Jordärtskockor, även känd som solrotsknöl eller topinambur, är en mångsidig rotfrukt som inte bara bjuder på en unik smak utan också har imponerande hälsofördelar. Trots att den har funnits i naturen i århundraden har jordärtskockan fått förnyad uppmärksamhet för sina näringsrika egenskaper och kulinariska användningsområden. I denna artikel kommer vi att utforska vad som gör jordärtskockan så speciell och varför den förtjänar en plats på våra tallrikar.

Historisk bakgrund

Jordärtskockan har en fascinerande historia som sträcker sig tillbaka till 1600-talet, då den härstammar från Nordamerika och var en viktig livsmedelskälla för ursprungsbefolkningen. Under 1700-talet spreds den till Europa och blev snabbt en populär gröda, särskilt i Frankrike där den odlades som en delikatess. Dess popularitet avtog med tiden, men nu återupptäcks jordärtskockan för sina fantastiska egenskaper.

Näringsinnehåll

Jordärtskockan är inte bara läcker utan även näringsrik. Den innehåller en betydande mängd kostfiber, vilket främjar en hälsosam matsmältning och kan bidra till att sänka kolesterolnivåerna. Dessutom är den rik på järn, kalium och vitaminer som C och B6. Dessa näringsämnen är avgörande för kroppens övergripande hälsa och kan stödja immunförsvaret, hjärt-kärlsystemet och nervsystemet.

Nyttiga egenskaper hos jordärtskockor

1. Blodsockerkontroll: Jordärtskockan innehåller inulin, en form av kostfiber som har visat sig bidra till att reglera blodsockernivåerna. Detta gör den till ett utmärkt val för personer med diabetes eller de som vill upprätthålla en stabil blodsockernivå.
2. Viktminskning: Kostfibern i jordärtskockan ger en känsla av mättnad, vilket kan vara fördelaktigt för dem som försöker gå ner i vikt genom att minska kaloriintaget.
3. Matsmältning: Inulin fungerar som en prebiotika, vilket främjar tillväxten av goda tarmbakterier. Detta stödjer en sund tarmflora och förbättrar därigenom matsmältningen.

Kulinariska användningsområden

Jordärsskockan har en distinkt och nötaktig smak som liknar den hos kronärtskockor. Den kan användas på många sätt i köket, till exempel rå i sallader, kokad som en sidorätt, eller rostad för att få fram dess naturliga sötma och knapriga konsistens. Dessutom kan den användas för att göra soppa, puré eller till och med picklade snacks.

Odlingsanvisningar för Jordärtskockor:

Att odla jordärsskockor är relativt enkelt och kräver inte mycket underhåll. Här är några grundläggande steg för att odla denna hälsosamma rotfrukt:

1. Välj rätt plats: Jordärtskockor trivs i väldränerad och löst jord. Välj en plats där de får fullt solsken för optimal tillväxt. Undvik platser med täta eller leriga jordar, eftersom det kan påverka rottillväxten.
2. Förbered jorden: Innan du planterar, se till att jorden är väldränerad och lös. Blanda gärna i kompost eller annat organiskt material för att förbättra jordstrukturen och tillföra näring.
3. Plantera knölarna: Jordärtskockor odlas bäst från knölar istället för frön. Plantera knölarna på våren, när risken för frost har passerat. Gräv ner dem cirka 10-15 centimeter under markytan och placera dem med de spetsiga ändarna uppåt.
4. Bevattning: Håll jorden jämnt fuktig under hela tillväxtsäsongen. Jordärtskockor gynnas av en konstant fuktighet, men undvik övervattning, eftersom de inte tolererar vattenloggning.
5. Skötsel och ogräsbekämpning: Håll odlingsområdet fritt från ogräs, särskilt när plantorna är unga. Jordärtskockor är täta och kan konkurrera väl med ogräs när de etablerar sig.
6. Skörd: Jordärtskockor kan skördas när de gröna stjälkarna börjar vissna och torka ut på hösten. Använd en spade för att gräva upp knölarna, och var försiktig så att du inte skadar dem. Låt dem torka och härda i solen några timmar innan du förvarar dem.
7. Förvaring: Förvara de skördade jordärtskockorna på en sval och mörk plats för att förlänga deras hållbarhet. De kan hålla sig i flera veckor eller till och med månader om de förvaras korrekt.

Genom att följa dessa enkla odlingsanvisningar kan du njuta av färska, hemodlade jordärtskockor och dra nytta av deras hälsosamma egenskaper direkt från din egen trädgård. Och det bästa av allt är att jordärtskockorna tenderar att återvända år efter år, vilket gör dem till en hållbar och självförsörjande gröda.

Inlägget Växter för din trädgård – jordärtskockor dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Isop, Hyssopus officinalis, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Isop, en aromatisk ört som är en medlem av Lamiaceae-familjen, har en rik historia och en mängd användningsområden. Denna växt har länge varit omtyckt för sina kulinariska, medicinska och kulturella egenskaper. Låt oss utforska isopens fascinerande värld och dess många användningsområden.

Botanisk beskrivning av isop

Hyssopus officinalis, är en flerårig ört som trivs i många delar av världen. Den har smala blad och blommar i kluster av små, tubformiga blommor som vanligtvis är lila eller blå. Den är känd för sin intensiva doft och smak, vilket gör den till en populär kryddväxt och medicinalväxt.

Isop och pollinerande insekter

Blommorna på isop är rika på nektar och har en vacker blå till lila färg, vilket gör dem attraktiva för pollinerande insekter. När bin och humlor besöker isopblommor för att samla nektar sprids pollen mellan blommor, vilket möjliggör befruktning och fröproduktion. Denna pollineringsprocess är viktig för växters reproduktion och för att upprätthålla ekosystemets mångfald.

Att odla isop i din trädgård kan vara en bra idé om du vill locka pollinerande insekter till din trädgård och samtidigt njuta av örtens användbara egenskaper. Växten har också historiskt använts som ett medel för att locka bin till biodlingar och främja pollinering i trädgårdar.

Historisk betydelse

Isopen har en rik historisk betydelse och har använts sedan antiken. Både gamla greker och romare använde den som en medicinalväxt och som en krydda för att förbättra smaken på sina maträtter. Det finns till och med hänvisningar till isop i bibeln, där den nämns som en ceremoniell växt.

Kullinariska användningsområden

Isop är en mångsidig krydda som används i olika kök runt om i världen. Dess starka smak och doft gör den idealisk för att krydda olika rätter. Den kan användas i soppor, såser, sallader och marinader. Dessutom är växten en viktig ingrediens i många kryddblandningar, inklusive det kända kryddsaltet “Herbes de Provence” från den franska Provence-regionen.

Medicinska egenskaper

Isop har också en lång historia av medicinskt bruk. Dess eteriska oljor innehåller föreningar som har antiseptiska och antiinflammatoriska egenskaper. Denna växt har traditionellt använts för att behandla olika åkommor, inklusive hosta, halsont och matsmältningsproblem. Dessutom har den använts för att främja matsmältningen och lindra gasbildning.

Kulturell betydelse

Utöver dess kulinariska och medicinska användningar har isop en djup kulturell betydelse. Den har traditionellt använts i religiösa och ceremoniella sammanhang. I judendomen används isop för att spreja vatten under Sukkot-festivalen, och den har också haft en roll vid påskmåltiden. I vissa kulturer har den även haft en symbolisk betydelse för renhet och beskydd.

Odling och skötsel av isop

Isop är relativt lätt att odla och trivs bäst i soliga och väldränerade områden. Den kan odlas från frön eller genom att dela upp befintliga plantor. Regelbunden beskärning främjar en buskig tillväxt och hjälper växten att behålla sin form. Isop är också känd för att vara torktålig och kan överleva i perioder med låg vattenförsörjning.

I sammanfattning är isop en mångsidig och historiskt betydelsefull kryddväxt med användningsområden inom matlagning, medicin och kultur. Dess rika historia och starka smak har gjort den till en omtyckt växt runt om i världen. Oavsett om du använder den för att krydda dina rätter eller för dess medicinska egenskaper, är det en växt som förtjänar sin plats i trädgården och i köket.

Mer om pollinerare i trädgården

Inlägget Växter för din trädgård – Isop dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Äkta kvitten, vetenskapligt känd som Cydonia oblonga, är en ovanlig frukt som ofta förbises i moderna fruktträdgårdar och livsmedelsbutiker. Denna blygsamma frukt bär på en rik kulturhistoria, har näringsinnehåll och skönhet som har inspirerat konstnärer i århundraden. I denna artikel kommer vi att utforska de fascinerande sidorna av Cydonia oblonga och dess plats i vår kulinariska värld.

Historisk Bakgrund

Kvitten har en lång och ärofull historia som sträcker sig tillbaka till antika civilisationer. Den har sitt ursprung i regioner som Anatolien och västra Asien. Kvitten odlades och beundrades av de antika grekerna och romarna och nämndes till och med i klassiska verk av Homer och Platon. Under medeltidens Europa sågs kvitten ofta som en symbol för kärlek och fruktbarhet och användes i konst och litteratur.

Beskrivning av äkta kvitten och användning

Kvitten är en frukt som påminner om äpplen och päron i form, men den har en karakteristisk gul färg och en unik doft. Skalen är tjocka och hårda, vilket gör att de oftast inte äts direkt som andra frukter. Istället används kvitten vanligtvis för att göra geléer, sylt, safter och liknande produkter. Dess höga pektinhalten gör den särskilt lämplig för att göra geléer med en fast konsistens.

Näringsprofil och hälsosamma fördelar

Kvitten är inte bara lockande för smaklökarna, den har också en imponerande näringsprofil. Den är rik på kostfiber, vitamin C och antioxidanter. Fiberinnehållet kan främja en sund matsmältning och reglera blodsockernivåerna. Antioxidanterna hjälper till att skydda kroppen från skador orsakade av fria radikaler. Dessutom innehåller frukten även vitaminer som B-vitaminer och kalium.

Äkta kvitten i konst och kultur

Kvitten har inspirerat konstnärer och författare genom historien. Dess skönhet och symboliska värde har gjort den till ett populärt motiv inom konst, poesi och litteratur. Dess närvaro i kulturella och historiska sammanhang fortsätter att fascinera och intressera människor över hela världen.

• Paul Cézanne’s stillebenmålningar: Den franske konstnären Paul Cézanne var känd för sina stillebenmålningar, och han inkluderade ofta kvitten i sina verk. Han fångade fruktens skönhet och form på ett sätt som gjorde dem till centrala motiv i många av hans målningar.
• William Shakespeare’s “Romeo och Julia”: I Shakespeares berömda tragedi “Romeo och Julia” finns en scen där Julia jämför sin kärlek till Romeo med doften av en kvitten. Hon säger: “What’s in a name? That which we call a rose by any other name would smell as sweet” (“Vad är ett namn? Det som vi kallar en ros med något annat namn skulle ändå dofta lika underbart”). Kvitten används här som ett symboliskt uttryck för kärlekens oföränderliga natur.
• Anton Tjechovs novell “Kvitten”: Den ryska författaren Anton Tjechov skrev en novell med titeln “Kvitten” där frukten fungerar som en symbol för huvudpersonens förhoppningar och drömmar. Novellen utforskar teman som längtan och förändring.
• Stillleben av Caravaggio: Den italienska barockmålaren Caravaggio använde ofta kvitten som ett motiv i sina stillebenmålningar. Hans noggranna avbildningar framhäver deras unika form och textur.

Dessa exempel visar hur kvitten har tjänat som en källa till inspiration för konstnärer och författare genom historien, och hur den har fångat deras fantasi med sin skönhet och symboliska innebörd.

Kvittenträd trivs bäst i ett soligt läge, ju mer sol, desto bättre för fruktproduktionen. Kvittenträd föredrar väldränerad jord som är något sur (pH-nivå runt 5,5 till 7). De kan trivas i olika jordtyper men föredrar löst, väldränerat material. Särskilt unga kvittenträd kräver regelbunden vattning för att etablera sina rötter. Vattna djupt och regelbundet, speciellt under torra perioder. Kvitten trivs i områden med milt till varmt klimat. De kan tåla kyla under vintern, men de behöver värme under växtsäsongen för att producera frukt. Beskärning är viktigt för att forma trädets struktur och främja luftcirkulationen. Det bör utföras under vintern när trädet är i vilande tillstånd.

Inlägget Äkta kvitten dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Prunus spinosa, slån, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Slån är en buske som hör till samma släckte som plommon, körsbär, mm. Den blir omkring två meter hög och växer ofta i stora, täta, nästan ogenomträngliga snår. De vassa tornarna bidrar till dess ogenomtränglighet. Bladen som är ganska små, ca 2-5 cm långa, kommer oftast inte förrän efter att den blommat, vilket den gör i maj-juni med små vita blommar. På våren kan man se slån täckta med blommor som vita skyar i landskapet. Frukten är rund och liknar ett blåbär, men med en mycket kärv smak, som blir sötare när de fått frost. Om det inte hunnit bli en ordentlig frost, så kan man plocka bären och sen lägga dem i frysen, för att få fram sötman. Det är dock en fördel att skörda sent som möjligt, så att de hinner bli fullmogna. Av bären kan man göra saft eller använda till likör.

Slån växer i hela Götaland i i stora delar av Svealand. Den är vanligast i kustområden, men växer även i inlandet, vanligen i skogsbryn och öppna marker. På betesmarker med betande kor blir buskarna ofta små och förkrympta, då de är omtyckta av korna.

Slån är ingen vanlig trädgårdsväxt, men förutom att vi kan använda frukten är de omtyckta av fåglar och smådjur, som boplatser i det ogenomträngliga grenverket. Många fågelarter äter också gärna slånbär.
Det finns namnsorter som odlas som trädgårdsväxter t. ex. ‘Plena’, som har en fylld blomma, ‘Rosea’ som har rosa blommor och ‘Purpurea’, purpurslån , med rosa blommor purpurfärgade blad.

