Villa d’Este, världens vackraste trädgård, ligger ungefär tre mil utanför Rom. Vill man besöka den tar man metron, linje B, från Stazione Termini. Man åker med ända ut till ändstationen vid Rebibbia och tar därifrån buss nummer ett vidare ut till en liten stad som heter Tivoli. På vägen ut reser man genom ett vackert landskap, med stora marmorbrott, olivlundar och vinodlingar. Sista biten klättrar bussen upp för bergssluttningen, till staden där på höjden.
Borggården och slottet Villa d’Este
Inklämd bredvid kyrkan ligger entrén till Villa d’Este. Vi passerar en lång hall och kommer så in på borggården med arkader på tre sidor. På den fjärde sidan är en Romersk fontän, från 200-300 e Kr, med den behagfullt sovande Venus. Hon spiller vatten från en vas, som rinner ner i en bassäng inunder, ett Romersk labrum.
Från borggården kommer vi in i palatsets första våning, som egentligen var kardinalens privata bostadsdel. Rummen är mycket vackra, med utsökta tak- och väggmålningar, men vi ska inte fördjupa oss i dem nu. Vi tar oss fram till den sida av byggnaden som vetter mot trädgården, ivriga att få se denna berömda trädgård. I Hallen för audienser ser vi ut genom ett fönster och får då se en trädgård och ett landskap så vacker och så storslaget. Detta är en trädgård planterad av människor med själ och hjärta, som har ett språk som påverkar och talar till oss. Den är inte så storslagen att vi låter oss imponeras, eller överväldigade förkrossas av storleken. Egentligen är trädgården ganska liten, inte större en ca 4 ha. Det är snarast det omgivande öppna landskapet som står för storslagenheten. Trädgården är inte större än att den känns mänsklig och kanske är det därför vi tycker så mycket om den.
Vi tar trapporna ner till bottenvåningen, lämnar byggnaden och kommer ut på den översta terrassen. Mot oss väller ljudet av sprutande, plaskande, porlande, forsande fontäner, blandat med alla fåglarnas sång, som trivs i trädgårdens alla träd och häckar. Hela luften är full av ljud, som vi inte kan avgöra var det egentligen kommer ifrån.
Innan vi fortsätter in i trädgården vid Villa d’Este ska vi möta den person som såg till att den blev anlagd.
Ippolito II d’Este, Villa d’Estes skapare
Ippolito d’Este var, tillsammans med Alessandro Farnese, en av de sista stora renässans kardinalerna. Han föddes 1509, som andra barnet till Alfonso I d’Este, den tredje hertigen av Ferrara och Lucrezia Borgia. Som andra son var han destinerad till kyrkan. Redan när han var tio år gammal efterträdde han därför sin farbror Ippolito I, som ärkebiskop i Milano. Tjugo år gammal sändes han till det franska hovet, för att representera huset d’Este, hos Frans I. Han blev god vän med den franska kungafamiljen och i så hög grad att han blev medlem i kung Frans I’s privata råd.
Som tjugonioåring blev han, av påven Paul III, utsedd till kardinal, efter påtryckningar från Frans I. Franska kungahusets stöd hjälpte Ippolito i hans strävan att samla på sig titlar och fonder, vilket gjorde honom till sin tids rikaste kardinaler. Hans totala årliga inkomst har beräknats till 120 000 scudi, en enorm summa, som emellertid knappt räckte till för att täcka kardinalens enorma kostnader. Han var under hela sitt liv jagad av kreditorer. Ippolito växter upp i Ferraras raffinerade miljö, med humanistiska studier och med naturlig fallenhet för skönhet. Hans uppehåll i vid det franska hovet var dessutom under renässansens blomning. Detta gjorde honom till en mycket kultiverad man och en generös mecenat till flera konstnärer och författare.
Ippolite d’Estes främsta ambition var alltid att bli vald till påve. Trots stödet från det franska kungahuset, huset d’Estes stora prestige och de stora summor som spenderades på att värva supportrar så förverkligades inte hans stora dröm under så många som fem konklaver. Under konklaven 1549-1550, när fördelningen av förläningar skulle göras mellan kardinalerna, lämnades staden Tivoli och Villa d’Este som förläning till Ippolito d’Este. Egendomen var sannolikt inte särskilt eftertraktad. Både kardinal Ercole Gonzaga och kardinal Alessandro Farnese hade tidigare avsagt sig den. Tre egenskaper hos Tivolis omgivningar attraherade emellertid Ippolito d’Este. Det var den goda tillgången på vatten och källor, för vilket Tivoli sedan länge varit berömt. Tivoli hade även ett klimat som var gynnsamt för Ippolitos ömtåliga hälsa, men framförallt fanns det Tivolis omgivningar en mängd antika villor och andra byggnader, vilkas ruiner bara delvis blivit utgrävda. Den främsta av dessa villor var kanske Villa Adriana (Hadrianus villa), vilken kardinalen, strax efter sin installation i september 1550, lät Pirro Ligorio påbörja utgrävningar vid. Pirro Ligorio var kardinalens ”antiquario” från 1549 till 1555.
