En mindre varm sommardag och vi passar på att trampa runt på cykel, på den skånska landsbygden. Har kommit till ett lite annorlunda ställe som brukar kallas Hallsbergs stenar.
Stenarna hör till Hallsbergs gård, som flyttades ut från Heinge by, utanför Lövestad, när enskiftet genomfördes år 1825. Namnet Hallsberg antyder att marken är stenbunden och belägen kring en rullstensås. På gården har fyra generationer av släkten Nilsson levt och verkat. Nils Nilsson 1818-1896, den andra generationen på gården, lantbrukare och kvarnägare, fick under många år arbeta med att bryta sten på åkrarna. Förmodligen började han tidigt att samla på märkligt formade stenar, som han då hittade. När han blev äldre och hans äldste son övertagit lantbruket, slog han sig ner vid vattenmöllan, som var ett undantagsställe. Där hade det ståtliga Möllehuset uppförts under åren 184-1873. Det idag gulmålade Möllehuset ligger intill kvarndammen, där resterna av ett kvarnhjul fortfarande minner om vattenkvarnen, som uppfördes 1849.
Det är Nils Nilssons trädgård med sina märkliga stenar som intresserar mig och som Nils började arbeta med, sedan han flyttat till undantaget. Trädgården har ursprungligen haft tuktade häckar, rabatter och grusgångar. Där har dessutom funnits träfigurer, rådjur, fåglar och svarvade kolonner. Mycket av detta har försvunnit, men de märkliga stenarna finns kvar, som Nils Nilsson med enkla kvarnhackor bearbetade och med stor skicklighet huggit in bilder och inskriptioner. Sin trädgård ville Nils skulle efterlikna paradiset och kvarnbäcken blev Jordanfloden. På stenarna berättar han om sin livsfilosofi och sin bibeltrogenhet. Två av stenarna är släktstenar. På “stamtavlan” finns släktens medlemmar noterade, med namn och årtal, från anmodern Dorothea Karlsson till och med sista barnbarnet, Dorothea. “Familjetavlan” redogör för viktiga händelser i Nils eget liv. Här framgår det att Nils Nilsson och hans hustru Kersti fick nio barn, men att sju avled i tidig ålder.
Nils Nilsson dog 1896, 78 år gammal. Året innan hade han fullbordat sitt verk. Hans förhoppning var att anläggningen skulle bevaras som en påminnelse om “jordelivets korthet och dess slut samt om evighetens oändlighet”.
Roligt att se en miljö som så självständigt har präglats av sin ägares tankar. Dessutom var Nils Nilsson väldigt formsäker.
Gillar du vad du läser?
Registrera dig och få nya inlägg i trädgårdsarkitektens blogg via E-post, helt kostnadsfritt.
Din e-postadress kommer inte att lämnas ut till tredje part och du kan när som helst avbryta din prenumeration.
Fyll bara i din e-postadress i rutan nedanför och klicka på REGISTRERA.