Inlägget Växter för din trädgård – slån dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Under förra veckans resa till Marbella passade jag på att göra ett studiebesök på en plantskola. Här hittade jag lite andra växter än jag är van vid. Just denna plantskola hade allt från inomhusväxter och “sommarblommor” till jättestora träd.

En del växter kände jag igen, även om jag inte använder dem, för att de hos oss är inomhusväxter, t. ex. myrten. som jag däremot aldrig sett blomma tidigare.

Jag hittade en växt som jag förmodligen inte hittat utan dess doft – jasmin, med en liten anspråkslös vit blomma, men med en ljuvlig doft. Namnet jasmin förväxlas ofta med schersmin, som är också den är en vitblommande buske, som går bra att odla i vårt klimat, vilket inte jasmin klarar.

Andra växter går lika bra att odla här som där, t. ex. järnek.

Favoritväxten, när det gäller träd, är nog olika former av palmer och det är inte bara småplantor. Naturligtvis är även olika former av citrusträd omtyckta både i trädgårdar och som gatuträd.

Och slutligen, naturligtvis, Olivträd! Man förvånas över att så stora träd kan klara sig med så liten rotklump.

Tyvärr blev det inte mer än ett studiebesök på en plantskola, men vem vet, det blir kanske fler!

Jag gjorde ett resa till Marbella för ett par år sedan. Då besökte jag en spännande park, Alameda Park, som är väl värd ett besök men som jag inte han med att besöka denna gång.

Inlägget Studiebesök på en plantskola. dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Lathyrus odoratus, luktärt, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Lathyrus odoratus, luktärt, är en omtyckt växt, men kanske inte använd i odling så länge som man skulle kunna tro. Växten kommer ursprungligen från sydöstra Europa. Legenden säger att det var munken Fransiscoa Cupani på Sicilien som upptäckte den där 1695 och att han därifrån sände frön till England. Den äldsta sort man känner till har fått sortnamnet ‘Cupani’. Den har blå och purpurfärgade blommor. Växten blev mycket populär och spred sig snabbt, även till Sverige. Vid Läckö slott finns flera gamla sorter, som troligen odlats sedan 1730-talet.  Luktärt nådde höjden av popularitet under slutet av 1800-talet. En av de gamla sorterna där är bland annat ‘Painted Lady’. Idag kan arten ibland påträffas förvildad. Första fynduppgift på förvildad luktärt kommer från Malmö och är daterat 1933.

Luktärten är ettårig, så kallad annuell.  Det är en klängande ört som kan bli över två meter lång, men numera finns det även kompakta sorter, som inte är klättrande. Den blommar från juni till september med väldoftande blommor i färger från vitt, mörkt rosa, karmin eller violett. Blommorna är väldigt väldoftande, därav dess artepitet odoratus, som kommer av latinets odor, doft, lukt. Den håriga fruktbaljan innehåller frön, som till skillnad från andra ärtor inte är ätliga. De är dock inte giftiga, enligt Giftinformationscentralen.

Odling av luktärt

Luktärt odlas som prydnadsblomma och används också som snittblomma.

Luktärt förkultiveras inomhus i såjord i 18-20 grader. Placeras svalt och ljust efter groning, annars ränner de. De utplanteras, efter avhärdning, när frostrisken är över. Man toppar dem vid ca 10 cm för att få mer grenade plantor. Man kan även så luktärt direkt på friland, när jorden är tillräckligt varm. Ge dem stöd i form av en spaljé eller liknande. Om man rensar bort överblommade blommor efter hand så blir blomningen längre.

Inlägget Växter för din trädgård – luktärt dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Pisum sativum, ärtor, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Ärtor är en gammal som vi har odlat i minst 10 000 år. De ärtor som vi odlar idag antar man ursprungligen härstammar från åkerärt, Pisum arvense, som växer vild vid Medelhavet och Mellanöstern. I Burma har man med hjälp av radiokolmetoden vid arkeologiska undersökningar daterat fynd av ärtor till 9 770 år och i Troja har man funnit en kruka med 180 kilo ärtor som var intakta efter 3 000 års lagring. Grobarheten var det nog lite si och så med. Förmodligen odlade man ärtor i Sverige redan för 6 000 år sedan.

Ärtor har alltså länge varit ett viktigt livsmedel och foderväxt för oss. den är också ett viktigt jordförbättringsmedel, eftersom den har förmåga att binda och utnyttja luftens kväve.

Ärtor indelas i grupper:

• Brytmärgärt
• Brytsockerärt
• Foderärt
• Kokärt
• Märgärt
• Salladsärt
• Sockerärt
• Spritärt

De äldst och först odlade ärtorna var gråärt och blåsärt, som hör till gruppen Foderärt. de odlas inte längre i någon större utsträckning.
Hos kokärtorna använder man inte de färska ärtorna utan låter dessa får sitta kvar på plantan och mogna. De läggs sedan i blöt innan de kokas till ärtsoppa.
Hos sockerärtan är det inte de mogna fröna som är intressanta, utan baljan, som plocka innan fröna börjar utvecklas. De kan ätas råa eller förvällas lätt.

Odling

Ärtor vill ha en mullhaltig jord, med ett pH som ligger högre än 6,5 och sås 3-5 cm djupt, med 5-7 cm mellanrum. De trivs när vädret är svalt och fröna sås när marktemperaturen når 10 grader. Socker- och spritärter kan dock sås så fortjorden  reder sig. De gillar fuktiga somrar och tål lätt skugga. Många sorter är klättrande och kan behöva stöd i form av käppar eller spaljéer.

Inlägget Växter för din trädgård – ärtor dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Våriris är ett tidigt vårtecken, som i år började blomma för redan ett par veckor sedan, i slutet av februari. Annars är den normala blomningstiden under mars, april.

Våriris kommer ursprungligen från östra Turkiet, norra Iran och Kaukasus, där den växer bland sten och grus. När den kom hit till Skandinavien vet jag inte, men den nämns 1840 i den danska trädgårdstidningen Have-Tedende, av vilka jag har några exemplar. I början på 1930-talalet fanns den till salu i lökkataloger.

Blomman är vackert blåviolett, med gula stråk. Det är en låg iris, bara 10-15 cm hög. Den planteras på hösten, helst under september och sätts då på 8-10 cm djup. Våriris är inte så långlivad, den blir bara upp emot tre år. Om man är lite påpasslig kan man lätt föröka den själv genom att ta tillvara de små lökar som bildas runt den gamla löken. Våriris vill, liksom andra irisar, gärna ha fuktigt på våren, men torrt och soligt på sommaren. Den rena arten kan vara svår att hitta i handeln idag.

Inlägget Våriris – Iris reticulata dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Ur led är tiden – nu står min snöklocka i full blom, trots att den sägs blomma under april-maj. Snödroppar och vintergäck har redan blommat sedan länge.

Den har till och med fått sitt artepitet efter sin normala blomningstid, vernum, som kommer av det latinska ordet för vår, ver.
Snöklockan kallas även för klosterlilja, förmodligen för att den tros ha förts till Sverige av munkar, under medeltiden. Enligt legenden ska den ha blivit planterad vid Vadstena kloster redan på 1300-talet.  Idag är klostret en turistattraktion bland  annat för sitt blommande hav av snöklockor under fruktträden. Ursprungligen hör arten hemma i södra och centrala Europa, men har numera blivit förvildad, i parker och skogar, även i Sverige.

Snöklocka är en flerårig ört som blir ca 15-20 cm hög. Den hängande, klocklika, vita blomman har sex lika stora kalkblad, med en gul fläck vid spetsen. På så sätt kan man skilja den från snödroppen, som har tre stora yttre och tre små inre kalkblad. Dessutom saknar de små inre kronbladen den gula fläcken.

Snöklockan trivs i ett soligt, eller halvskuggigt läge, i  fuktighetshållande jord. Snöklockan förökar sig genom frösådd och sidolökar och kan på så sätt bilda hela mattor. Lökarna sätter man  bäst, inte alltför sent, på hösten. Den börjar nämligen skjuta nya rötter på sensommaren.
Härdig i zon I-IV

Inlägget Snöklocka, Leucojum vernum dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Nu blommar julrosorna för fullt. Inte bara arten Helleborus niger utan även alla de hybrider som det finns att välja mellan. Jag har tidigare nämnt julrosen, i ett inlägg om vinterfägring, men jag tänkte skriva lite mer ingående om växten här.

Sent på natten den 24 december 1509 vandrade en ensam munk hem till sitt kloster. I sin hand höll han en julros, Helleborus niger, och plötsligt steg som en uppenbarelse en sång upp inom honom:

Det är en ros utsprungen
Av Jesse rot och stam.
Av fädren ren besjungen,
Den står i tiden fram,
En blomma skär och blid,
Mitt i den kalla vinter,
I midnatts mörka tid.

Munken hade, på uppdrag av sin abbot, besökt en furste och i slottsträdgården hade han mött en ung kvinna. Det var hon som hade gett honom julrosen, kanske inspirationen också. Senare blev psalmen nedpräntad av kyrkomusikern Michael Prætorius.

Julrosen blommar, med vita blommor, under vintern, på grund av att den kommer från sydöstra Europas kalkberg där det är för varmt under sommaren för att den ska orka blomma. Först med vinterns milda fuktighet vågar den skicka upp blomskott.

 Roten innehåller giftiga glykosider som använts inom veterinärmedicinen. Enligt en gammal medeltida sed kunde man bota sjuka kreatur genom att skära ett hål i örat och sticka en bit av julros i hålet.

Rot av julros ingick också i de antika och medeltida giftmördarnas arsenal. Giftmorden var riktiga epidemier i det gamla Rom. Det berättas om en pamp i det romerska riket som sett hela familjer falla offer för professionella giftmördare. Han bestämde sig för att överleva och började redan som liten att äta små mängder av giftiga örter för att göra sig immun. Det slutade med att han så småningom tog livet av sig – med svärd.

Växten användes också under antiken ända fram till renässansen som ett medel mot olika slags sinnessjukdomar. Därav har den fått namnet Helleborus som betyder att vara förryckt, sinnessjuk. Denna användning kan bero på en sammanblandning. Det sägs att växten användes av läkaren Melampus för att bota Argus kung Proetus döttrar som led av sinnessjuka. Olyckligtvis är det inte riktigt säkert vilken art Melampus använde, det var säkert inte Helleborus niger, som har sitt ursprung på Karpaterna och ej växer i Argos. Det var däremot till denna spektakulära och länge odlade blomma som legenderna och den medicinska användningen gradvis överfördes. Den användes fortfarande i den officiella medicinen så sent som på 1700-talet, bland annat mot mask, men det var en farlig kur som lika ofta dödade patienten också,

På svenska kallas Helleborus-arterna även för prustrot, d. v. s. nysört, emedan pulver gjort av de knölliknande jordstammarna förorsakar nysning. Att nysa ansågs nyttigt, ett sätt att klara hjärnan. Nysandet var ett tecken från gudamakterna. Det nös jag på, säger folk än idag, för att inte tala om “prosit”, som betyder ungefär “må det gagna”.

Julros, svart prustrot, Helleborus niger L., är släktets i vårt land oftast odlade art. Den beskrevs och namngavs av Linne i “Species Plantarum” år 1753.

Niger betyder svart och den heter så för att den har svarta fläckar på rötterna. Julrosen tycker om kalkrik jord, som är fuktig, men inte våt. Den trivs bra i halvskugga. Blommar i december-mars.

Artikeln är hämta ur min bok “Trädgårdsväxternas historia”

Några former av julros som jag hittade i helgen:

Inlägget Julros – Helleborus niger dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Någonting stärkande för hjärtat? Kanske hjärtansfröjd, Melissa officinalis, eller citronmeliss, som vi kallar örten idag. Örten kommer ursprungligen från östra Medelhavsområdet, men kom till Sverige under 1300-talet. Den kan ibland påträffas förvildad. Den första uppgiften om förvildad Citronmeliss härrör från Ystad, från år 1843.

Användning

Citronmeliss är en flerårig, perenn, citrondoftande ört, som blir en dryg halv meter hög. Citrondoften beror på dess innehåll av ämnena citronellal, citronellol, citral och gerniol.
Redan under antiken användes växten som krydd- och läkeväxt. Den ansågs bland annat kunna bota melankoli. Den ansågs också vara stärkande för hjärtat, därav dess gamla svenska namn “hjärtansfröjd”. Ett namn som dock även använts för ädelmynta, Mentha x gracilis. Bladens doft lär attrahera bin och den finns en uppgift om att blad av citronmeliss kan locka in bisvärmar i tomma bikupor.

Citronmeliss används i matlagningen, bland annat som krydda i sallad och fisk- och vilträtter. Ibland kan man se den som garnityr på desserter, där jag personligen tycker den är mindre trevlig. Den aromatiska doften gör att den lämpar sig att använda i potpurrier.

Odling

Citronmeliss blommar under sommaren och hösten med vitaktiga blommor. Bladen är äggrundade med grovt tandad kant och med lite sträv yta. Skälet till att jag inte gillar hela blad av växten på desserter. Den trivs på varma torra platser i humusrik, sandblandad lera. Den sprider sig snabbt med utlöpare och kan bilda stora bestånd.

Andra kryddväxter för din trädgård

• Rosmarin
• Kryddtimjan
• Kryddsalvia
• Basilika

Inlägget Växter för din trädgård – citronmeliss dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Petroselinum crispum, persilja, är tillsammans med dill en av våra mest använda och omtyckta kryddväxter. Det är en tvåårig ört, så kallad bienn, som kan bli drygt sju decimeter hög. Första året kommer bara en bladrosett och under andra året utvecklas stjälkar och  blommor. Blomningen sker i juni-juli med gulgröna blommor som sitter i flockar. Den kan knappast förväxlas med andra flockblommiga växter. Däremot ska man vara försiktig och inte blanda ihop den med den giftiga vildpersiljan, Aethusa cynpium, som man kan hitta i trädgårdslandet.
Bladen är parflikiga. Hos den vilda formen är de släta och i den förädlade formen starkt krusiga.