Trädgården vid Villa d’Este
Här uppe, på den översta terrasen på Villa d’Este, är den första lilla fontänen, en enkel tunn vattenstråle i en skål. Vi tar trappan ner till nästan terrass, “Passeggiata del cardinale”, kardinalens gång, med Fontana di Pandora, Pandoras fontän. Här vid “Passeggiatae del cardinale” brukade kardinalen vandra tillsammans med sina humanistvänner.
I den bortersta änden av denna terrass, mot sydväst, ligger Dianas grotta och i nordöst i andra änden av terrassen ligger Igea och Esculapios grotta, hälsogudinna respektive medicinens gud. Båda grottorna var en gång i tiden dekorerade med mosaiker och skulpturer, som nu är försvunna.
Från denna terrass kommer man ner från slänten via mäktiga diagonala gångar, kantade av höga häckar av lager. Gnider man bladen lite lätt känner man genast igen den behagliga kryddoften, från kalopskoket. I och med att gångarna går diagonalt ner för den branta slänten blir nedgången behaglig och inte för brant. Efter ett tag avbryts vår vandring av en aveny kantad av kvitten, som går vinkelrätt på anläggningens tväraxel. Om vi väljer att följa denna gång kommer vi fram till en av de något nyare fontänerna, “Fontana del Bicchierone”, det stora glasets fontän, som formgavs av Gianlorenzo Bernini 1660-1661.
Cento Fontane
Vi tar trappan ner här och kommer på så sätt ner till nästa terrass, med en långsträckt fontän i nästan hela trädgårdens bredd, nämligen den världsberömda “Cento Fontane”, de hundra fontänerna. Den övre kanalen på denna fontän har längs kanten små skepp, omväxlande med obelisker, örnar och franska liljor, som alla sprutar vatten ner i kanalen inunder. Denna var ursprungligen dekorerad med stuckreliefer som illustrerade Ovidius metamorfoser. Dessa har nu mer eller mindre försvunnit. Från denna kanal sprutas vattnet från maskaroner, som föreställer djurhuvuden, ner i den understa kanalen. Dessa djurhuvuden är nästan helt täckta av mossa och venushår, som trivs i den fuktiga miljön.
Fontana dell’Ovato
Går vi mot nordöst på denna terrass kommer vi fram till den fontän som ansågs för att vara en av de viktigaste i trädgården nämligen “Fontana di Tivoli” eller “Fontana dell’Ovato”. Detta är en av de fontäner som man är ganska säker på att Pirro Ligorio har formgivit. Den består av en stor oval bassäng. I fonden begränsas den av en halvcirkel, med nischer som innehåller peperino skulpturer som föreställer nymfer, nästan gömda av vegetation. Dessa skulpturer skulpterades av Giovanni Battista della Porta, 1567 efter skisser av Ligorio. Nymferna håller vaser från vilka vatten rinner ner i den stora ovala bassängen. Vatten sprutar dessutom från skålar uppe på balustraden ovanför nischerna. Men framförallt rinner vatten i ett brusande fall, ner i bassängen från ett stort fat i halvcirkelns mitt. Mitt i det stora fatet spelar en fontän med vatenstrålar i form av en lilja. Ovanför denna anläggning i det konstgjorda berget öppnar sig tre grottor från vilka vattnet forsar. Här tronar också Sibylla Tiburtina, med sin son Melicerte, skulpterad i travertin 1568 av Gillis van den Vliete. På sidorna står skulpturer som föreställer de båda flodgudarna Erculaneo och Anio. Denna fontän symboliserar typografin runt Tivoli. Det tre skulpturerna representerar Tivolis tre floder och de konstgjorda klipporna och grottorna symboliserar omgivningens berg. Miniatyrvattenfallet representerar floden Anienes fall.
På toppen av klippan, vid vattenfallens början står en skulptur i stuck, som föreställer flodguden Anio (Aniene), med Sibyllans tempel i sin hand. Under står en skulptur som symboliserar Appeninerna, som är framställd hållande bergen i sin hand från vilken floden framspringer. Vid basen blandar sig vattnet från Aniene med det vatten som kommer från Tibern, vilken representeras av en marmorskulptur, till hälften gömd i grottan till höger. Floder rinner vidare ner för en slänt och vidgar sig i en bassäng, med en liten båt i mitten som bär upp en kollon. Denna båt symboliserar den lilla ön “Isolar Tiberina”. Här spelar vattnet i en mängd strålar och bakom detta skådespel fanns det en gång i tiden uppbyggt en halvcirkel med små byggnader, som representerade Roms sju kullar och deras kända monument. Tyvärr återstår bara en liten del av denna anläggning. I mitten på 1800-talet kollapsade terrassen på vilken den var uppbyggd och allt rasade ner i avgrunden utanför trädgården. I denna anläggnings mitt står fortfarande en skulptur av Rome Victorius, i rak linje med Sibilla Tiburtina i Ovatofntänen mitt emot. Här finns även skulptur av varghonan med tvillingarna Romolus och Remus.
