Härads Hembygdsförening och ingår i Christinehofs ekopark.

Kvarnen har fyra kvarnar – en grynkvarn, en gröpekvarn och två mjölkvarnar. Vattenhjulet som driver kvarnarna är 4,5 meter högt och är ett så kallat ”överfallshjul”.

Här kan du läsa mer om Christinehofs ekopark …

Inlägget Hallamölla dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

I dag blev det en vandring i Brösarps norra backar. Vi gick den blå leden, den s.k. Glimmebodaleden, som är ca 5 km lång och utgår från Glimmebodagården, en kringbygd gård från 1790-1860-talen. Glimmeboda blev ett skogsvaktartorp under Glimminghus redan 1624, då Axel Rosencrantz förvärvade en del av Kongsoran av Christian IV. Detta blev Glimminge skog. Det år idag Albo härads hembygdsförening som äger den byggnadsminnesförklarade gården.

Image Slide 1

Image Slide 2

Image Slide 3

Image Slide 4

Här i den östra delen av Verkeåns naturreservat domineras landskapet av de mäktiga sandbackarna och åsarna. De skapades när den senaste inlandsisen drog sig tillbaka för 15 000 år sedan. I flera hundra år har de gräsklädda backarna använts som betesmark. De var sannolikt öppna och skogfria redan på 1600-talet. På sommaren blommar Brösarps norra backar, med backtimjan och framförallt ljung. Där det finns kalkhaltig sand bildas ett artrikt växtsamhälle, som kallas sandstäpp. För att sandstäppen ska finnas kvar måste jordlagren röras om med jämna mellanrum, vilket förr skedde genom att bönderna uppodlade tillfälliga åkrar i betesmarkerna. I dag är det jordras i de branta sluttningarna, kornas tramp och vildkaninernas grävande som står för omrörningen. I de sandiga backarna finns flera ovanliga insekter, grävande steklar, sandbin och dyngbaggar. Här finns även ett rikt fågel liv med bland annat törnskata.

När vi lämnar de öppna hedarna kommer vi in i skogklädda raviner, med biflöden till Verkeån. Här kan man få se kungsfiskare.

Här hittar du fler vandringsleder runt Brösarp!

Inlägget Brösarps norra backar dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

På Annandagen blev det en kort promenad på naturreservatet Kronovalls Store Vång. Ordet vång betyder ”del av åker eller äng” och den här före detta ängen är en vidsträckt betesmark som sedan länge tillhört Kronvalls gods. Under lång tid slogs hö på Store vång, som blev vinterfoder åt traktens kreatur. Idag betar kreaturen här under sommarmånaderna. Hundratals år av slåtter och bete är förklaringen till Store Vångs flora. Här kan man under sommaren se kattfot, ängsnycklar och slåttergubbe.

Ståtliga gamla lövträd, framförallt lind, bok och stora vidvuxna ekar ger en speciell karaktär åt den vidsträckta hagen.

Strax väster om Store Vång finns en damm där lövgrodorna leker, vilket sker i maj och under ljumma försommarkvällar kan man höra deras spel på långt håll. En stor del av sommaren tillbringar lövgrodorna på Store Vång i buskarnas och trädens lövverk. De kan vara svåra att upptäcka, då de i viss mån anpassar färg till underlaget. Bland buskarna kan man även hitta Törnskatan.

Men vid denna tid är Store Vång tyst och stilla, men trots det bjuder vången på upplevelser. Luften är hög och marken är fläckvis fortfarande vit av nattens frost och Flora lyser med sin frånvaro.

På de fuktigare markerna hittar vi gammal död ved, som under nattens frost har fått märkliga skägg, som jag fick lära mig heter håris.

Inlägget Kronovalls Store Vång dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

På Stenshuvud har jag varit många gånger, men aldrig på Kortelshuvud. Det var nästan tradition när jag var barn, att ge sig ut på det långa äventyret att vandra från fiskebyn Vik till Stenshuvud. I varje fall en gång under sommaren gjorde man denna vandring på runt en mil. Grann”berget” Kortelshuvud var jag däremot för första gången uppe på nu, under nyårshelgen.