Ursprungligen från Medelhavet

Persilja hör ursprungligen hemma i Medelhavsområdet, men är känd i Sverige sedan medeltiden. Namnet är en försvenskning av det vetenskapliga släktepitetet Petroselinum, som i sin tur kommer från de båda grekiska orden petros, som betyder sten, och selinon, som sägs vara ett gammalt grekiskt namn på selleri.
Arvid Månson omnämner persilja i “En myckit nyttigh Örta-Book”, utgiven år 1642. Han skriver: “är myckit brukelig, både hennes frö, örten och roten, hon brukas uti köken, och till läkedom”.
Ibland förekommer örten förvildad. Den första fynduppgiften om förvildad persilja kommer från Balsberg, i Skåne och är från 1870

Vi har alltså använt persilja länge i matlagningen. Hos bladpersilja används bladen, som krydda och grönsak och hos rotpersilja används roten som rotfrukt i bland annat grytor och soppor. Det är en nyttig ört, rik på järn och kalcium, samt även A-, B- och C-vitaminer.

Odling av persilja

Detta är en lättodlad grönsak, som vi borde odla mer. Den trivs i näringsrik och väldränerad jord, i soligt läge, eller i lite lätt skugga. I övrigt har den ganska anspråkslös. Du får bara ha lite tålamod vid sådden för den gror långsamt. det kan ta upp till fyra veckor innan den gror. Man kan förkultivera inomhus, för tidigare skörd, eller så direkt utomhus.

Några sorter:

• Slätbladig persilja ‘Petroselinum crispum, persilja,’
• Krusbladig persilja ‘Moss Curled 2’
• Rotpersilja ‘Halblange’

Inlägget Växter för din trädgård – persilja dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Gillenian har sirliga vita blommor i en svärm på tunna, roströda, stjälkar över ett friskt grönt bladverk. Med sitt lätta och luftiga växtsätt kontrasterar den fint mot mer robusta grannar.

Gillenia kan se tunn och klen ut i sin kruka, när man köper den i trädgårdsbutiken. Även sedan den är planterad kan det ta några år innan den på allvar visar vad den går för. Som etablerad är den däremot allt annat än återhållsam och väl värd att vänta på.

I rabatten bildar gillenia en väl sammanhållen planta, som breder ut sig i maklig takt. Under vår och sommar skickar den upp mängder med tunna förgrenade stjälkar mot skyn. Den utvecklas till en buskliknande, men fortfarande lätt växt, som är överraskande stabil. Som regel finns inget behov av uppbindning, ens när den blommar för fullt. Blomningen pågår länge under juli och augusti. Då har den etablerade plantan blivit runt 80 cm hög och lika bred.

Bladen är trefingrade och därför är ett äldre svenskt namn på gillenian trebladsspira. Hela bladverket får fantastiska höstfärger i olika nyanser av rött och gult.

Sällskapsväxter till gillenia

Den kontrasterar fint mot kraftigare perenner med större och mer färgstarka blommor. Växter med hela, stora blad ger stadga i kompositioner med gillenians små blommor och livliga bladverk. Mörkt rödbladiga växter är också särskilt värda att lyfta fram som sällskapsväxter. Med en sådan granne lyser gillenians röda stjälkar och foderblad extra effektfullt.

Gillenia är fin tillsammans med nästan alla andra växter som trivs i samma miljö. Några exempel är arter och sorter av:

• Actaea simplex, höstsilverax
• rödbladiga sorter av Anemone, höstanemon
• Chelone, sköldpaddsört
• Epimedium, sockblomma
• Hosta, funkia
• Hemerocallis, daglilja
• Phlox paniculata, höstflox
• Veronicastrum virginicum, kransveronika
• Ormbunkar med höjd, till exempel Dryopteris filix-mas, träjon, Dryopteris goldieana, amerikanskt träjon, Matteuccia orientalis, japansk strutbräken, Matteuccia struthiopteris, strutbräken
• Prydnadsgräs som: Achnatherum calamagrostis, silvergräs, Calamagrostis brachytricha, diamantrör, Miscanthus sinensis, glansmiskantus.

Långlivad och lättodlad

Gillenia är en mycket långlivad, frisk, lättodlad och robust växt med minimalt skötselbehov. Arten är tolerant när det gäller växtplats och jordförhållanden och kan odlas i hela landet. Ursprunget är ljusa skogar i Nordamerika. I trädgården trivs den allra bäst i sol till halvskugga i mullrik, väldränerad jord med normal tillgång till fukt. Cirka 40 cm mellan plantorna, från centrum till centrum, är lagom planteringsavstånd

Klipp ner och gödsla lätt under tidig vår. I övrigt mår gillenia bäst av att lämnas i fred.

Origanum laevigatum ‘ Herrenhausen ‘ Purpurmejram – Årets perenn 2019

Inlägget Gillenia trifoliata, gillenia – Årets Perenn 2020 dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Nu är det snart så mörkt och grått det kan bli. Trots det kan du får trädgården att bjuda på vinterfägring, om du har gjort rätt växtval. Här är några förslag på växter som ger innehåll åt trädgården under vintern.

Man kan satsa på stammar och grenar som är intressanta, som till exempel kopparlönn, Acer griseum, med sin speciella flagande kopparfärgade bark. Eller parkaralia, Aralia elata, med sin karakteristiska stam med stora taggar. Kornellsläktet bjuder på en del intressanta arter. Förutom den vanliga korallkornellen, Cornus alba ‘Sibirica’ med röda grenar, kan man använda blodkornell, Cornus alba ‘Kesselringii’, med rödvioletta grenar, eller så sätter man eld på sin trädgård med Cornus sanguinea ‘Midwinter Fire’, en skogskornell med färger från lysande gult till sprakande rött.

Vintergröna buskar

Man kan också satsa på våra vintergröna växter. Förutom barrväxterna kan man använda sig av silverbenved, Euonymus fortunei ‘Emerald Gaiety’, vars vintergröna blad har vitspräckliga kanter. Eller vinterbär, Skimmia japonica, med vintrergröna blad och som blommar nu under vintern och vars bär sitter kvar en bit in på nästa år. Även smalbladig kalmia, Kalmia angustifolia, har vackra vintergröna blad, men blomningen får man vänta på till framåt sommaren. Den vintergröna järneken, Ilex aquifolium, har vackra röda bär på vintern och den passar dessutom bra att använda i juldekorationer, kransar mm.

En annan buske, som inte är vintergrön, men som har väldigt annorlunda bär under vintern är glaspärlebuske, Callicarpa bodinieri var. giraldii, vars bär är klart violetta.

Vinterfägring med blommande buskar

Det finns även en del buskar som blommar på vintern, eller väldigt tidigt på senvintern. Tidigast är kanske hybridkejsarolvon, Viburnum bodnantense, med rosa blommor som kommer redan i februari. Strax därefter kommer trollhasseln, Hamamelis ‘Arnold Promise’, med gula “trollperuker”. Nästan samtidigt blommar den stora körsbärskornellen, Cornus mas, med även den gula blommor.

En klängväxt som skulle kunna användas mer för att få en spännande trädgård på vintern är vinterjasmin, Jasminum nudiflorum, som blommar med gula blommor från december till april.

Vinterfägring med perenner

Bland perennerna är det många som har intressanta fröställningar, som till exempel rysk martorn, Eryngium planum och bolltisteln, Echinops ritro. Många av gräsen har sina fröax kvar över vintern. Några exempel är pampasgräs, Cortaderia selloana, som får stora vackra plymer på hösten, som även kan torkas. eller varför inte japanskt gräs, Miscanthus sinensis ‘Silverfeder’ med vita plymer.

Vill man ha blomning är julrosen, Helleborus niger, ett förslag, med vit blomning under en stor del av vintern. Där finns dessutom många olika hybrider med blomning i rosa, rött och blått.

Sen är vi ju nästa framme vid våren igen, med vintergäck, snödroppar och krokus!

Inlägget Vinterfägring dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Jaha, nu får ni lära om! Nu heter det inte Rosmarinus officinalis, längre. Forskarna har kommit fram till att rosmarin hör till samma släkte som kryddsalvia och har därför gett den det vetenskapliga namnet Salvia rosmarinus. Rosmarin och salvia har klassificerats som tillhörande två olika släkten ända sedan man började använda det namngivningssystem vi idag använder och som introducerades 1753. Redan då tyckte man att de hade många likheter, men man valde ändå att föra dem till två olika släkten. Men nu har men genom DNA-analys kommit fram till att rosmarin ska tillhöra släktet Salvia.

Ni som inte använder det vetenskapliga namnet kan glädja er åt att rosmarin kommer att fortsätta heta rosmarin på svenska.

Inlägget Rosmarin har blivit salvia dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Malus domestica, äpple, eller apel, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Nu är det äppletider! Nu skördas det äpple för fullt, men om du har sommaräpplen så har du förhoppningsvis både skördat och ätit upp dem.

Äpple har människan odlat sedan lång tid tillbaka. Man har gjort rikligt med fynd av äppelrester vid boplatser från yngre stenåldern och bronsåldern i Centraleuropa. I skrifter från Babylon, från 800 f. Kr., beskrivs äpple som en medicinalväxt och här i Norden nämns äpplen som tidigast i Snorre Sturlassons Edda. I Sverige har man hittat förkolnat äpple vid utgrävningar vid Alvastra, nära Omberg i Östergötland, som är daterat till 2500 år f.Kr. Under medeltiden tillverkades äpplevin i Norden. Det finns belägg för att ympning av äpplen har förekommit i minst 2000 år.

Äpple, eller trädgårdsapel, Malus domestica är en domesticerad art i familjen rosväxter, som tros har sitt ursprung i Malus sieversii, från Centralasiens bergstrakter. Här i Sverige finns två äpplearter, som räknas till vår vilda flora. Det är den redan nämnda apeln, Malus domestica och vildapel, Malus silvestris.

Äpple sorter

Människan har med tiden förädlat fram minst ett tusental olika sorter. Förr delades äpplen in i olika grupper, till exempel kalviller, renetter och rosenäpple, men idag brukar man dela in dem i tre typer, sommaräpplen, höstäpplen och vinteräpplen

Exempel på sommar äpplen är Gyllenkroks astrakan, Hampus, Sylvia, Gladstone, Säfstaholm och Transparante blanche. De mognar tidigt, kring augusti, och bör ätas direkt, gärna direkt från trädet. De håller bara någon vecka i kylskåp och ännu kortare tid i rumstemperatur.

Höstäpple skördas trädmogna, då de fortfarande är hårda och sura och får därför eftermogna några veckor. De håller sig vid rätt förvaring, svalt, gärna utomhus, fram till december. Till höstäpplena räknas till exempel Lobo, Gravensteiner, James Grieve, Signe Tillisch och Gul Rickard.

Slutligen vinteräpplena, såsom Ingrid Marie, Cox Orange, Ribston och Belle de Boskoop, skördas också som trädmogna och är ätmogna efter ca. en månads lagring. De kan hålla sig flera månader, ända in i nästa år.

Att tänka på

När man köper äppleträd ska man tänka på att endast ett fåtal sorter är självfertila, det vill säga att de flesta sorterna måste pollineras av en annan så kallad diploid sort, som blommar samtidigt. Det finns scheman som visar vilka sorter som pollinerar varandra. En bra plantskola kan hjälpa er med det.

Det andra som är viktig är att man vet vilken rot, så kallad grundstam, äpplesorten är okulerad på. Vanligt är att trädet är okulerat på en grundstam som har beteckningen A2. Det ger ett tålig och ganska kraftigt växande träd. Vill man ha ett mindre träd, till exempel till spaljéring, väljer man ett träd med en mer svagväxande grundstam, som till exempel M9.

Det tredje som är viktigt när man skaffar sig äppleträd, det är beskärningen. Det unga trädet ska beskäras ganska hårt och grenar ska gallras bort så att det bara har tre, på sin höjd fyra välriktade huvudgrenar, förutom toppskottet.

Inlägget Växter för din trädgård – äpple dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Rubus subg. Rubus, björnbär, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Björnbär är en av de växter som flest pollinerande insekter, bin, humlor, fjärilar, flugor, och skalbaggar, gillar att besöka. Björnbärsblommorna innehåller väldigt mycket av både nektar och pollen. I helgen som gick, då jag plockade de första mogna bären, ca 3 liter, upptäckte jag att även myrorna gillar björnbären, framför allt de övermogna, som börjat bli lite mosiga.

Björnbär är egentligen ett samlingsnamn för en grupp med många liknande underarter och korsningar inom familjen Rosaceae, släktet Rubus och hör till de mest svårtskilda i vår flora. Odlade sorter är dessutom ofta hybrider av olika arter. Däremot har man tidigare betraktat björnbär som en enda art, vilken kallades Rubus fruticosus.

Flera av de vanliga sorterna klarar sig bara upp till zon II-III innan årsskotten fryser bort, men den finns härdigare sorter såsom Rubus allhegiensis, sammetsbjörnbär, eller sibiriskt björnbär, som klarar sig ända upp i zon VI. Björnbär förekommer vanligen i södra Sveriges kusttrakter.

Björnbärsplantan skickar varje år upp nya bågformade rankor, som lever i två år. Blommorna och bären kommer på de nya rankorna först under det andra året, varefter de dör. På vilda björnbär är rankorna mycket taggiga, men det finns flera förädlade former som har få eller inga taggar.

Björnbäret trivs bäst på varma och soliga platser och behöver ett milt och jämnt klimat. Under helgens plockande tyckte jag dock att bären blev lite större och tidigare mogna i vandrande skugga, kanske beroende på att vattentillgången där kan ha varit rikligare och jämnare.