Den ovala bassängkanten är klädd med glaserat kakel, dekorerat omväxlande med örnar och franska liljor, som ingår i familjen d’Estes vapen.
Anläggningen skuggas av stora plataner, planterade på 1500-talet. Intill fontänen under den ovanför liggande terrassen ligger Venus grotta, som enligt en anonym beskrivning var helgad åt “sinliga nöjen”. i kontrast till Dianas grotta som var helgad till “sanna nöjen och dygd”. De skulpturer som en gång fanns här är för länge sedan borta.
Fontana di Roma
Vi lämnar den vackra Ovato fontänen och går längs de hundra fontänerna till trädgården andra ände. Vi kommer då fram till en märklig fontänanläggning, “Fontana di Roma”, eller “Rometta”, som är en minikopia av Rom, eller i varje fall dess viktigaste byggnader. Denna fontän var mycket omtyckt av Ippolito d’Este och han tyckte om att tillbringa sin tid här. Denna byggdes av en fontenär som hette Curzio Maccarone, 1568-70, enligt en ritning av Pirro Ligorio. Så i var sin ände av de hundra fontänerna ligger de båda städerna Tivoli och Rom, vilket kan ses som en symbol för Ippolitus ambition att en gång lämna Tivoli, för att resa till Rom, som påve. Ippolito hade starka ambitioner att bli vald till påve och använde mer eller mindre ärliga metoder att lyckas i detta uppsåt. Han var många gånger nära att bli vald, men lyckades aldrig att nå sitt mål, till sin stora besvikelse.
Fontana di Prosperina
Uppe i från denna terrass har vi utsikt över “Fontana di Prosperina”, som ligger på terrassen under oss. Vi går ner till denna fontän på trappan, som på två sidor omger den. Detta är ett slutet rum, som fungerade som en utomhusmatsal. Ursprungligen hette den Kejsarfontänen, därför att här fanns skulpturer av fyra romerska kejsare som varit byggherrar i Tivolis omgivningar, nämligen Caesar, Augustus, Trajanus och Hadrianus. 1640 togs dessa skulpturer bort och ersattes av en skulptur, i stucco, som föreställde Pluto när han bortför Prosperina i en vagn. Av denna skulpturgrupp återstår bara Pluto omgiven av mytologiska figurer som rider på delfiner, spelande på musikinstrument i form av snäckor. På båda sidor om denna skulpturgrupp står vridna kolonner, dekorerade med vindruvor, liknande dem man kan se i S:t Peterskyrkan i Rom.
Fontana della Civetta
Vi vandrar vidare till trädgårdsrummet bredvid, till “Fontana della Civetta”, Ugglefontänen. Denna fontän stod färdig 1569 och beundrades mycket av samtiden. I den centrala nischen orsakade det fallande vattnet övertryck i en kammare, dold av skulpturer. Detta övertryck satte små fåglar av brons i rörelse och fick dem att sjunga. Plötsligt dök en hoande uggla upp, som fick småfåglarna att tystna. I dag saknar fontänen denna komplicerade ingenjörskonst, som gett den sitt namn. I nischen står en brusande fontän med kolonner på ömse sidor, täckta av vacker mosaik, som föreställer de gyllene äpplena från Hesperidernas trädgård. Det hela kröns av släkten d’Estes vapen, hållet av två änglar. Framför fontänen ligger en vacker parterr, uppdelad i enkla fyra kvarter, kantade av buxbom.
Fontana del Drago
Vi vänder oss om och lämnar detta vackra trädgårdsrum och går längs den mäktiga gång som korsar trädgårdens mittaxel. Den är kantad av lager och mäktiga cypresser och för oss hela vägen tillbaka till trädgården andra ände. Men innan vi når fram dit passerar vi trappan, som är känd under namnet “Bollori”. Ner för dess sidor rinner vattnet i ett trappstegsformat vattenfall.