Vi tar den “lata” vägen, med bil till bilparkeringen vid Naturum Stenshuvud och går den lila, så kallade Kortelslingan på 3,2 km. Vi går medsols på slingan och gör en liten extra utvikning ut på sandheden och stranden, som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Soldiset gör att vi inte kan se Vik, en halv mil bort mot söder, men i norr välver sig Stenshuvud ur havet. Vägen går vidare genom övergivna äppleodlingar, som numera endast skördas av korna som betar området under sommarhalvåret. Ett tag följer vi Rörums norra å, som slingrar sig fram i dalsänkan.

När vi lämnar ån börjar stigningen uppåt mot Kortelshuvud. Vandringen går genom lågvuxen skog som till stor del består av avenbok, Carpinus betulus. Den känns igen genom sin bark med svaga åsar, som vrider sig runt stammen. Något som den vanliga boken, Fagus silvatica, saknar. Länge undrar vi om vi ska bli snuvade på utsikten. För skogen är för tät för att man ska kunna se något, men plötsligt öppnar sig utsikten. Vi ser Stenshuvud i norr, med besökare som vandrar runt på dess hjässa. Stenshuvud, med sina 97 meter över havet, är lite högre än Kortelshuvud, som nöjer sig med de lite mer blygsamma 80 meterna över havet. Under oss breder skogen och hedarna ut sig och naturligtvis havet, havet, havet.

Vandringen avslutas med medhavd matsäck bestående av smörgås med en skiva paté, nersköljd med ett glas äpplemust från Kiviks Musteri.

Kortelshuvud-1

Stranden, havet och i fjärran Vik.

Kortelshuvud-3

Havet.

Kortelshuvud-2

Stenshuvud välver sig ur havet.

Kortelshuvud-4

Sandheden med enar och ljung.

Kortelshuvud-5

Rörums norra å.

Kortelshuvud-6

Avenbokskogen.

Kortelshuvud-7

Utsikt mot grannberget Stenshuvud.

Kortelshuvud-8

Stenshuvuds “hjässa”.

Kortelshuvud-9

Skogar, hedar och …

Kortelshuvud-10

Havet, havet, havet.

Karta över Stenshuvuds nationalpark

Stranden och sandheden vid Stenshuvud

Inlägget Kortelshuvud dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Man rör sig i en varierad natur, förbi “Bergqvistska stenbrottet” i vars botten den lilla Skryllesjön ligger. Tanken var att sjön skulle vara större, men sprickor i berggrunden gjorde att vattnet läckte ut och den planerade badsjön bara “bidde” en damm. Fortsätter vi förbi stenbrottet kommer vi in i Måryds naturreservat. I reservatet ingår Måryds fälad, som förr ägdes av byarna runt Romeleåsen. Det är en kuperad enefälad med både kärr och torrmarker. På Måkullsbacken, som betas av fridfulla kvigor och tjurkalvar, har man en storslagen utsikt över landskapet. Lite längre fram kommer man till “Boijsens dammar”. Dessa anlades av Fritz Boijsen mellan 1939 och 1964, för att användas som fiskedammar. Idag är de omtyckta utflyktsmål och man kan få se signalkräftor och småfisk. I den stora dammen finns det gott om röda näckrosor.

Leden är ganska kuperad med långa nerförs- och uppförssträckor och stundtals med stenblock som går i dagen.

Här kan du läsa mer om Utemiljön och vår hälsa!

Alla inlägg i kategorin Utemiljö och hälsa

Inlägget Skrylle – Lunds största natur- och friluftsområde dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Mellan Genarp och Veberöd, uppe på Romeleåsen, ligger Dörröds fälad. Alldeles väster om naturreservatet passerar Skåneleden. Dörröds fälad är ett kuperat landskap med gott om ek och hassel.