Några björnbär för trädgården:

Black Satin, zon I-III är en bra taggfri sort, som ger goda skördar i slutet av september.
Thornless Evergreen, zon I-III, en kraftigt växande sort som får stora, goda, bär som mogan lite tidigare, kring augusti-september. Den är taggfri, men kan skjuta taggiga rotskott, vilka måste avlägsnas. Det vintergröna bladverket är finflikigt och dekorativt.

Gillar du vad du läser?

Registrera dig och få nya inlägg i trädgårdsarkitektens blogg via E-post, helt kostnadsfritt.

Din e-postadress kommer inte att lämnas ut till tredje part och du kan när som helst avbryta din prenumeration.
Fyll bara i din e-postadress i rutan nedanför och klicka på REGISTRERA.

Inlägget Växter för din trädgård – björnbär dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Hittade de första trattkantarellerna under helgens skogsluffande. De var små som tioöringar, så de fick stå kvar och växa till sig ett tag till. Jag är inte precis en “svampmänniska”, men de jag känner igen och plockar är kantarell och trattkantarell. De förra är lätta att hitta, men trattkantarellen vill gärna gömma sig bland boklöven. Jag hittar dem oftast där det är lite fuktigt och gärna kring träd eller stubbar. Trattkantarellerna bildar ektomykorrhiza vilket innebär att den lever i symbios med skogsträden.

Egentligen är inte trattkantarellen en äkta kantarell av släktet Cantharellus, utan hör till det närstående släktet Craterellus. De har ihålig fot, till skillnad från kantarellerna, dessutom är foten ganska oregelbunden i formen, ibland lite tillplattad. Den ser lite olika ut beroende på hur gammal den är. Unga svampar skulle genom slarv kunna förväxlas med den dödligt giftiga toppig giftspindling, som växer i liknande miljö.

Trattkantarellen är en vanlig matsvamp. Själv tycker jag den är delikat, inte minst till soppa. Jag brukar torka den, så att jag har ett lager som räcker hela året.

Här är ett recept på trattkantarellsoppa som jag hämtat ur Annas kokbok:

Ingredienser (4 portioner)
2 msk smör
2 msk mjöl
1 liten gul lök
1 dl torkade trattkantareller (läggs i 2 dl vatten), eller 1 L färska
1,1 liter varm grönsaksbuljong
2 dl Creme fraiche (34%)
1 tsk tomatpuré
2 msk Madeira eller citronsaft (själv brukar jag använda citronsaft)
Gräslök till servering (Skippar jag, men jag har gärna krutonger till)
Salt & svartpeppar

Gör så här
1. Smält smöret och fräs löken utan att den tar färg.
2. Lägg i trattkantarellerna och fräs i 5-10 min.
3. Sikta över mjölet och späd sakta med den varma buljongen (och 2 dl svampspad) så att mjölet löser sig.
4. När du inte har någon buljong kvar så låter du soppan puttra på medelvärme i ca 20 min.
5. Ha sedan i creme fraiche, tomatpuré och Madeira/citron och låt puttra lite till. Smaka av så att syran blir rätt.
6. Smaka av med salt och peppar.

Gillar du vad du läser?

Registrera dig och få nya inlägg i trädgårdsarkitektens blogg via E-post, helt kostnadsfritt.

Din e-postadress kommer inte att lämnas ut till tredje part och du kan när som helst avbryta din prenumeration.
Fyll bara i din e-postadress i rutan nedanför och klicka på REGISTRERA.

Inlägget De första trattkantarellerna! dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Mina stockrosor, på “vårat land”, står i full blom. De är upphittade, för ett par år sedan, i en avfallshög, som någon tippat på en ödetomt. Jag trodde väl inte mycket på att det skulle bli så mycket av dem, där de låg och spretade med rötterna i vädret, men efter ett par veckors ompyssling så tog de sig.

Ur “Upptäck och bevara allmogeträdgården”:

“Stockrosen – Alcea rosea” är nog den första växt som man förknippar med gamla skånska gårdar, med en korsvirkeslänga i bakgrunden. Förr kallade man den för Stångros. Namnet kommer av att blommorna som liknar rosor, sitter direkt på den raka käpplika stammen. Blommorna kan vara enkla eller dubbla och finns i flera olika färgvarianter, som rosa, karminrött, scharlakansrött och vitt.

Det vetenskapliga namnet är ett lån från det grekiska Althaia, med ursprung i ett grekiskt ord, som betyder “läka”. Ibland förs några av arterna till det närstående släktet Althaea. Dess släkting Althaea officinalis är en ansedd apoteksört. Stockrosens ursprung är okänt, men man vet att den användes redan under antiken. En källa säger att den infördes i Europa, av turkarna, före 1500-talet och att den ursprungligen kommer från Kina.

Stockrosor planterar man i en kraftig välgödslad gjord, på en skyddad och solig plats, gärna upp mot en vägg. Ett lagom planteringsavstånd är ungefär en halv meter. Placerad upp mot en solig vägg får man inte glömma att vattna vid torr väderlek. Ofta behöver de höga stammarna stöd för att inte välta. På vintern kan de behöva täckas ordentligt med grankvistar eller löv för att inte frysa.”

Boken skrev jag för tjugo år sedan och  är tänkt att vara till hjälp för den som står inför en gammal trädgård som behöver tas omhand.

Läs mer i “Upptäck och bevara allmogeträdgården”

Gillar du vad du läser?

Registrera dig och få nya inlägg i trädgårdsarkitektens blogg via E-post, helt kostnadsfritt.

Din e-postadress kommer inte att lämnas ut till tredje part och du kan när som helst avbryta din prenumeration.
Fyll bara i din e-postadress i rutan nedanför och klicka på REGISTRERA.

Inlägget Mina stockrosor dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Ytterligare en liten rapport från min trädgård, med växter som jag gillar och som är lätta att odla, i varje fall i södra Sverige.

Först ut en av mina vinstockar som satt frukt, nämligen ’Dr. Schmidtmanns Sockerdruva’ och som så mycket annat i år i riklig mängd. Jag har två vinstockar i min trädgård där den andra sorten är ‘Boskoop Glory’ som har varit betydligt snabbare att etablera sig än ‘Dr. Schmidtmanns’ och har under åren givit rikliga skördar. Båda sorterna odlar jag utomhus, så de ger ganska sena skördar. Jag återkommer  med ett inlägg längre fram med mer fakta om Vitis vinifera, vin och Vitis x labrusca, så kallad staketdruva.

Även Castanea sativa, äkta kastanj, blommar och kommer säkert att sätta frukt, men som vanligt kommer väl knappas någon kastanj att mogna. Inte ens under förra årets värme hann några kastanjer att bli tillräckligt matade för att vara något att äta. Ska jag vara ärlig, så gör det mig detsamma. Många är förtjusta i rostade kastanjer, men jag har aldrig lärt mig att uppskatta rätten. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om kastanj.

• Läs mer om Castanea sativa, äkta kastanj här.

Så, till slut en annan växt från min trädgård, dagliljorna, som jag är förtjust i. Här är en blommande sort som heter ‘Citrina’, med en spädare blomma, som jag tycker skulle kunna stå i spännande kontrast till t.ex. Lavendel, Lavandula angusifolia ‘Hidcote Blue’. Färgen och intrycket är lite besläktat med det intryck som daggkåpa, Alchemilla mollis och gulltörel, Euphorbia polycroma, ger och skulle passa bra även tillsammans med dem.

• Du kan läsa mer om dagliljor här.
• Du kan läsa mer om lavendel här.

Inlägget Från min trädgård dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Cucurbita pepo, squash, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Cucurbita pepo, squash, en annan användbar växt i köket, inte minst använd i italien, därav dess andra namn, zucchini, som är pluralformen av det italienska zucchino. Squash kommer ursprungligen från Nordamerika, där den odlades innan européerna kom dit. Namnet squash kommer faktisk från asquutasquash, den amerikanska ursprungsbefolkningens namn på växten.

Squash är en ettårig ört med stora gula blommor. De gula eller gröna frukterna blir mellan 10 och 50 centimeter långa, lite gurkliknande. Det blir många frukter på en planta, som snabbt växer till i storlek. Det är en av de mest användbara växterna i trädgårdslandet och väldigt lätta att odla. Själv föredrar jag att använda den tillagad, t.ex. i en ratatouille, eller i en gratäng med lök, tomat, aubergine, vitlök, olivolja och rikligt med parmesan.

Odling av squash

Squash förkultiveras inomhus, eftersom den är frostkänslig och vill ha en jordtemperatur kring 12 grader när den planteras ut. Det tar ca 4-6 veckor att få fram plantor färdiga att utplantera.

• Man sätter fröna två centimeter djup i en kruka med såjord. Täck med en plastpåse, så att jorden lättare hålls fuktig.
• När den lilla plantan har fyra blad skolar man om den i den större kruka med planteringsjord.
• Så snart det är tillräckligt varmt ute börjar man avhärda plantorna en vecka innan de planteras ut på friland.
• Plantera ut plantorna på friland i varm och soligt läge och mullrik och väldränerad jord, med ca 70 centimeters avstånd.

Tänk på att varje plana ger rikligt med skörd. Det räcker med 1-3 plantor.
I juli månad är det dags att börja skörda.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – squash dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Mitt gudaträd, Ailanthus altissima, har börjat blomma, vad jag vet för första gången. Planterade det för tjugo år sedan och redan första vintern frös det ner, nästan ända ner till roten. När det längre fram på året kom fram ett litet sidoskott lät jag det vara, för att se vad det blev av det. Nu är det ett ca fem meter högt träd, som frodas, kanske lite för bra till och med. Det har under de senaste åren börja skicka upp rotskott, som ganska fort växer till i storlek.
När jag planterade trädet beskrevs det som en träd som etablerar sig på ruderatmarker i dag beskrivs det snarare som invasivt i södra Europa och Nordamerika.

En annan egenhet är att trädet avger en vätska som heter ailanthone, som hindrar andra växters tillväxt. Man har testat att använda vätskan som ogräsmedel och det visade sig att det kunde döda nästan 100% av de flesta ogräs i studien. Det har jag däremot inte märkt något av!

Gudaträd växer vild i nordöstra och centrala Kina och blir där ett upp till 25 meter högt träd. Det liknar rönnsumak, Rhus thypina, men blir betydligt högre. Blomman är liten, ljust gul och sitter i stora skira klasar.
Det är ett vackert, lite exotiskt träd, som bildar en luftig krona. Det hade varit användbart, men det är inte ett träd jag kan rekommendera, då det sprider sig alldeles för aggressivt. Dessutom har trädet i dagarna tagits upp på Eu:s lista över invasiva arter, som bör utrotas i Europas medlemsländer. Läs mer på Naturvårdsverkets hemsida.
Sorgligt, när till och med blomman visade sig vara ganska vacker!

Gillar du vad du läser?

Inlägget Mitt gudaträd blommar! dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

I helgen slog de första blommorna på min Hemerocallis fulva, brunröd daglilja, ut. Den fanns i trädgården när vi kom till huset för tjugofem år sedan, men då stod den undangömd i ett snårigt buskage med bondsyrén och blommade inte. Huset, som är uppfört på 1880-talet, hade stått övergivet i tjugo år, så trädgården var en djungel. Jag lyckades gräva mig ner till rotstammarna och förökade dem, så nu står den runt vattentunnan som samlar upp regnvatten från stupröret på norrsidan av huset. Föra året var lite för torrt för den och den hade nästan inga blommor alls, men i år kommer den att blomma överdådigt.

Massor med knoppar väntar på att få slå ut. Varje blomma blommar bara en kort tid, inte mycket mer än en dag. Därav släktnamnet Hemerocallis, som kommer från grekiskans hemera, som betyder dag och kallos, som betyder vacker. Men i och med att knopparna är så många och att de avlöser varandra så kommer den att blomma en månads tid. Artnamnet fulva kommer av latinets fulvus, som betyder gulröd och syftar naturligtvis på blommornas färg. Växten kommer ursprungligen från Kina, men har odlats i Europa länge och i Sverige från 1700-talet. Det är inte ovanligt att hitta den vid gamla hus och gårdar.

Hemerocallis fulva är ganska anspråkslös, den vill gärna ha fuktighetshållande jord, men min egen växer i sandgjord. Vilket kan vara anledningen till att den under torra år är lite snålare med blomningen. Den trivs i full sol till halvskugga.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Nu blommar Hemerocallis fulva, brunröd daglilja, i min trädgård. dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Ocimum basilicum, basilika, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Ocimum basilicum, basilika, en annan av örterna som är nödvändig i den italienska matlagningen. För vad är väl en bruschetta utan basilika? Dess ursprung är oklar, men den har odlats i Indien och Mellanöstern under tusentals år. I dag växer den vild Asien, tropiska Afrika och på vissa öar i Stilla havet. Redan i det forntida Egypten odlades basilika. Till Europa kom den på 1500-talet och fördes därifrån till Amerika på 1600-talet.

Egentligen är basilikan en flerårig ört, men här i Sverige övervintrar den inte, utan man sår nya plantor varje år. Växten blir omkring 35 cm hög. Bladen används framförallt färska men kan även torkas, eller frysas. Basilikan är som sagt viktig i det italienska köket, men även i Thailands matlagning spelar den en viktig roll.

Odling och skörd

Man sår basilikan tidigt på våren och i varje fall i södra Sverige planterar man ut den under våren/försommaren. Det måste ha blivit ordentligt varm, då basilikan är riktigt värmekrävande. Får den bara tillräckligt med värme är den tacksam och enkel att odla. Viktig är att se till att den har tillgång till vatten, eftersom den är en av de kryddväxter som vill ha lite fuktigare jord. Själv brukar jag fuska och köpa en planta på ett varuhus och plantera ut när det blir dags.

Skörda basilikan ovanifrån genom att knipsa av stjälkarna ovanför ett bladpar. Knipsar du av en stjälk utan att det finns ett bladpar inunder kommer det inte att bli någon ny tillväxt.