När vi korsar mittaxeln passerar vi samtidigt en av Villa viktigaste fontänerna vid Villa d’Este, den så kallade “Fontana del Drago”, Drakfontänen. Namnet kommer av drakhuvudena i den ovala fontänens mitt, vilka sprutar vatten ur sina öppna käftar. Draken är Ladoniens mytiska drake som vaktade Hesperidernas gyllene äpplen, som sedan stals av Herkules. En skulptur av Herkules har också tidigare varit placerad i nischen bakom fontänen. Hela fontänen är omgiven av en cirkelformad trappa som förbinder de båda terrasserna.
Fontana dell’Organo
Vi fortsätter vår väg ytterligare en bit och viker sedan av till vänster, så att vi når fram till Fontana dell’Organo, Vattenorgeln.
Den skapades av den italienska konstnären Claude Venard och består av en imponerande samling vattenorglar och mekaniska enheter. Fontänen är konstruerad för att efterlikna ljudet av ett orgelverk och är en sällsynt konstnärlig prestation inom vattenkonst.
Det mest anmärkningsvärda draget hos Fontana dell’Organo är dess förmåga att skapa musik med hjälp av vatten som strömmar genom olika rör och kanaler. Fontänens mekanismer, inklusive vattenorglarna och de olika ljudproducerande enheterna, styrs av en sofistikerad vattenkraftsystem. När vattenstrålarna pressas genom olika pipor och dysor, skapas en förtrollande melodi som fyller luften.
Besökare till Villa d’Este har möjlighet att uppleva denna unika fontän och dess musikaliska prestationer under speciella tillfällen då Fontana dell’Organo aktiveras. Det är en extraordinär kombination av konst, teknik och vattenkonst som ger besökarna en minnesvärd och kulturell upplevelse vid denna historiska plats.
Fontana di Nettuno
Direkt nedanför orgelfontänen, och tar emot vattnet från den övre fontänen, finns Neptunusfontänen, ett verk skapat på 1900-talet för att ersätta ett trädgårdslandmärke som hade förfallit.
Utrymmet ockuperades ursprungligen av en stenig kaskad, skapad på 1600-talet av Gian Lorenzo Bernini. Den beställdes av kardinal Rinado I d’Este som bakgrund för trädgårdens laterala axel, oavslutad av kardinal Ippolito. Berninis plan krävde ett vattenfall från orgelfontänen som hoppade över sibyllernas grottor och sedan forsade nerför en stenig sluttning till en sjö dekorerad med rev och statyer. Ytterligare två kaskader kom in i sjön från sidorna. Bernini designade kaskaden för att producera ett dånande ljud av fallande vatten. Berninis kaskad återgavs i målningar och gravyrer, och imiterades i andra trädgårdar i Italien och så långt bort som i England. Kaskaden var helt försummad i två århundraden, torr, sönderfallen och bevuxen med vegetation. På 1930-talet skapade arkitekten Attilio Rossi den nuvarande fontänen med hjälp av det som återstod av Berninis kaskad. Mot väggen i sibyllernas grottor byggde han rektangulära bassänger med kraftfulla vattenstrålar, de högsta strålarna i mitten. Mittpunkten var en grotta under vattenfallet från orgelfontänen; grottan innehöll en torso från 1500-talet av en staty av Neptunus, som ursprungligen var avsedd för en ofullbordad fontän av havet. Andra vattenstrålar i fläktform stiger från pooler på fontänens sidor.
Peschiere
De tre fiskdammarna, Peschière, korsar trädgården från Neptunusfontänen. De tjänade ursprungligen för att tillhandahålla färsk fisk, anka och svan till kardinalens bord, och var också, enligt Pirro Ligorios plan, avsedda att förbinda två fontäner; orgelfontänen och kaskaden och havens fontän. I mitten av dammarna hade Ligorio ursprungligen planerat att skapa en central damm med monumentala fontäner. Men när Ippolito dog 1572 hade bara två av dammarna färdigställts. I slutet av 1500-talet kantades dammarna av sexton höga pilastrar i form av hermersom sprutade ut solfjäderformade vattenstänk, vilket skapade en mängd regnbågar en solig dag.
År 1632 gjorde hertigen av Modena, ansvarig för villan, om dammarna helt. Pilastrarna togs bort och ersattes med åtta piedestaler med vaser som sprutade vatten och med tjugofyra stora krukor innehållande en mängd olika citrusträd. Dammarna fungerar nu främst som en pittoresk förgrund för kaskader och fontäner av Neptunusfontänen.
Fontana della Madre Natura
Den mest kända fontänen i den nedre trädgården är fontänen Diana av Efesos, även känd som fontänen av moder natur. Denna staty stod ursprungligen bredvid Orgelfontänen, men flyttades till den nedre trädgården av Alessandro d’Este på 1500-talet. Den gjordes av den flamländska skulptören Gillis van den Vliete1568, och modellerades efter en klassisk romersk staty av Diana av Efesos från andra århundradet, nu i Nationalmuseet i Neapel.