Området var täckt med lövskog fram till medeltidens slut, då man började hugga ner skogen. Marken började så småningom att användas som gemensam betesmark. Ordet fälad kommer från danskan och betyder just gemensam. Området utvecklades, på grund av betestrycket, efter hand till en enefälad. Vid början på 1900-talet minskade djurhållningen, med minskat betestryck som följd, vilket resulterade i att fäladsmarkerna började växa igen. Framförallt hassel dominerade. I början på 1980 talet röjde man delar av området. Hassellunden fick då vara kvar och därmed gynnades den sällsynta hasselmusen. Den har dock inte synts till sedan 2010, så det är osäkert om den finns kvar. Flera bäckraviner skär ner i sluttningen på Romeleåsen och skapar en dramatisk topografi. Floran i betesmarken består främst av mindre näringskrävande arter, typiskt för en urbergsrygg. På de torra höjderna växer arter som ljung, brakved och backsippor och i takt med att moränen blir djupare och fuktigare i sluttningarna blir en annan vegetation vanligare, med buskstjärnblomma och skogsviol.

Närmaste parkering ligger 200 meter norr om reservatet, på samma väg som leder till Kullatorpet. Ta med picknickkorg att avnjuta i en varierande miljö med öppen fäladsmark och lummiga hassellundar.

Inlägget Dörröds fälad dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Jag tillbringade några dagar av sommaren i Roslagen, närmare bestämt på ön Sundholmen, som en gång i tiden hörde till Håtö gård. Idag finns det ett trettiotal hushåll på ön och alla är, med ett undantag, sommarboende. Här i Roslagen är ett annat landskap än jag är van vid, ett landskap som domineras av vatten och berghällar. Det känns kargare än det vi har längre söderut. Jordlagret är tunt på öarna och berget går ofta i dagen. Det gör att jorden snart blir mager, men det har  berättats för mig att det förr gick får och kvigor på ön, som gjorde jorden bördigare.

Gillar du  vad du läser?

Registrera dig och få nya inlägg i trädgårdsarkitektens blogg via E-post, helt kostnadsfritt.

Din e-postadress kommer inte att lämnas ut till tredje part och du kan när som helst avbryta din prenumeration.
Fyll bara i din e-postadress i rutan nedanför och klicka på REGISTRERA.

Inlägget Roslagen dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

En mindre varm sommardag och vi passar på att trampa runt på cykel, på den skånska landsbygden. Har kommit till ett lite annorlunda ställe som brukar kallas Hallsbergs stenar.

Stenarna hör till Hallsbergs gård, som flyttades ut från Heinge by, utanför Lövestad, när enskiftet genomfördes år 1825. Namnet Hallsberg antyder att marken är stenbunden och belägen kring en rullstensås. På gården har fyra generationer av släkten  Nilsson levt och verkat. Nils Nilsson 1818-1896, den andra generationen på gården, lantbrukare och kvarnägare, fick under många år arbeta med att bryta sten på åkrarna. Förmodligen började han tidigt att samla på märkligt formade stenar, som han då hittade. När han blev äldre och hans äldste son övertagit lantbruket, slog han sig ner vid vattenmöllan, som var ett undantagsställe. Där hade det ståtliga Möllehuset uppförts under åren 184-1873. Det idag gulmålade Möllehuset ligger intill kvarndammen, där resterna av ett kvarnhjul fortfarande minner om vattenkvarnen, som uppfördes 1849.

Det är Nils Nilssons trädgård med sina märkliga stenar som intresserar mig och som Nils började arbeta med, sedan han flyttat till undantaget. Trädgården har ursprungligen haft tuktade häckar, rabatter och grusgångar. Där har dessutom funnits träfigurer, rådjur, fåglar och svarvade kolonner. Mycket av detta har försvunnit, men de märkliga stenarna finns kvar, som Nils Nilsson med enkla kvarnhackor bearbetade och med stor skicklighet huggit in bilder och inskriptioner. Sin trädgård ville Nils skulle efterlikna paradiset och kvarnbäcken blev Jordanfloden. På stenarna berättar han om sin livsfilosofi och sin bibeltrogenhet. Två av stenarna är släktstenar. På “stamtavlan” finns släktens medlemmar noterade, med namn och årtal, från anmodern Dorothea Karlsson till och med sista barnbarnet, Dorothea. “Familjetavlan” redogör för viktiga händelser i Nils eget liv. Här framgår det att Nils Nilsson och hans hustru Kersti fick nio barn, men att sju avled i tidig ålder.