Slutligen ett recept på bruschetta världens godaste sommarmat.

• Stek en skiva grekiskt lantbröd, eller liknande, i olivolja. Gnid den därefter med en halv vitlöksklyfta.
• Skär tomat i små bitar och hacka basilika grovt. Blanda det hackade med olivolja, salt och svartpeppar i en skål.
• Lägg hacket på brödskivan strax innan servering och garnera med färsk basilika.

Busenkelt och supergott med ett glas rödvin i sommarvärmen!

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – basilika dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Träden har i år blommat rikligt under våren och försommaren. Här är två exempel från min egen trädgård.

Jag vet – jag har skrivit om Robinia pseudoacacia, robinia, tidigare, men i år är blomningen överdådig. Tidigare år har det varit lite enstaka blommor här och var, men i år är den översållad av stora vita blomklasar. Kanske är det förra årets extrema torka som har satt igång blomningen i år.

Även trädet bredvid, den kaukasiska vingnöten, Pterocarya fraxinifolia,  har enormt riklig blomning. Lite anspråkslösare i själva blomman, men fröställningarna är dekorativa.

Kaukasisk vingnöt har blad som liknar askens och de vingförsedda nötterna sitter på upp till 40 cm långa trådar. Den föredrar våta jordar, men är väldigt tolerant även för andra jordar. Förra sommarens torkar visar att den i varje fall under perioder klarar även mycket torra förhållanden. Ett roligt exotiskt träd för zon I-III. En nackdel är att den kan skjuta rotskott, något jag inte själv ännu har råkat ut för.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Försommarblomning dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Salvia officinalis, kryddsalvia, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Salvia officinalis, kryddsalvia, en nödvändighet om man tänker sig tillaga saltimbocca, ett av Italiens många bidrag till kokkonsten. Salvia är en städsegrön halvbuske, med vedartade stammar, ludna grågröna blad och blå blommor. Den har sitt ursprung i medelhavsområdet, men har spridits över stora delar av Europa, först av Romarna, sedan av munkarna.. Även i Sverige odlas den, i varje fall i de södra landskapen.

Kryddsalvia är en gammal kulturväxt, som har ansetts ha läkande egenskaper, därav namnet salvia som kommer av latinets salvus, som betyder hela eller frälsa. Artepitetet officinalis kommer av ”officina” som var benämningen på det rum i klostren som munkarna förvarade örter och mediciner.

Kryddsalvia används som sagt i matlagningen inte minst i det Italienska köket, men även på Balkan och i Mellanöstern. I brittisk och amerikansk matlagning används kryddsalvia tillsammans med lök i stuffing i kalkon och kyckling, vid jul och Thanksgiving Day. Den passar även bra till korv, fläskkött, kalv och lamm. Som torkad ger växten en ganska stark smak och bör då användas med försiktighet.

Salvia går som sagt bra att odla, i varje fall i södra Sverige, så det finns ingen större anledning att köpa importerad torkad salvia på burk. Den är ganska tålig och robust med låga anspråk på jord och vatten. Bara den får stå soligt och att den får lite skydd under strängare vintrar.

Några sorter olika sorters kryddsalvia:

‘Alba’, en vitblommande sort

‘Aurea’, med gulbrokiga blad

‘Berggarten’, en sort med större blad och som sällan blommar

‘Extrakta’, has leaves with higher oil concentrations

‘Icterina’, en sort med gulbrokiga blad

‘Lavandulaefolia’, a small leaved cultivar

‘Purpurascens’ (‘Purpurea’), har lilafärgade blad

‘Tricolor’, en sort som är brokig i vitt, lila och grönt.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – kryddsalvia dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Prunus avium, fågelbär, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Prunus avium, fågelbär, zon i-IV, växer från Skåne upp till Uppland, men är inte så vanlig och växer då oftast i hagmarker och lundar. Trädet infördes för bärens skull till Sverige för ungefär tusen år sedan från centrala Europa. Fågelbärets, eller sötkörsbärets, förädlade sorter odlas ofta och kallas då bigarråer. Frukterna äts färska eller används till saft och sylt.

Fågelbäret blir ett upp till 20 meter högt, kraftigt träd med utstående och uppåtriktade grenar. Barken hos yngre träd är slät med typiska vågräta streck. Fågelbärets blad är hela och dubbelt sågtandade. I månadsskiftet kring april/maj täcks trädet av en överdådig blomning med enkla vita blommor. Det finns även en dubbelblommande sort, Prunus avium ‘Plena’, som är steril och därför inte får några frukter. I juli mognar de söta, centimeterstora svartröda frukterna. De är omtyckta av fåglarna, så vill man ha några själv är det bäst att passa på.

Fågelbär vill ha näringsrik, fuktig och kalkrik jord. Däremot tål det dåligt jordar med stillastående markvatten, eller dåligt dränerade lerjordar.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – fågelbär dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Solanum lycopersicum, tomat, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Solanum lycopersicum, tomat, är en potatisväxt med ursprung i Peru, där den odlades av Inkafolket. Det finns belägg för att tomat odlats i Mexiko sedan år 700 f.Kr. Ordet tomat kommer från det aztekiska språket nahuatls ord för tomat, t­õmatl. Det var spanjorerna som tog växten till Europa på 1500-talet, men den kom till Norden på 1600-talet, men först på slutet av 1700-talet blev den mer allmänt känd. Då odlades den som prydnadsväxt och betraktades av många som giftig. Man trodde också att frukten var ett afrodisiakum och kallades bland annat för Pomme d’amour, kärleksäpple. Egentligen är det först efter andra världskriget som tomat blev riktigt populär i Sverige.

Tomatplantan är storvuxen och växer snabbt till i storlek. Blad och stjälk är klädda med körtelhår som avger en karakteristisk doft vid beröring. Tomaten blommar med gula blommor från juni till september, som sitter i klaseliknande knippen.
Tomatens frukter kan ha olika färger, men den vanligaste färgen är röd.

Odling av tomat

Tomat kan odlas på våra bredgrader, både i växthus och på friland. Däremot ska man vara medveten om att den är mycket frostkänslig och värmekrävande.
Tomatplantan vill ha en näringsrik och väldränerad jord med god fukthållande förmåga och pH-värde mellan 6,5 och 7. De måste förkultiveras och man drar därför upp plantor inomhus eller i växthus, för senare utplantering. Man får räkna med 8 veckors förkultiveringstid.
Fröna gror efter 5-10 dagar och växer snabbt. Därför bör plantorna stå ljust och svalt för att inte bli långa och gängliga. När plantorna visar de första karaktärsbladen, ca 5-10 centimeter höga omskolas de i större krukor. Plantera djupt, med jord nästan upp till det första bladparet.
Före utplantering på friland flyttas plantorna till svalare plats och ställs slutligen ut en stund på dagen för att avhärdas. Frostnätterna måste vara över innan utplantering och medeltemperatur får inte vara för låg, vilket innebär att under början av juni kan de utplanteras i södra Sverige.
Bind upp plantorna mot käppar vid utplanteringen. Sidoskott som kommer i bladvinklarna, så kallade tjuvar, ska nypas bort, om det inte är en busktomat. Detta arbete får man göra en gång i veckan.
Mogna frukter kan man börja skörda i slutet av juli, början av augusti.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – tomat dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Råkade stöta på en ung skogsalm, Ulmus glabra, i ett dike häromdagen. Den lilla plantan var full med frön som ännu inte var riktigt mogna att falla. Det påminde mig genast om min barndoms almar. Giganter, med stora sträva löv, och som kunde fylla luften och gräsmattorna med virvlande almfrön. En skogsalm kan bli riktig stor, 30 till 40 meter hög, med en stamomkrets på sex meter och med en ålder på omkring 500 år. Skogsalmen invandrade till Skandinavien för ca 10 000 år sedan och är nu spridd i södra Sverige upp till Dalälven.

Tyvärr har de flesta, om inte alla, av de gamla giganterna försvunnit och de yngre träden har svårt att uppnå någon högre ålder, på grund av almsjukan. Man kan hoppas att beståndet återhämtar sig. Almsjuka har funnits tidigare, kanske var det almsjuka som orsakade det så kallade “almfallet”, en drastisk nergång av almpollen, ca 3900 år f.Kr.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Ett nostalgiskt möte med skogsalm dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Hedera helix, murgröna, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Hedera helix, murgröna, zon I-II, är en vintergrön växt som kryper, slingrar och klättrar med hjälp av korta rötter, så kallade häftrötter. Därav dess vetenskapliga namn “helix”, som är ett grekiskt ord och som betyder spiral, slingrig. murgröna växer främst i Mellaneuropas lövskogar och så långt österut som till Iran. I Sverige är vildväxande murgröna mindre vanlig. den växer främst i södra landskapen och i kustlandskapen, Öland och Gottland och i landskapen kring norra Kattegatt. Den kan även följas längs Norges milda kusttrakter upp till Hardangerfjorden.

Murgröna hör till de ständigt gröna växterna och är, där klimatet tillåter det, en lättodlad spaljé- och klätterväxt. Bladen är läderartade, glänsande mörkgröna, med ljusare bladnerver. De vanliga bladen är grunt handflikiga med tre till fem flikar, medan de blad som sitter på blombärande skott är spetsigt ovala. Blomningen, som kommer när växten är omkring 10 år gammal, infaller på hösten, i september-oktober, med gulgröna blommor i runda flockar. Frukten, som är ett blåsvart bär, mognar på sommaren efter blomningen.

Hela växten är giftig, i synnerhet bären, medan giftigmängden i bladen är mindre. Giftet verkar irriterande på hud och slemhinnor.

Murgröna är en utmärkt marktäckare och blir då 10-20 centimeter hög och sedan den väl etablerat sig sprider den sig snabbt. Lagom planteringsavstånd är 30-50 centimeter. Den växer på de flesta jordar, bara inte rena torvjordar. Vill gärna har god tillgång på fukt. Trivs i halvskugga till skugga, men även i sol om den skyddas mot vårsolen.

Murgröna – några arter och sorter:

— ’Arborescens’, buskmurgröna, zon I-II höjd 1-2 m
— ’Baltica’, baltisk murgröna, zon I-III, härdigare än arten.
— ’Woerner’, storbladig murgröna, zon I-III, härdigare än ‘Hibernica’.
– hibernica, storbladig murgröna, zon I-III

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – murgröna dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Sambucus nigra, fläder, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Sambucus nigra, fläder, zon I-IV, är en stor buske, eller litet träd, som kan bli 8 meter högt, men normalhöjden är 3-5 meter. Den ska inte förväxlas med Sambucus racemosa, druvfläder, som är giftig. Man skiljer dem bland annat åt genom att grenarnas märg hos flädern är rent vit och att blommorna sitter i breda tillplattade blomställningar. Bären är mörkt röda, nästan svarta. Druvfläderns märg är inte vit, blommorna sitter i klasar, som liknar druvklasar och bärens färg är orangeröda.

Fläder växer naturligt i Europa, västra Sibirien, nordvästra Afrika, Turkiet och Kaukasus. Framförallt blommorna har sedan länge använts för olika ändamål, bland annat ansågs fläder vara bra mot förkylning. Flädern blommar med gräddvita blommor under juni-juli och bären mognar under augusti.

Av blommorna gör man, tillsammans med citron, fläderblomssaft, i Skåne kallad hyllesaft. Saften blandad med vin, eller annan alkohol ger en god drink. Den svenska brännvinssorten Hallands fläder är kryddad med fläder.
I Tyskland tillverkar man en fläderblomchampagne med en alkoholhalt upp till 10%.
Blommorna kan friteras och användas till dessert.
Även av bären går det att göra en god saft.

Fläderns blad, bark, rötter och även de omogna bären innehåller ett gift, sambunigrin, som i kontakt med vatten avsöndrar blåsyra. Vid kokning splittras giftet och gifteffekten försvinner. Därför bör inga delar av växten ätas råa.

Fläder trivs på näringsrika och fuktiga jordar i full sol. Den klarar sig även på magrare jordar, men blir då inte lika stor. Den sprider sig, inte minst i Skåne, lätt med frö och kan ibland, i häckar och liknande, vara ett irriterande ogräs.

Sorter

Förutom arten finns det några odlingssorter, som skiljer sig från vildformen i färg och form. Några exempel:

Sambucus nigra ‘Aurea’ skiljer sig genom att den har något gulaktiga blad och blir något mindre. I övrigt är den lik arten.

Sambucus nigra ‘Black Beauty’ har mörkröda blad och rosa blommor. Blomstjälkarna är dessutom mörkt röda.

Sambucus nigra ‘Laciniata’ har starkt flikiga blad.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – fläder dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Thymus vulgaris, kryddtimjan, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Den har sitt ursprung i västra Medelhavsområdet och spreds under medeltiden norrut i Europa, via munkarnas klosterträdgårdar. I Sverige har timjan odlats som kryddväxt sedan 1400-talet och mer allmänt sedan 1500- eller 1600-talet. Man kan på Öland påträffa timjan förvildad från trädgårdsodlingar.

Bladen från timjan används färska eller torkade som krydda till bland annat soppor, sås, grytor, kött och fisk. I södra Sverige används kryddtimjan i ärtsoppa.
Ur timjan utvinns också timjanolja, som används vid parfymframställning.

Trivs bäst i torr, lätt och väldränerad jord i soliga lägen, särskilt vintertid. Växten blir tätare och finare om man klipper ner den då och då.

Inlägget Växter för din trädgård – kryddtimjan dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Lavandula angustifolia, lavendel, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Lavandula angustifolia, lavendel är en gammal kulturväxt, som växer naturligt i södra Frankrike till södra Italien. De väldoftande blommorna användes i badet redan av de gamla romarna. Därav släktepitetet Lavandula, som kommer av latinets lavare, som betyder tvätta. I södra Frankrike finns omfattande odlingar av lavendel, som används i parfymindustrin. Redan under medeltiden omnämns lavendel i Sverige, kanske införd av munkarna. Växten kan användas mot mal och i Sverige är det gammal tradition att lägga påsar med lavendelblommor i linneskåpen.
Den är härdig upp till Mälardalen, i skyddade lägen upp längs Norrlandskusten,  och i södra Sverige förkommer den förvildad. Växten har lätt för att självså sig.

