Boboliträdgården (italienska: Giardino di Boboli) är en historisk park i staden Florens, som öppnades för allmänheten 1766. Ursprungligen designad för Medici, representerar den ett av de första och viktigaste exemplen på den italienska trädgården, som senare fungerade som inspiration för många europeiska hov. Det stora grönområdet är ett riktigt friluftsmuseum med statyer i olika stilar och från olika perioder, från antiken till renässansen. Den har också stora fontäner och grottor, bland dem den fantastiska Buontalenti-grottan byggd av konstnären, arkitekten och skulptören Bernardo Buontalenti mellan 1536 och 1608.
Historik
Boboliträdgården, direkt bakom Pitti-palatset, huvudsätet för Medicis storhertigar av Toscana i Florens, är några av de första och mest välbekanta formella italienska 1500-tals trädgårdarna. Trädgårdsstilen från mitten av 1500-talet, som den utvecklades här, innefattade långa axlar, breda grusvägar, betydande “byggda” element av sten, den överdådiga användningen av statyer och fontäner, och ett omfång av detaljer, koordinerade i semi-privata och offentliga utrymmen som präglades av klassiska accenter: grottor, nymfeum, trädgårdstempel och liknande. Trädgårdens öppenhet, med vidsträckt utsikt över staden, var okonventionell för sin tid. Trädgårdarna var mycket påkostade, med tanke på att inget tillträde tilläts för någon utanför den närmaste Medici-familjen, och det är inte känt att någon underhållning eller fester har ägt rum i trädgårdarna.
Boboliträdgårdarna anlades för Eleonora di Toledo, hustru till Cosimo I de’ Medici. Den första etappen hade knappast påbörjats av Niccolò Tribolo när han dog 1550, varefter konstruktionen fortsattes av Bartolomeo Ammanati. Giorgio Vasari bidrog till planeringen, och Bernardo Buontalenti bidrog med skulpturer, såväl som den utarbetade arkitekturen i grottan på gården som skiljer palatset från dess trädgård.
Layout
Trädgården saknar en naturlig vattenkälla. För att vattna dess växter byggdes en ledning för att mata vatten från den närliggande floden Arno via ett avencerat bevattningssystem.
Den primära axeln, centrerad på den bakre fasaden av palatset, reser sig uppför Boboli Hill från en djup amfiteater; dess form liknar hälften av en klassisk hippodrome eller kapplöpningsbana. I mitten av amfiteatern är den fornegyptiska Boboliobelisken placerad, som hämtats från Villa Medici i Rom. Denna primära axel slutar i en Neptunus fontän (känd av de vördnadslösa florentinerna som “Fountain of the Fork” på grund av Neptunus treudd). Skulpturen av Neptunus, av Stoldo Lorenzi, är synlig mot horisonten när en besökare klättrar uppför sluttningen.
Giulio Parigi lade ut den långa sekundära axeln, Viottolone eller Cypressvägen i rät vinkel mot den primära axeln. Denna väg ledde upp genom en rad terrasser och vattendrag, den viktigaste är Isolotto-komplexet, med bosketter på båda sidor, och tillät sedan utträde från trädgårdarna nästan vid Porta Romana, som var en av huvudportarna till den muromgärdade staden. År 1617 byggde Parigi Vulcangrottan (Grotticina di Vulcano) längs denna axel.
Boboliträdgården har genomgått flera stadier av utvidgnings- och omstruktureringsarbete. Den förstorades på 1600-talet till sin nuvarande omfattning av 45 000 meter² (111 tunnland). Boboliträdgården har kommit att bilda ett utomhusmuseum för trädgårdsskulpturer som inkluderar romerska antikviteter samt verk från 1500- och 1600-talet.
I den första fasen av byggnaden grävdes amfiteatern ut i sluttningen bakom palatset. Ursprungligen formad av klippta kanter och gröna växter, formaliserades den senare genom att bygga om i sten dekorerad med statyer baserade på romerska myter, som havets fontän (skulpterad av Giambologna, senare överförd till en annan plats i samma trädgård). Den lilla grottan Madama och den stora grottan påbörjades av Vasari och fullbordades av Ammannati och Buontalenti mellan 1583 och 1593.
Även när Boboliträdgården genomgick restaureringsarbeten 2015, var den stora grottans statyer fortfarande utställda; de är definierande exempel på manneristisk skulptur och arkitektur. Invändigt och utvändigt dekorerad med stalaktiter och ursprungligen utrustad med vattenverk och frodig vegetation, är grottan uppdelad i tre huvudsektioner. Den första var fresker för att skapa illusionen av en naturlig grotta, en tillflyktsort som tillåter herdar att skydda sig från vilda djur; det inhyste ursprungligen The Prisoners of Michelangelo (nu ersatt av kopior), statyer som först var avsedda för graven av påven Julius II. Andra rum i grottan innehåller Giambolognas berömda badvenus och en 1700-talsgruppen av Paris och Helena av Vincenzo de’ Rossi.
Neptunus fontän
I sluttningen ovanför amfiteatern finns en dubbel ramp som leder till Neptunusfontänen. Dess främsta inslag är en stor bassäng med en central bronsstaty av Neptunus, gjord av Stoldo Lorenzi någon gång mellan 1565 och 1568. Fontänen konstruerades samtidigt med sin mer kända motsvarighet, Ammannatis Neptunusfontän, som ligger i hörnet av Palazzo Vecchio vid Piazza della Signoria i centrala Florens. Högre upp på sluttningen finns en staty av överflöd (Dovizia). Tillsammans verkar dessa verk anspela på en legend där gudarna Athena och Neptunus tävlar om rollen som Atens beskyddare. I den legenden slår Neptunus marken med sin treudd, vilket får vatten att springa ut ur den.
Fontana del Bacchino
Fontana del Bacchino är ett skulpturverk från 1560 av Valerio Cioli (1529-1599) med en staty modellerad som Bacchus som rider en sköldpadda. 1572 förvandlades statyn till en fontän.
Isolotton
Isolotto är en ovalformad ö i en trädomsluten damm, och är nästan i slutet av Viottolone-axeln. I mitten av ön finns havets fontän, och i den omgivande vallgraven finns statyer av Perseus och Andromeda (skolan i Giambologna). Isolotton anlades av Giulio och Alfonso Parigi, cirka 1618.
Läs om La Limonaia vid Giardino di Boboli