Nils Nilsson dog 1896, 78 år gammal. Året innan hade han fullbordat sitt verk. Hans förhoppning var att anläggningen skulle bevaras som en påminnelse om “jordelivets korthet och dess slut samt om evighetens oändlighet”.

Roligt att se en miljö som så självständigt har präglats av sin ägares tankar. Dessutom var Nils Nilsson väldigt formsäker.

Gillar du vad du läser?

Registrera dig och få nya inlägg i trädgårdsarkitektens blogg via E-post, helt kostnadsfritt.

Din e-postadress kommer inte att lämnas ut till tredje part och du kan när som helst avbryta din prenumeration.
Fyll bara i din e-postadress i rutan nedanför och klicka på REGISTRERA.

Inlägget Hallsbergs stenar dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Vi gjorde en vandring längs en kort kuststräcka på Österlen i helgen, i ett område som vi kallade Lillevik när jag var barn, till skillnad från dagens Lilla Vik, som är en golfbanna. Den täta dimman gjorde att det inte var några storslagna havslandskap att njuta av. I stället blev det växterna som hamnade i fokus. Jag tycker alltid det är lika spännande att följa växtligheten, efterhand som den dyker upp på våren. Det hjälper mig dessutom att göra den mörka årstiden kortare.

Vildapeln stod i full blom, men jag märkte att fruktodlingarnas äppleträd har haft sitt bästa flor och kanske har sena frostnätter förkortat blomningstiden. Här ända nere vid havet är klimatet mildare. På strandängarna hade ginsten börjat slå ut och lyste i dimman med sina solgula blommor. Strandtriftens rosa bollar var utslagna liksom smörblomman mandelblom och gullviva. Den blå viol då? Njae jag såg den inte här, kanske är det för nära havet för att den ska trivas. Däremot såg jag kabbeleka i de våta markerna där vatten stod still.

Här på Österlen har även vresrosen börjat visa sina rosa blommor, vilka jag börjar få blandade känslor inför. Blomman är vacker och den doftar härligt, men den är invasiv. Dessa ängar alldeles intill havet har jag vandrat på i femtio års tid och vresros har alltid växt här, men ängarna dominerades av strandråg, med enstaka bestånd av vresros. Idag har strandrågen och alla annan vegetation konkurrerats ut av vresrosen, som fullständigt täcker ängarna närmast havet. Den växer ända ner till sandstranden, det är bara saltarv och strandkålen som klarar att växa ännu längre ut i ren sand. Strandkålen är ätlig och odlas i England. Jag plockade några blad och stekte tillsammans med lite gul lök, salt och peppar. Gott!

Gillar du vad du läser?

Inlägget Våren på Österlen dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

De flesta som besöker Stenshuvud kommer via landsvägen. En roligare väg är att gå längs havet från den gamla fiskebyn Vik. Det blir en mer dramatisk upplevelse, längs den smala strandremsan, där havets vågor kastar sig framför ens fötter. Strandens utseende varierar ständigt år från år. Ibland består strandkanten av rundslipade stenar ibland av silkeslen sand, och man  kan se hur höststormarna tagit tag i backarna ovanför stranden och dragit ner träd i havet. Ju närmare man kommer Stenshuvud ju mer folk är det på stranden under sommarhalvåret, men nu på vintern ligger stranden nästan tom.

Man  korsar två vattendrag på vägen, Rörums södra å och Rörums norra å och man kommer även förbi byn Knäbäckshusen, innan man  kommer fram till sandheden söder om  Stenshuvud. Sandheden ingår som en  del i Stenshuvud nationalpark.

Sandheden är unik med ett mycket speciellt utseende, med mark som bara består av sand, täckt av lågt gräs, utom på de ställen där berget går i dagen. Nästan bara enar växer här. Under sommarhalvåret kan  man finna backsippa, borsttåtel och stor sandlilja. Då häckar här även fältpiplärkan. Vid denna årstiden ser man mest spåren efter alla kaniner som bor här.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Stranden och sandheden vid Stenshuvud dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Söderlyckans skateboardpark blev en högklassig anläggning, som stod klar under 2016 och är med sina dryga 1 500 kvadratmeter en av landets största, med tre olika svårighetsgrader. Anläggningen bjuder in till både bowl- och streetåkning och det är möjligt att låna skateboard och annan utrustning under sommarhalvåret. Även åkare med kickbikes är välkomna fram till kl. 16.00 på vardagar och fram till 14.00 på helger.

