Efter hand som svenska arkitekter, under 16- och 1700-talen reste ut i Europa, framförallt till Frankrike och Italien, så kom den franska arkitekturen att alltmer bli förebild vid anläggandet av slott och trädgårdar här i Sverige. Det blev den franska slottsarkitekturen som satte sin prägel, med en huvudbyggnad, “corps-de-logi” och två symmetriska flyglar med hörnpaviljonger. Byggnaderna omgav på tre sidor en öppen gård, “cour d’honneur”. Slottet och dess cour d’honneur placerades gärna högt på en terrass, som man nådde via en central tvåarmad trappa. Var det möjligt lade man gärna slottsanläggningen vid en sjö, med pirar, båtbryggor eller en halvcirkelformad hamnbassäng, så kallad “sjögård”. I huvudbyggnadens mitt låg salongen, som bildade utgångspunkt för trädgårdens mittaxel, som inte slutade förrän vid horisonten.
Drottningholms arkitekter
Enligt denna princip byggdes även Drottningholm, en slottsanläggning som fanns redan på Johan III tid, men i mycket mindre skala. Det Drottningholm man kan se i dag började uppföras på riksänkedrottningen Hedvig Eleonoras initiativ. Hon hade erhållit Drottningholm som änkesäte efter sin gemåls, Karl X Gustavs, död. Nicodemus Tessin d ä påbörjade anläggningen av det nya slottet och trädgården 1662. Den trädgårdsanläggning var ganska gammalmodig och hade mycket av renässansträdgårdens drag. Den modernaste delen var troligen broderiparterren, som hade som förebild broderiparterren vid Vaux-le-Vicomte, i Frankrike. Hur långt Tessin d ä han utföra sina arbeten innan han dog är oklart, men projektet övertogs av han son Nicodemus Tessin den d y. Det gör han efter hemkomsten från sin studieresa i Frankrike 1680 och naturligtvis inför han de idéer han uppfångat där. Han drar upp en ny generalplan präglad av den store Le Notres trädgårdstankar, med en poängtering av det klara perspektivet.
Parterrerna
Mitt för slottet ligger broderiparterren, som består av ett fantasifullt mönster uppbyggt av låga häckar av buxbom. Mönstret är inramat med raka rabatter, med bland annat formklippta träd av gran, en, syren, och liguster. Broderiparterren övergår i den så kallade vattenparterren, som var uppbyggd av bassänger med fontäner, omgivna av släta gräsytor, med förebild från trädgården vid Chantilly. Denna parterr domineras av Herkulesfontänen placerad i mittaxeln, som en blickpunkt, en punkt som hejdar ögat och ger stadga. Fontänen föreställer Herkules med draken, hydran. Herkules var en grekisk halvgud, son till Zeus och Alkmene. Han är den grekiska mytologins främsta hjälte och är känd för sina tolv storverk. Ett av dessa storverk var när han betvingade den månghövdade hydran i Lernaträsket. Det är detta storverk som skildras i Herkulesfontänen. Vid fontänens bas står de fyra årstiderna, i form av fyra kvinnogestalter. De är ett av många exempel på hur de svenska slottsträdgårdarna försågs med konstnärlig utsmyckning, i det att de mindre brunnsfigurerna – kvinna med spegel och kvinna med gås – togs av svenskarna, som krigsbyte från Wallensteins palats i Prag, och Ceres och Venus togs 1659 från Fredriksborgs slott, i Danmark. Vattenparterren avslutas med vattenkaskaden, inspirerad av italienska kaskader, som den vid Villa d’Este.
Boskéerna
På terrassen ovanför vattenkaskaden tar boskéerna vid och sluter, i väster, på så sätt det rum som parterrerna bildar. Boskéerna är fem stycken, två på var sida om mittaxeln och den avslutande boskéen “Stjärnan”. De båda boskéerna närmast kaskaderna var kopior av “Trois Fontaines” och “Theatre d’Eau” vid Versailles. Dessa han aldrig fullbordas under Hedvig Eleonoras tid, utan bestod mest av gräsplaner inramade av dubbla häckrader.
Alléerna
I trädgårdens längdriktning, det vill säga norr och söder om parterren, sluts trädgårdsrummet av dubbla alléer. Dessa alléer understryker dessutom trädgården utdragna längdperspektiv.
I det vattensjuka området norr om denna trädgård, där Gustav III senare anlade sin landskapspark, hade man tänkt sig en stor spegeldamm, men de stora kostnaderna och de tekniska problemen begränsade dess utförande.