Lavendel är en flerårig vedartad buske, med vanligtvis blåvioletta blommor i ax och smala silvergrå blad. Det finns även sorter med vita och rosa blommor.
Den trivs bäst i sandblandad mulljord i full sol. Den blir upp till ca 40 cm hög, men man bör beskära den regelbundet om den inte ska bli risig och tappa formen. Bra att använda som kantväxt. Då ska plantorna trimmas hårt tidigt på våren, när risken för hård nattfrost är över. Den bildar snabbt en tät och väldoftande häck. Tre till fyra plantor per meter är lagom att plantera.

Några sorter:

angustifolia ’Dwarf Blue’ lavendel blåviolett 40cm Juli-Aug
angustifolia ’Hidcote Blue’ lavendel blåviolett 35cm Juli-Aug
angustifolia ’Munsted’ lavendel lavendelblå 40cm Juli-Aug
angustifolia ’Rosea’ lavendel ljusrosa 40cm Juli-Aug
angustifolia ‘Grappenhall’ blå 35cm Juli-Aug
angustifolia ‘Alba’ vit 40cm Juli

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – lavendel dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Actinidia chinensis, kiwi är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Actinidia chinensis, kiwi, zon I-I, 3-4 meter hög, härstammar från Kina och då frukten påminner om ett krusbär så kallades den i västerlandet för kinesiska krusbär. Kiwi är har inte funnits speciellt länge i Sverige, först på 1980-talet började den säljas i butikerna här. Med början 1904, då Mary Isabel Fraser tog med sig frön från Kina, har man i Nya Zeeland, förädlat frukten så att den är kommersiellt gångbar och gav tillräckligt stora skördar. Man ville ge den ett annat namn och efter en namntävling kom man fram till namnet “kiwi”, inspirerat av att Nyzeeländarna själva kallas kiwis och för att frukten har likheter med kiwifågeln.

Kiwi kan användas i sallader och på tårtor och i desserter. Frukten kan användas till att möra kött eftersom den innehåller ett enzym, actinidin, som verkar nedbrytande på protein. Actinidin är en del överkänsliga mot och kan således orsaka allergiska reaktioner.

Kiwi är en klätterväxt, som i de sydligare delarna av landet kan odlas utomhus, spaljerade mot en vägg. Den får stora blad som är grovt håriga, liksom årsskotten. Frukterna mognar sent i november. Sorterna ‘Jenny’ och ‘Boskoop’ är självfertila, det vill säga utvecklar båda han- och honblommor på samma planta.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – kiwi dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Rosa dumalis, nyponros, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Rosa dumalis, nyponros, zon I-V, är en vanligt förekommande rosbuske, som ofta förväxlas med Rosa canina, stenros. Rosen växer vild i södra och mellersta Sverige, från Skåne till Ångermanland, i skogsbryn och hagar. Den är allmänt förekommande i Europa och sydvästra Asien.

Nyponros är en storväxt buske, som kan bli upp till tre meter hög. Stammarna har grova. böjda taggar. Den blommar i juni-juli, med blommor som har mörkt eller ljust rosa kronblad. De ätliga nyponen, som mognar i september, är ovala, kala och ganska mjuka.
En mycket anspråkslös växt, som växer bra på torra, steniga jordar i soliga lägen, men är även skuggtålig. Landskapsväxt som passar i bryn, men även i buskage och som solitär.

Av de färska, eller torkade, nyponen gör man nyponsoppa. Man kan även använda nypon från andra rosarter, t. ex. den redan nämnda Rosa canina, stenros, eller Rosa rugosa, vresros.

Inlägget Växter för din trädgård – nyponros dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Hosta, funkia är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Funkia är ett släkte, med ca 45 arter och en väldig massa sorter, i familjen sparrisväxter. Släktet beskrevs 1812 av den österrikiske botanikern Leopold Trattinnick. Den förekommer främst i Japan, men även i östra Ryssland, Korea och Kina. Släktet är en mycket populär trädgårdsväxt och odlas för sina vackra blad och för att, sedan den väl etablerat sig, vara en bra marktäckare, som håller det mesta av ogräset borta. Det finns som sagt mängder med olika sorter som förädlats fram.

Funkian har kraftiga jordstammar, som ibland bildar utlöpare. Bladen är talrika och utgår från växtens bas, med långa skaft. Bladfärgen kan variera från grönt, blågrönt, gult/grön, vitt/grönt och kan vara mer eller mindre daggiga. Blommorna är vita eller ljust violetta och klocklika eller trumpetformade och sitter på en upprätt stängel under sensommaren/hösten.

Föredrar mullrik fuktig jord, men vissa sorter är mycket toleranta för torrare jord. Trivs bäst i skugga eller lätt skugga, men även här finns sorter som trivs i full sol.

Är som sagt en utmärkt marktäckare och undervegetation i lite skuggigare planteringar, woodland.

Den kommer ganska sent på våren och kan därför vara bra att kombinera med blommande lökar, vars plats den övertar när dessa blommat över.

Några arter/sorter:

’August Moon’ funkia gul 80 Aug-Sept
’Big Mama’ funkia blågrå 90 Juli-Aug
’Blue Cadet’ funkia blågrå 40 Juni-Juli
’Fire and Ice’ funkia vit/grön 35 Juli-Aug
’Golden Tiara’ funkia grön/gul 25 Juli-Aug
’Green Acres’ funkia grön 100 Juli-Aug
’Halcyon’ blåfunkia blågrå 30 Juli-Aug
’Midwest Magic’ funkia gröngul/grön 50 Juli-Aug
’Night Before Christmas’ funkia vit/grön 30 Juli-Aug
’Patriot’ funkia grön/vit 50 Juli-Aug
’Queen Josephine’ funkia mörkgrön/krämvit 25 Juni-Juli
’Red October’ funkia grön/röd stjälk 30 Juli-Aug
’Shade Fanfar’ funkia gulgrön/ vit 60 Juli-Aug
’So Sweet’ funkia grön/vit, doftar 30 Juli-Sept
’Wide Brim’ funkia grön/ gul 50 Juli-Aug

fortunei ’Albomarginata’ blomsterfunkia grön/vit 60cm Juli-Aug
fortunei ’Aurea’ blomsterfunkia gul-senare gröngul 30cm Juli-Aug
fortunei ’Aureo-marginata’ blomsterfunkia grön/gul 50cm Juli-Aug
fortunei ’Francee’ blomsterfunkia grön/vit 50cm Juli-Aug
fortunei ’Hyacintina’ blomsterfunkia matt grön 60cm Juli-Aug
fortunei ’Twilight’ funkia mörkgrön/gulvit 50cm Juni-Aug
lancifolia höstfunkia grön, smalbladig 40cm Sept-Okt
plantaginea doftfunkia vit 60cm Okt-Nov
plantaginea ‘Honeybells’ doftfunkia vit/doftande 60cm Aug-Sept
plantaginea ’Royal Standard’ doftfunkia grön/ doftande 40cm Juli-Aug
sieboldiana daggfunkia grågrön 60cm Juli-Aug
sieboldiana ’Elegans’ daggfunkia grågrön storbladig 60cm Juli-Aug
sieboldiana ’Frances Williams’ daggfunkia grå/ grön 80cm Juli-Aug
sieboldiana ’Samurai’ funkia grå/ grön 60cm Juli-Aug
sieboldii ’Snow Flakes’ spädfunkia grön 30cm Juli-Aug
undulata ’Medio-variegata’ brokfunkia grön/ vit 40cm Juli-Sept
ventricosa klockfunkia mörkgrön 60cm Juli-Aug
ventricosa ’Aureomarginata’ klockfunkia mörkgrön/gul 60cm Juli-Aug

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – funkia dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Aronia melanocarpa, svartaronia, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Svartaronia kommer ursprungligen från Nordamerika och ingår i ett släkte som bara omfattar två eller tre arter. De är småväxta buskar, vars storlek varierar med sorten. Den blommar i maj-juni med vit eller svagt rosa blommor. Frukterna blir glänsande röda eller svarta. Busken får vackra höstfärger i mörkrött.

Svartaronia odlas som prydnadsväxt eller som friväxande häckar och är tack vare sin låga höjd en utmärkt marktäckare. Härdighet upp till Mellansverige, zon 1-5(6)
Bären är ätliga och kan användas i exempelvis saftkräm. Smaken är något fadd, men liksom med slån, behöver de en frostknäpp för att bli söta. Bären innehåller mycket antioxidanter.

Svararonia har inte höga krav på jordmånen. Den växer bra på både tyngre och lättare jordar. Däremot är det mycket viktigt att den står soligt, för att inte bli ranglig i växten.

Sorten Glorie ® E kan rekommenderas, vilken bildar täta låga kuddar, inte högre än 60-80 centimeter och lämpar sig mycket bra som marktäckare.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – svartaronia dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Allium ursinum, ramslök är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Allium ursinum, ramslök är en ganska sällsynt växt, men där den trivs och har etablerat sig kan den bilda mycket stora stånd. Den växer på lövängar och i lundar på fuktig och mullrik mark. Bladen är blanka och gröna och liknar liljekonvaljen. Eftersom de kan växa tillsammans ska man vara försiktig. Ramslöken känner man igen på sin utpräglade vitlöksdoft. Den har stjärnlikt öppna, snövita blommor, som sitter många i samma blomställning. Blomman sitter i toppen på den kala stjälken.

I bland annat Tyskland används ramslök traditionellt som kryddört i matlagningen och även här i Sverige har den blivit populär. Den har en stark smak, som liksom doften, påminner om vitlök. Till skillnad från vitlöken är det ramslökens blad som används. Ramslöken är känslig för värme och bör inte upphettas, eftersom dess smak- och näringsämnen då går förlorade. Det mest typiska receptet är ramslökssoppa, men även potatissallad och ramslökspesto är populära. I Sverige börjar säsongen i mars/april fram till början av juli.

Den bästa tiden att plantera ramslök är tidigt på våren eller på hösten. Den vill ha mullrik, kalkrik och näringsrik jord. Blanda kalk eller vedaska i jorden för att höja Ph-värdet. Plantera löken djupt, toppen kan vara 10 cm under jordytan. Ramslöken växer ganska långsamt, så man bör vara försiktig med skörden det första året, så att den hinner etablera sig.

Kanske en växt för den skogslika miljön, som undervegetation till större träd och buskar.

Recept på ramslökssoppa

Ingredienser:

4 dl grönsaksbuljong
3 dl grädde
2 dl mjölk
50 gram ramslök
1 liten vitlöksklyfta pressad
salt, efter smak
vitpeppar, efter smak
1 msk maizena

Tillagning:

1. Koka upp 4 dl vatten och lös upp buljongtärningen.
2. Tillsätt grädde och mjölk, låt sjuda några minuter.
3. Mixa ramslöken i 1 dl vatten och häll den i buljongen.
4. Tillsätt vitlöken och smaka av med kryddorna.
5. Red soppan med maizena utrört i lite vatten eller mjölk.
6. Låt soppan sjuda i 4-5 minuter.
7. Servera med ägghalvor och bröd

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – ramslök dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Salvia rosmarinus, rosmarin, (syn. Rosmarinus officinalis) är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Salvia rosmarinus, rosmarin, växer ganska vanligt förekommande vild på stensluttningar i Medelhavsområdet. Det är en ständigt grön buske, som kan bli nära två meter hög, med smala barrlika blad och blekblå blommor. De färska eller torkade bladen används som krydda till kött, vilt och kyckling. Lax kryddad med färsk rosmarin är delikat, liksom rosmarinkryddat smält smör, till ravioli.

Historiskt har växten används i rökelse och aromatiska oljor. Man ansåg att växten skyddade mot onda makter och även att den var bra för minnet.

I Sverige kan rosmarin endast övervintra utomhus i längst i söder, i kustområden. Lättast är att odla den i kruka och ta in den över vintern. Själv har jag i några år haft en kruka stående utomhus, intill en husvägg, över hela vintern, utan problem. Jag undviker att köpa torkad rosmarin på burk, den färska är mycket intressantare, tycker jag.

Rosmarin vill planteras varmt och soligt i välgödslad jord. Den tål att beskäras hårt, vilket gör den till en bra örtkrydda, som kan skördas ofta. Lättodlad buske, om man bara kommer ihåg att skydda, eller ta in den på vintern.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – rosmarin dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Amelanchier lamarckii, prakthäggmispel, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Amelanchier lamarckii, prakthäggmispel är en vackert vårblommande buske, ibland använd som uppstammad, som ett litet träd. Den kan blir 5-6 meter hög och nästan lika bred. Den blommar i maj med vita blommor i klasar. Samtidigt kommer det kopparfärgade bladutspringet. Den får dessutom mycket vackra höstfärger i gula, orange och röda nyanser. Frukten är svartblå, kal eller glest hårig i spetsen. Prakthäggmispeln används som prydnadsbuske, men förekommer även förvildad i södra och mellersta Sverige. Arten kommer ursprungligen från östra Kanada. Den ätliga och välsmakande frukten användes av Kanadas urbefolkning, liksom av nybyggarna, i så kallad pemmikan, en näringsrik blandning av torkat kött, fett och bär. Man kan även använda den till sylt och paj.

Mycket anspråkslös och tålig buske.

Amelanchier alnifolia, bärhäggmispel

En släkting är Amelanchier alnifolia, bärhäggmispel, som även den odlas som prydnadsväxt, men framförallt som nyttoväxt på grund av de ätbara bären, som kallas för saskatoonbär. De har speciell smak, som påminner om blåbär, rönn och plommon, samt aningen mandel. Bären är söta men saknar helt syra och används därför ofta tillsammans med andra bär. Bären kan användas färska, tillagade eller torkade.