Tanken är att Söderlyckans skateboardpark inte bara ska vara en plats för skejtare, utan vara en mötesplats för alla. som en del av stadsparken har det också blivit naturligt för alla besöka området.

Inlägget Söderlyckans skateboardpark, Lund dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Tre arkitekter arbetade på projektet, Kay Fisker (1893-1965), C. F. Möller (1898-1988) och Svenn Eske Kristensen (1905-2000). Alla var mycket produktiva och drivande krafter inom funktionalismen.
1942 påbörjades byggnadsarbetena, men fick under andra världskriget göra uppehåll, för att avslutas först 1958.

Fyra vinklar bildar ett stort gårdsrum med formklippta lindar och parkering. Två gator, Adelgade och Dronningens Tværgade, korsar varandra och skapar fyra kvadrater. Byggnaderna är nio våningar höga, ansenliga byggnadskroppar som är uppdelade i mindre enheter, som i sin tur är ytterligare uppdelade. På så sätt blir inte bebyggelsen inte monoton.
På avstånd upplevs området som ett sammanhängande byggnadskomplex. När man kommer närmare är detta stora komplex indelat i mindre enheter, med sadeltak, nästan som ett piktogram av ett hus. När man kommer ytterligare närmare är dessa enheter indelade i växelvis fönster och altaner. Det röda teglet varieras med gult tegel kring altaner och ingångar och större murytor är “korsstygnbroderade” med gult tegel.
Så trots sina stora dimensioner upplevs byggnaderna inte som enformiga, eller att de undertrycker individualiteten.

I den politiska agitationen blev Dronningegården använt av Socialdemokraterna, som var initiativtagare till saneringen av stadsdelen. På valaffischer, i samband med valet till borgerrepræsentationen (kommunstyrelsen) i Köpenhamn 1951, använde man bland annat slogan “Sådan bygger Socialismen”, med en bakgrundsbild av Dronningegården.

Byggnaderna och gården har fram till idag behållit samma utseende som när de byggdes och är sedan 1995 skyddat.

Inlägget Dronningegården i Köpenhamn dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Det första spännande exemplet på Il Bosco Verticale, “vertikal skog”, invigdes i oktober 2014 i Milano i Porta Nuova Isola området, som en del i ett större renoveringsprojekt. Projekterande arkitekter var Boeri Studio baserade i Milano och med kontor även i Shanghai och Tirana.

Milanos vertikala skog består av två torn på 80 respektive 112 meter. Tornen hyser sammanlagt 480 stora och medelstora träd, 300 små träd, 5000 buskar och 11 000 perenner och marktäckare. De upptar en markyta på 1 500 m2, som motsvarar 20 000 m2 skog och undervegetation. Den vertikala skogen är ett arkitektoniskt koncept som ersätter traditionella material i stadsmiljö med hjälp av varierande vegetation till väggar. Man är beroende av en vegetationsskärm, för att skapa ett lämpligt mikroklimat och filtrera solljus och för att skapa miljömässig hållbarhet. Den vertikala skogen ökar den biologisk mångfalden. Den främjar bildandet av ett urbant ekosystem där olika växttyper skapar separata vertikala miljöer, men som fungerar inom helheten och som kan bebos av fåglar och insekter (med en första uppskattning av 1.600 arter av fåglar och fjärilar). På så sätt utgör den vertikala skogen en naturlig metod att återställa stadens flora och fauna.

Den vertikala skogen bidrar till att bygga ett mikroklimat och filtrera fina partiklar i stadsmiljön. Mångfalden växter bidrar till att utveckla mikroklimatet, som ökar luftfuktigheten, absorberar CO2 och partiklar, producerar syre och skyddar mot strålning och buller.

