Artikeln ingår i en serie inlägg som handlar om trädgårdsarkitektens tankar kring trädgård, utemiljöer och arbetet som trädgårdsarkitekt.
Vad har du för stil?
Jag får rätt ofta den frågan och mitt svar är att jag naturligtvis har personliga preferenser, eller en “stil”, men när jag planerar trädgårdar för andra, så är det ointressant. Då är det uppdragsgivarens “stil” som är det viktiga. Det är uppdragsgivarens trädgård som ska ges form och mitt uppdrag är att försöka ta reda på vad hen tycker om och trivs med. Det är uppdragsgivaren som ska leva i trädgården och vars personlighet som ska komma till uttryck. Därför använder jag inledningsvis ganska lång tid åt att diskutera med trädgårdsägaren, där denne får berätta om sina behov och preferenser. Kanske jag framkastar förslag, mest för att se vilken reaktion jag får, allt för att få en så tydlig bild som möjligt, av människan framför mig.
Jag har tidigare sagt att jag inspireras av historiska trädgårdar och jag tycker man kan lära sig mycket av dem, men jag är inte säker på att det är sådana trädgårdar vi ska göra idag. I varje fall inte om vi bygger en ny trädgård i ny miljö. Idag kräver vi och vårt samhälle något annat av trädgården. Då tänker jag på att den inte ska vara negativt miljöpåverkande och att den ska underlätta och stimulera till fysisk aktivitet utomhus. Därför tycker jag gott att man kan sudda ut gränsen mellan “trädgården” och utemiljö i sin helhet. Är det så viktigt att behöva kalla en plätt på jorden för sin “egen”. Jag tycker egentligen att man finner väl så stimulerande miljöer i parker, grönområden och på gator och torg – om de är utformade med omsorg. Sen har vi de “grönområden” där människan inte varit och pillat – skogen, ängarna, stränderna, mm. De tycker jag egentligen bäst om!