Även denna buske har sitt ursprung i Nordamerika, från norra USA upp till Kanada och Alaska.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – prakthäggmispel dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Capsicum, chili, eller chilipeppar är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Chili har varit en del av kosten i Amerika sedan 7500 år f.Kr. Christopher Columbus var en av de första européer som stötte på chili i Västindien. Han kallade frukten för “peppar”, eftersom de påminde honom om vanlig peppar, med sin varma, starka smak. Läkaren Diego Álavrez Chanca följde, 1493, med Columbus på hans andra resa till Västindien och det var då som chilin för första gången fördes till Spanien. Därifrån spreds chilin till resten av världen. Först odlades den som en kuriositet i de botaniska trädgårdarna och i de portugisiska klostren, där munkarna experimenterade med fruktens kulinariska möjligheter. Det var från Portugal som frukten spreds vidare till Asien på grund av att det var portugiserna som dominerade kryddhandeln i Asien, tillsammans med araberna.

De vanligaste chiliarterna

• Spanskpeppar C. annuum, hit hör bland annat jalapeño och vanlig paprika.
• Bärpeppar C. baccatum, samlingsnamnet för flera av artens sorter är Aji. De är vanligast förekommande i Peru.
• Havannapeppar C. chinense, hit hör bland annat habanero vilket är en mycket stark chili. C. chinense är vanliga i Västindien och Mexiko
• Flerårig spanskpeppar Capsicum frutescens, hit hör bland annat tabasco och den brasilianska malagueta.
  Rokotopeppar Capsicum pubescens, hit hör manzano och canario.

Det är chilins frukter som används, färsk eller torkad. Torkar den gör man för att den ska få längre hållbarhet. Man kan spara den torkade frukten hel eller mala den till pulver, eller som chiliflingor.

Chili är mycket viktig i matlagningen i södra och sydöstra Asien. I indisk och pakistansk matlagning bryns chilin, i ghee, redan i början av matlagningen, tillsammans med en del andra kryddor, som ingefära och gurkmeja.

Chili måste sås tidigt om de ska hinna utvecklas, gärna redan i slutet av januari, eller i februari.
Så i vanlig såjord och håll sådden varm, 20-25 grader. Placera krukorna över ett värmeelement. Håll jorden fuktig men inte genomsur.
Efter två-tre veckor brukar hjärtbladen visa sig. Nu måste de ha mycket ljus under ca 14 timmar om dygnet. När rötterna är väl utvecklade omskolas plantorna till större krukor och näringsrik jord. Nu kan man placera dem i lägre temperatur, 16-20 grader.
När risken för frost är över, under maj-juni, kan man ta ut plantorna. Först måste de avhärdas vilket innebär att man bara tar ut dem under några timmar under dagen. Plantera på en varm och skyddad plats.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – chili dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Corylus avellana, hassel, är en av de växter som ingår i min serie artiklar om växter som ligger rätt i tiden. Det handlar om växter som bidrar till en hållbar trädgård där ditt miljöavtryck blir så litet som möjligt. Din trädgård kanske till och med bidrar med något positivt för miljön. De har dessutom fördelen att de är lätta att odla, med minimal skötsel.

Corylus avellana, hassel, zon I-V kan bli en 5-8 meter hög buske, eller litet träd. Bredden är nästa lika stor. Med årlig grengallring, där man tar bort en tredjedel av de äldsta grenarna så blir den ca 2-2,5 meter hög. Hassel är en skuggväxt, som växer i tät skog, men den trivs även på öppnare solbelysta ställen. Hanblomställningen är ett långt hängande ax, som producera stora mängder pollen. Blomningen sker tidigt, långt före lövsprickningen, februari/april. Fem månader efter blomningen mognar nöten, rikt på näringsförråd i hjärtbladen, nötkärnan, Sin goda smak får nöten av nötoljan i näringsförrådet.
Robust buske med små krav på jordmånen, men trivs bäst i väldränerad, näringsrik jord. På grund av sin skuggtåliget är den lämplig som undervegetation under högre träd.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Växter för din trädgård – hassel dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Purpurmejram ´Herrenhausen´ växer upprätt, rundat och blir ungefär 40 cm hög. Den börjar blomma i juli och fortsätter sedan oförtrutet långt in i september. Blommorna är små, ljust rödvioletta och sitter i täta samlingar. Foderbladen, och därmed blomknopparna, är mörkvioletta. Det ger ett fint färgspel i blomsamlingarna som skiftar i båda nyanserna av violett. Bladen är små, under våren purpurfärgade men övergår sedan i mörkgrönt. Stjälkarna är mörka och ger fin kontrast till såväl blommor som blad.
Purpurmejram är en av de viktiga pollinerande insekternas stora favoriter.

Årets Perenn 2019 är en torktålig växt som trivs bäst i full sol och väldränerad jord. Den självsår sig i viss mån men småplantorna är lätta att rensa bort där du inte vill ha dem.

Användningsområdet är brett. Purpurmejram ´Herrenhausen´ platsar i praktfulla rabatter, som kantväxt, elegant marktäckare, i köksträdgården och i kruka.

Fina kombinationer

De mjuka färgtonerna hos ´Herrenhausen´ gör sorten fin att kombinera med många andra växter. Särskilt tillsammans med sirliga gräs, röd solhatt, rödbladig alunrot av olika slag samt kärleksört med rosaröd blomning. Det kan till exempel vara blåtåtel, Molinia caerulea ´Moorhexe´, som med sin strikt, upprätta form bryter av mot purpurmejramens rundade; solhatt, Echinacea purpurea ´Magnus´, med stora, rödvioletta blommor; rödbladig alunrot, Heuchera ´Obsidian´ med riktigt mörkt bladverk; och kärleksört, Hylotelephium telephium (Atropurpureum-Gruppen) ´Xenox´, med mörkt brunröda blad och rosa blommor.

Förutom prydnadsgräs, mörkbladiga växter och blommor i rosa och rödviolett är bland annat perenner som går i silvriga, ljusgula och blåvioletta toner givna som sällskapsväxter. Här har jag listat några förslag. Observera att det finns många olika sorter av en del växter, så försäkra dig om att du får en som ger den färg och nyans du vill ha.

Prydnadsgräs: silvergräs, Achnatherum calamagrostis; kopparstarr, Carex buchananii; blåtåtel, Molinia caerulea ´Moorhexe´; jungfruhirs, Panicum virgatum.

Mörkbladigt: rödbladig alunrot, Heuchera; mörkbladiga sorter av kärleksört, Hylotelephium.

Rödviolett: solhatt, Echinacea; kärleksört, Hylotelephium; grekvädd, Knautia macedonica.

Blåviolett: anisört, Agastache ´Black Adder´ eller ´Blue Fortune´; martorn, Eryngium; stäppsalvia, Salvia nemorosa.

Silvriga toner: ulleternell, Anaphalis triplinervis; kattfot, Antennaria dioica; krypmalört, Artemisia schmidtiana ´Nana´; lammöron, Stachys byzantina.

Ljusgult: färgkulla, Anthemis tinctoria ´Wargrave Variety´; solhatt, Echinacea ´Aloha´.

Gillar du vad du läser?

Inlägget Origanum laevigatum ‘ Herrenhausen ‘ Purpurmejram – Årets perenn 2019 dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Under varumärket Grönt kulturarv® säljs sorter med en lång och väl dokumenterad odlingshistoria i Sverige. Sorterna har spårats upp vid Poms inventeringar av äldre trädgårdsväxter i Sverige och valts ut att bevaras i den Nationella genbanken vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp.

Pom är ett nationellt program för att bevara den genetiska mångfalden bland de odlade växterna. Pom samordnas från Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp, men är ett nätverk där flera olika organisationer och myndigheter ingår, till exempel friluftsmuseer, botaniska trädgårdar, Fritidsodlingens Riksorganisation, Jordbruksverket och Riksantikvarieämbetet.

Perenner

Blodalunrot Heuchera sanguinea ‘Smedsberget’

Blodalunrot Heuchera sanguinea ‘Smedsberget’ kommer från Lycksele i Lappland och är den nordligaste sort som hittills lanserats som Grönt kulturarv. Sorten har fått sitt namn efter stadsdelen Smedsberget där blodalunroten odlats sedan 1930-talet. I en av villorna på berget bodde Bertil och Tora med sin familj. Bertil var kamrer vid ett av skogsbolagen, men en kunnig och intresserad trädgårdsodlare på fritiden. 1947 flyttade den nygifta Kerstin in i en grannfastighet på Smedsberget. Hon var också passionerat intresserad av trädgård och började genast att plantera in växter, ofta sådan hon fick av vänner, grannar och släktingar. Någon gång kring 1950 fick hon blodalunroten av Bertil och tant Tora som Kerstin känt sedan barnsben. Blodalunroten minns hon sedan sin barndom på 1930-talet och det är hos Kerstin som den bevarats fram till idag. Blodalunrot ‘Smedsberget’ blommar i juni med mörkt rosa blommor på rödlila stjälkar. 60 cm hög.

Mörkgröna bladrosetter. Bra som marktäckare, kant- eller rabattväxt.

Silvrig höstanemon Anemone tomentosa ‘Föräldrahemmet’

Silvrig höstanemon Anemone tomentosa ‘Föräldrahemmet’ är insamlad i Uppland, men har odlats i både Småland och i Stockholm. När Axel och Sveas egnahemshus i Norra Ängby i Stockholm stod färdigt i mitten av 1930-talet blev det dags att börja tänka på plantering av trädgården. Sommaren 1937 for familjen på besök till Axels föräldrahem utanför Rottne i Småland, som man brukade göra varje år. Föräldrahemmet var ett lantbruk och på somrarna hjälpte Axel, Svea och deras barn till att ta in skörden. Just det här året fick familjen med sig delningar av tre höstflox och den silvriga höstanemonen för att plantera i sin egen trädgård. Axel och Sveas dotter Inga-Britt minns hur växterna sveptes in i papper, togs med på tåget och planterades vid huset i Norra Ängby. Många år senare fick Inga-Britt med sig plantor av höstanemonen när hon fått en egen trädgård i Roslagen. Där blommar den varje höst och påminner om inte bara ett utan två föräldrahem: Axels föräldrahem utanför Rottne och Inga-Britts föräldrahem i Norra Ängby.

Silvrig höstanemon ‘Föräldrahemmet’ är en tålig, vacker höstanemon som är härdigare än många höstanemonhybrider. Sorten blir 120-130 cm hög och blommar med ljust rosalila blommor i luftiga klasar.

Rosor:

Bourbonrosen Rosa (Bourbon-Gruppen) ‘Strömsro’

Bourbonrosen Rosa (Bourbon-Gruppen) ‘Strömsro’ är en unik gammaldags buskros, sannolikt med utländskt ursprung, vars originalnamn inte gått att finna. Återintroducerad under varumärket Grönt kulturarv® och namngiven med ett nyskapat namn. Känd i svensk kultur sedan åtminstone slutet av 1920-talet, möjligen sedan 1890-talet. Sorten är namngiven efter fastigheten ‘Strömsro’ i Kisa, Kinda kommun i Östergötland. Fastigheten uppfördes av postmästare Gustaf Erik Ström år 1901 och har sedan dess kallats Strömsro. Huset innehöll Kisas postkontor fram till 1920-talet och postmästarens privatbostad. Den nuvarande ägarens familj köpte fastigheten 1936 och rosen växte då i trädgården. Rosen planterades således någon gång mellan 1901 och cirka 1930.

‘Strömsro’ är en enastående vacker sort med en tidig blomning som infaller 7-10 dagar före andra tidigblommande sorter, t. ex ‘Alba Maxima’. Öppet växtsätt med styva huvudgrenar och sidogrenar. Bladen är karaktäristiskt blåaktigt mörkgröna, matta till svagt glänsande. Blommorna är 8-10 cm i diameter, tätt fyllda med ofta mer än 100 kronblad. Blomfärg varierar beroende på temperaturen, från nästan kallt ljust rosa till varmt, lysande och neonaktigt rosa. Höjd 1,8–2,5 meter. Förhållandevis frisk. Zon 4-5.

Remontantrosen Rosa (Remontant-Gruppen) ‘Selma Dahlberg’

Remontantrosen Rosa (Remontant-Gruppen) ‘Selma Dahlberg’ är med största sannolikhet en äldre, redan namngiven sort med utländskt ursprung, men det har inte varit möjligt för Pom att ?nna dess ursprungliga namn. Känd i svensk kultur sedan slutet av 1890-talet. Remontantrosen ‘Selma Dahlberg’ är insamlad till Nationella genbanken från Rimbo i Norrtälje kommun.

För att vara en sort i Remontant-Gruppen är ‘Selma Dahlberg’ en i flera avseenden enastående sort. Det gäller främst den långa livslängden och att den växer så bra på egna rötter. Växtsättet är ofta tämligen öppet med upprätta till bågböjda grenar. Under goda odlingsbetingelser blir den ibland över 2 meter hög, med sämre betingelser inte ens meterhög. Bladverket är grönt till olivaktigt grönt och matt. Blommorna är mycket stora (9-12 cm i diameter), vackert formade och har en stark, säregen doft. Blomfärgen antar olika skiftande rosa nyanser beroende på temperaturen, från varmt rosa över mörkt rosa till mörkt karminrosa. Zon 4 (5).

Spinosissima-rosen Rosa (Spinosissima-Gruppen) ‘Hällestorp’
Spinosissima-rosen Rosa (Spinosissima-Gruppen) ‘Hällestorp’ är en spontant bildad hybrid med svenskt ursprung, introducerad och namngiven av Pom 2018. Sorten har fått sitt namn efter fyndplatsen Hällestorp, Huskvarna, Jönköpings kommun. Är endast känd från denna växtplats. Dess ålder är okänd, men den uppkom troligen någon gång under 1970-talet.