Den vertikala skogen är en metod att bygga som bidrar till att kontrollera och minska stadsexpansionen. När det gäller stadsdensitet utgör varje torn motsvarigheten till ett bostadsområde med enfamiljshus och traditionella byggnader på cirka 50 000 m2.

Valet av arter och deras fördelning, beroende på fasadernas orientering och höjd, är resultatet av tre års studier tillsammans med en grupp botaniker och ekologer. Plantorna som användes i byggnaden var förkultiverade i en plantskola för att de skulle bli vana vid liknande förhållanden som på balkongerna.
Efter mikrometeorologiska studier utfördes beräkningen av bevattningskraven genom att undersöka klimatiska egenskaper och diversifierades beroende på exponeringen av varje fasad och fördelningen av vegetation på varje våning.

Drift av odlingsbäddarna ansvarar bostadsrättsföreningen för, liksom underhåll och ersättning av all vegetation.

Il Bosco Verticale är ett intressant projekt som ökar vegetationen i tätbebyggda städer, skapar en hälsosammare miljö och sparar värdefull åkermark. Under 2017 meddelade Stefano Boeri Architetti att man arbetade på planer för den första vertikala skogen i Asien, i Nanjing, Kina.

När ska vi få den första vertikala skogen i Sverige?

Här kan du läsa mer om nyttan av träd i stadsmiljö!

Inlägget Il Bosco Verticale dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Deras hus har idag, liksom så många andras, blivit övertagna av “staboar”, som har charmats av de genuina, enkla, miljöerna, som var fiskarbefolkningens vardag. En vardag dit även  klipporna och stränderna hörde och naturligtvis det ständigt föränderliga havet, som gav dem mat för dagen.

Inlägget På vik dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Ett besök på Christinehof, inte slottet denna gång, utan ekoparken. I Christinehofs ekopark har man, förutom Skåneleden och Backaleden som passerar igenom, fyra vandringsleder, med längd från 2,7 km till 12 km. Vi valde ett ta den lite kortare s. k. “Promenaden” på 3,6 km, som passerar bland annat trädgårdsmästarbostaden och Södra Borstakärr. En vacker vandringsled, som inte är så hårt frekventerad att den känns sliten.

Borstakärrs våtmarker

Från att ha varit ett utdikat omårde med monokultur har det blivit ett naturvårdsprojekt, där man med början 2002 har arbetat med att återställa våtmarkerna. Hundra år efter att de torrlades återvänder nu de djur och växter som är beroende av vatten och fuktiga livsmiljöer. Idag är Borstakärr t.ex. en av Skånes artrikaste fladdermuslokaler.
Väl värt ett besök!

Här hittar du vandringslederna …

Här kan du läsa mer …

Inlägget Christinehofs ekopark dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Ett oändligt rum, som trots dess dimensioner känns mycket tryggt, behagligt och stimulerande att vara i.

Inlägget Havet vid Böste dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Andrarums alunbruk startades av adelsmannen Jochum Beck, 1637. Den mest kända ägaren är dock Christina Piper, som i omgångar förvärvade bruket och gjorde det till Skånes största företag, med som mest 900 personer anställda. Verksamheten vid alunbruket pågick ända fram till 1929. I Andrarum finns rikligt med bergarten alunskiffer, som används vid framställning av alun, en viktig och värdefull handelsvara, som bland annat användes vid färgning av garn, och garvning av skinn.

Under den tid verksamheten pågick var nog området bokstavligen ett svavelosande inferno, med slagghögar och ett kalhugget landskap. Verksamhet krävde mycket ved, som togs från markerna intill bruket. Idag är skogen uppvuxen  igen och de röda slagghögarna bjuder idag på ett originellt landskap. Arbetarnas gamla bostäder är vackra inslag i landskapet, liksom magasinsbyggnaden, där arbetarna kunde hämta ut olika förnödenheter.

Strax intill ligger Christinehofs slott, som uppfördes av Christina Piper och som också är  ett utflyktsmål.

Läs mer här …

Inlägget Andrarums alunbruk dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Nu hade alltså turen kommit till den del av parken, som fick namnet ”Solens och skuggans trädgård”. Här låg tidigare en busk- och perennplantering, som jag upplevde som ganska skuggig, uppbyggd kring en gjutjärnsfontän från 1882.

