Som en skogsklädd oas höjer sig Lövestads åsar över åkrarna, ett par kilometer från Lövestad by. På sommaren bildar bokarna en grönskimrande, högstammig pelarsal. Och under försommaren doftar den av ramslök, som växer rikligt här tillsammans med lundarv och gulplister, På vintern kan marken ”koka” av stora flockar med bofinkar och bergfinkar som äter sig mätta på bokollon. Även vildsvin och rådjur söker också skydd och mat under träden.

För ca 15 000 år sedan drog sig inlandsisen tillbaka och vattnet forsade fram i isens sprickor. Isälven lämnade sten, grus och sand bakom sig och lade grunden till Lövestads åsar. Området har framför allt använts som betesmark eftersom marken var svårbrukad i sluttningarna.

“Massastenen” på Lövestads åsar

Den ljusa, betade lövskogen var ett populärt tillhåll för ortsbefolkningen i slutet av 1800-talet. Här låg en dansbana med jordgolv och den levnadsglade kyrkoherden och hans kompanjoner festade gärna till i skydd av skogen. Den märkliga ”massa-stenen”, högs av Nils Nilsson och är den enda som finns på annan plats utanför hans lustgård i Hallsberg. Stenen har troligen blivit rest den 20/4 1894.
Stenen restes av den levnadsglade prästen, som var verksam som kyrkoherde i Lövestad och Fågeltofta socknar i slutet av 1800-talet. Han hette Per J. Gussenius och var född 1852 på Gussagården i Mörrums socken i Blekinge. Han dog 1907′
Det finns en hel del berättelser om denna sten med anknytning till prästen Gussenius. Bland annat berättas det att han träffade sina närmaste vänner på den plats där stenen är rest och att det då dracks brännvin från en brännvinskagge som dessförinnan hade gömts i marken.

Idag växer det mest bok av samma ålder på Lövestads åsar. Målsättningen är att det i framtiden ska växa bok, skogslönn och alm, ungt och gammalt om vartannat. Här ska finnas tät skog varvat med ljusa gläntor. Döda och döende träd ska få ligga kvar och skapa livsrum för svampar, insekter och fåglar.

Inlägget Lövestads åsar dök först upp på Trädgårdsarkitekt Per Christenson.