En utsökt vacker buskros med rikt förgrenat, tätt och väl sammanhållet växtsätt. De magnifika, ofta tvåfärgade blommorna är dess främsta kännetecken. Blomfärgen varierar från ljust till mörkt rosa i olika stadier och med olika temperaturförhållanden. Kronbladens yttre delar är ljusare än de basala delarna och under varma år blir den rosa färgen mörkare och kontrasten mot de ljusa partierna starkare. Under kalla år blir kronbladen jämnare färgade, nästan helt utan kontrast mellan de yttre och inre delarna.

Doften är stark och söt av honung. Blomningen är mycket riklig tidigt på växsäsongen, främst under första halvan av juni i de varmaste delarna av landet. Höjd 1,2–1,5 meter. Zon 1-5 (6).

Humle:

Den populära Grönt kulturarv-humlen utökas med ytterligare tre sorter. Nyheter 2019 är humle Humulus lupulus ‘Mauritz 85’, ‘Svalöf E’ och ‘Svalöf S’, tre återfunna sorter från svensk växtförädling.

Under första världskriget hade leveranserna av humle från Tyskland nästan upphört och därför togs initiativ för att få igång humleodling i större skala i Sverige igen. 1923 påbörjades odlingarna i skånska Näsum, en trakt som redan Linné pekat ut som lämplig för humleodling. Odlingarna expanderade snabbt och vid Svalöf påbörjades också ett växtförädlingsarbete för att få fram en svensk lättplockad sort med tidigare mognad än de europeiska. Resultatet blev ‘Mauritz 85’ döpt efter humlegårdsmästaren Mauritz Paulin. Denna sort odlades mycket i Näsum men fler kloner ur förädlingsarbetet har kunnat återfinnas!

‘Mauritz 85’

Mognar i slutet av augusti med cylinderformade kottar på medellånga sidogrenar. Kottarna har i provbryggning gett ett utmärkt öl med en blommig och örtig/kryddig arom. Blommig smak med undertoner av citrus/grape.

‘Svalöf E’

Mognar i andra hälften av augusti med medelstora, runda kottar. Gav i provbryggning ett öl med arom av tall/kåda/ceder.

‘Svalöf S’

Mognar i slutet av augusti med tydligt humledoftande, medelstora rektangulära kottar. Gav i provbryggning ett öl med smak av tropiska frukter och citrus/grape.

Källa: SLU Grönt kulturarv®

Inlägget Humle, rosor och perenner. Åtta nya sorter i Grönt kulturarv®-sortimentet! dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Höstsilverax, Actaea simplex, är Årets Perenn 2018. Höstsilverax lyckas kombinera en ståtlig och stark karaktär med både livfullhet och grace. Det här är en perenn som galant axlar rollen som solitär men som också är en ypperlig lagspelare i blandade planteringar. Där har höstsilverax dessutom en fantastisk förmåga att även förstärka skönheten hos sina lagkamrater.

Höstsilverax, Actaea simplex, är grönbladig i sin ursprungliga form. Men när Perennagruppen nu valt växten till Årets Perenn 2018 är det de mörkbladiga sorterna de avser. Det är framför allt de som är utsökta i form och färg förutom att de är friska, härdiga och lättodlade på det sätt som krävs av en Året Perenn.

Kraftfulla blad med struktur

Alla mörkbladiga sorter har mörkt purpurbruna blad, om än i skiftande nyanser. Bladverken växer kraftfullt och tätt och blir ungefär halvmeterhöga under sommaren. Bladen är dubbelt parbladiga och har markerade nerver som ger bladytan en spännande struktur.

Under september skjuter höga, relativt tunna men stadiga stjälkar upp från bladverket. I topparna utvecklas långa blomax med pärlformade blomknoppar. De slår ut som skira blommor i vitt eller rosa vars fina doft sprids i omgivningen. Doften brukar liknas vid den av smultron eller smultronschersmin. Plantorna blommar tills frosten kommer, sedan står blomställningarna kvar som fina vintersiluetter.

Några fina sorter

’Brunette’ är den sort som väckte fascinationen för mörkbladiga höstsilverax på allvar när den lanserades i början av 1990-talet. Sorten har mörkt purpurbruna blad och stjälkar. Blomknopparna är lika mörka och sitter i täta ax. Blommorna har inledningsvis en rosa ton men övergår efterhand via gräddvitt till vitt. Höjd 170 cm. ’Chocoholic’ har ännu mörkare blad är ’Brunette’ och ljusrosa blommor, 140 cm hög. ’James Compton’ har något ljusare bladverk än ’Brunette’, grå bladnerver och gräddvita blommor, 120 cm. ’Pink Spike’ har också något ljusare blad än ’Brunette’ och ljusrosa blommor, 170 cm. ’Queen of Sheba’ avviker från de andra här nämnda sorterna genom sina mjukt böjda blomax. Bladfärgen liknar den hos ’Brunette’ och blommorna är vita, 150-160 cm.

Trivs där den får fukt

Höstsilverax, Actaea simplex, har sitt ursprung i nordöstra Asien och Japan. Arten och alla sorter trivs i såväl sol som skugga men behöver god tillgång till vatten och näring. Särskilt fukten är viktig för plantornas utveckling, bland annat för att de ska blomma ordentligt. Bladfärgen blir vackrast och mest intensiv där det är sol en stor del av dagen. Höstsilverax hinner sällan blomma i de delar av landet där växtsäsongen är kortast.

Vackert sällskap

I sol till halvskugga är höstsilverax mycket vacker tillsammans med alla ljuvliga höstanemoner. De blommar i toner av vitt, rosa eller violett. Fint rosablommande sällskap är även sköldpaddsört, Chelone obliqua, många olika sorter av temynta, Monarda, och fackelblomster, Lythrum salicaria, till exempel sorterna ’Blush’ och ’Robert’.

Bland astrarna finns många som passar fint. Bra sorter är bland annat oktoberaster, Aster novi-belgii ’Early Blue’ som börjar blomma redan i juli med blåvioletta blommor och ’Jenny’ som kommer igång i september med blommor i rödviolett. Storbladig aster, Aster macrophyllus ’Twilight’ är ett annat utmärkt alternativ. Den får många små blåvioletta blommor från augusti och framåt, breder ut sig och bildar mattor.

Fjäderaster, Kalimeris incisa, blommar länge och rikligt med ganska små, prästkragelika blommor. ’Blue Star’ är en mycket bra sort med ljusvioletta blommor. Vackra och mycket odlingsvärda nävor för det här sammanhanget är rosablommande Geranium wallichianum ’Pink Penny’, parnäva på svenska, och Geranium Rozanne, trädgårdsnäva med blåvioletta blommor.

Bladverket hos mörkbladiga höstsilverax matchar alla nyanser av gult på ett strålande sätt. Prova till exempel med gulblommande sorter av solbrud, Helenium, höstöga, Coreopsis verticillata, septembersolros, Helianthus ’Lemon Queen’ eller strålrudbeckia, Rudbeckia fulgida var. sullivantii ’Little Goldstar’ eller ’Goldsturm’.

Prydnadsgräs som passar utmärkt är de praktfulla sorterna av glansmiskantus, Miscanthus sinensis, och lysande grön och frodig palmstarr, Carex muskingumensis.

I halvskugga till skugga är många av de bästa sällskapsväxterna till höstsilverax av mer marktäckande karaktär. Låt dem bilda en bädd från vilken höstsilverax kan resa sig som solitär eller plantera i grupper. Sorter av alunrot, Heuchera, klockvippa, Heucherella, spetsmössa, Tiarella och funkia, Hosta, är några fina förslag.

Japansk starr, Carex morrowii ’Ice Dance’, ger med sina täta tuvor av vitkantade gröna blad en lysande kontrast till höstsilverax. Det gör också kaukasisk förgätmigej, Brunnera macrophylla ’Jack Frost’ med silvergrått bladverk. Raffinerat sällskap är även mongolisk näva, Geranium wlassovianum, med mörkvioletta blommor och vackra, mörka blad som får flammande hösttoner samt brunnäva, Geranium phaeum ’Samobor’ med rödbruna teckningar i bladen och mörkt rödvioletta blommor.

Inlägget Årets perenn 2018 – Höstsilverax, Actaea simplex’ dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Den växer kraftigt och tätt, med ofta veka bågböjda grenar, som ofta behöver stöd. Ska hållas på en höjd av ca 1m och bör aldrig bli högre än 1,5 m. Blommor utsökt vackra, medelstora, tätt fyllda och först runda , senare grunt skålformade eller flata och slutligen svagt välvda; de yttre kronbladen är betydligt större än de inre och bildar en skål runt dessa. Ibland friläggs ett grön öga. Blomfärg är rosa till ljust rosa. och doften stark och söt. Blommar rikligt från slutet av juni till slutet av juli. Rosen är härdig, men kan få lätta angrepp av mjöldagg. Det är en skuggtålig ros och blir vackrast när den odlas i grupper.

Kan som sagt bli 1,5 m hög och nästan lika bred och kan odlas upp till zon 5.

Detta blir nog den sista rosen från mitt rosarie i år. Fram på senvintern nästa år ska jag göra en kraftig föryngring, så då får vi se vad där finns att fotografera.

Inlägget Rosa gallica ‘Duchesse de Montebello’ dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Namnet har den fått därför att förädlarna associerade dess färger till röken från det brinnande befästningstornet Malakoff, nära Sevastopol, under Krimkriget 1854-1856.

Rosen växer tämligen kraftigt och tätt, med upprätta till svagt bågböjda grenar. Den har ganska få taggar. Blommorna blir oftast stora, ibland så stora som 10-12 cm i diameter, tätt fyllda. Blomfärgen är först purpurröd, med inslag av lilarosa, för att senare bli blåaktigt violett för att slutligen, speciellt när vädret är varmt, bli ljust grålila. Kronbladens undersida är ljust rosa och den har ett grönt öga. Ofta har rosen alla nyanser samtidigt i olika delar av samma blomma, därav associationen till rök. Rosen får kraftigast färg på blommorna om den står på en halvskuggig växtplats. Blommorna har en medelstark doft.

Tour de Malakoff kräver en näringsrik jord. Den är mindre härdig än centifoliarosorna i allmänhet och fryser lätt tillbaka och bör därför vintertäckas. Den kan ibland få kraftiga angrepp av mjöldagg.

Blir 1,5 m hög och nästan lika bred och är härdig upp till zon 3.

Inlägget Rosa centifolia ‘Tour de Malakoff’ dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.

Vi börjar med Ginkgo biloba, ginkgo som ibland kallas för ett ”levande fossil”, eftersom den levt oförändrad i 200 miljoner år. Under tertiärtiden fanns ginkgoarter på hela norra halvklotet, ända uppe på Grönland. Familjen var rikast representerad under trias och jura, då det fanns en  mängd olika arter i  stora delar av världen. Efter hand minskade antalet arter och i dag är Ginkgo biloba den ända överlevande arten. Den påträffas vildväxande enbart i  sydöstra Kina. Den har länge odlats i östra Asien och har där betraktats som ett heligt träd.

Även om ginkgons ”blad” liknar just blad, så hör trädet till barrträden, vilket man kan se om man närmare studerar ”bladet”, dess nervstruktur är nämligen samma uppbyggnad som ett barrs. Dess närmaste släktingar är kottepalmerna.

Omkring 1730 kom de första exemplaren till Europa och var då naturligtvis en botanisk kuriositet, men kan idag ses i parker och även privata trädgårdar.

De vackra solfjäderformade bladen har gröna nerver som strålar ut från basen. Den har hon- och hanblommor på skilda träd, varav hanträd är de vanligast odlade. De brunaktiga hanhängena är omkring 7 cm långa. Honblomman har ett långt, tunt skaft och två fröämnen, varav endast det ena vanligen mognar. De runda, illaluktande frukterna är omkring 2 cm i diameter.

Mitt tulpanträd, Liriodendron tulipifera, blommade för första gången i år, faktiskt tidigare än vad jag vågade hoppas på, när jag planterade det för ca 17 år sedan.

Även tulpanträdet är mycket gammalt, om än inte lika gammal som ginkgon. Fossil från krita (65-140 miljoner år) har hittats i Nordamerika och i Europa finns lämningar av trädet från tertiär (1.65-65 miljoner år). Bara två arter av släktet har överlevt till i dag, Liriodendron tulipifera från Nordamerika och Liriodendron chinense från Kina.

De första tulpanträden introducerades i Europa, närmare bestämt i England, omkring 1650 och ett av de första träden planterades i biskop Comtons trädgård i Fulham. Dessa träd infördes från östra Nordamerika, där det som sagt är inhemskt, från Massachusetts till Wisconsin och söderut till Florida och Mississippi.

Det är blomman som har gett tulpanträdet dets namn. Den liknar till formen en tulpan med gulgrön och orange färg, i strimmor. Trädet är treflikiga blad och blir upp mot 60 meter högt.

Det är dags för dem. Löven från Cercidiphyllum japonicum, katsura, att dofta nybakade pepparkakor. De nyfallna löven luktar nämligen så under några timmar efter att de fallit och ligger på marken under trädet.

Katsuran kommer från Japan och Kina. Den fördes från Japan till Europa 1865, medan den kinesiska varieteten upptäcktes omkring 1910. Det är stora träd, man har funnit träd som har en  omkrets närmare 16 m och individer som var mer än 40 meter högt. I Sverige blir det knappt mer än 8-10 meter högt.

Katsuran blommar med rosa blommor på stammen och de grova grenarna tidigt på våren, långt innan lövsprickningen.

Den vill ha humusrik och fuktighetshållande jord och det är viktigt med vattning under de första åren efter plantering. Annars får man känna kakdoften mycket tidigare än avsett.

Inlägget Träd i min trädgård – del 3 dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.