I den nya trädgården har man valt att behålla den gamla fontänen och låta den bli centrum för de nya planteringarna. Däremot har man avlägsnat en del skuggande högre vegetation, som gör att platsen idag upplevs som betydligt öppnare, ljusare och mer inbjudande.

Gångstråken och de öppna platserna är hårdgjorda med oppalskiffer och offerdalsskiffer och har sittplatser i form av bänkar och sittstenar.

Planteringarna har planterats med vedartade växter och med ca 7000 perenner. Bland de vedartade växterna märks några spännande arter som man kanske inte möter så ofta. Bland annat Gymnocladus dioicus – Kentucky Coffee tree, Davidia involucrata var. Vilmorniana – näsduksträd och Cercidiphyllum japonicum – katsura.

Perennerna domineras av blå, violetta till rosa toner, med inslag av vitt och kontrasterande gul och gulorange färger. I den blå/violett/rosa färgskalan märks Salvia nemorosa ’Caradonna’ – stäppsalvia, som är violett inta bara på blommorna utan även på stjälkarna, rosa Anemone tomentosa ‘Robustissima’ – Höstanemon, blå Aconitum carmicaeli ‘Arendsii’ – oktoberstormhatt, flera olika sorter Astrantia – sjärnflocka i olika röda/rosa toner, blå Perovskia atriplicifolia ‘Little Spire’ – himmelsspira. Vita inslag utgörs av Echinacea purpurea ‘Alba’ – vit purpurhatt, Iris sanguinea ‘Snow Queen’ – violiris, olika Paeonia – luktpion m. fl. Dessa kompletteras med växter som grå/silvrigt bladverk, som olika arter av Artemisia – malört, Eryngium giganteum ‘Silver Ghost’ – silvertistel, Napeta faassenii ‘Walkers Low’ – kantnepeta, m. fl. De gula kontrasterna kan vara Alchemilla mollis – jättedaggkåpa, Euphorbia amygdaloides `Purpurea´ – törel, Helenium hybrida `Rubinzwerg´ – solbrud, Hemerocallis citrina – daglilja, för att nämna några.

Ofta har man använt mixade planteringar, där två eller tre sorter blandas, ofta med en dominerande sort. Vid den typen av planteringar gäller det att man kombinerar sorter som trivs med varandra och där inte en sort tar överhand på de andras bekostnad.

Jag ser fram emot att följa trädgården och se hur den utvecklas.

Inlägget Solens och skuggans trädgård, stadsparken i Lund. dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Jag skulle tro att den norra delen av staden, kring Alte Markt, är den äldsta delen. Bortsett från att torgets namn bekräftar det, så avslöjas det av gatornas sträckning.

Den södra delen kring Neuer Markt präglas i allmänhet av renässansens rätlinjiga gatunät, med raka gator och med regelbundet arrangerade gatukorsningar.

Den norra delen däremot har oftast mer oregelbundna gator och har fått sin plan genom att gatorna och kvarteren successivt byggts ut och att man hela tiden försökt komma så nära marknaden/torget och kyrkan som möjligt. Gatorna är ofta inte raka, de går som ”ringleder” kring torget och gatukorsningar verkar tillfälliga och är ofta asymmetriska. Planlösningen gjorde dessutom att man hade snabb förbindelse med hamnen, som var lika viktig som torget i denna handelsstad, samtidigt som man var skyddad från havets vindar. Det finns inga raka stråk genom denna del av staden, där vinden har fritt spelrum.

Detta medeltida sätt att ordna en stad gör gaturummet mer varierat och begränsat till sin volym. De krökta gatorna gör att man från en punkt bara kan uppleva en mycket begränsad del av gatan. Till skillnad från en rätlinjig gata, där man ser hela gatan, måste man vara aktiv och röra dig framåt för att ta del av vad miljön har att erbjuda. Gatukorsningarnas oregelbundna placering och asymmetriska utseende, begränsar även de hur mycket man från en given punkt kan se. Det sluter gaturummet, samtidigt som det inbjuder till nya upptäckter i staden.

Inlägget Gaturummet i Stralsund dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.