Utemiljön och vår sociala hälsa

Jag har tidigare skrivit om utemiljöns betydelse för den fysiska och mentala hälsan hos befolkningen och konstaterat att vår hälsa förbättras med förbättrade kvalitéer hos utemiljö. Detta inlägg handlar om mina tankar kring utemiljöns betydelse för vår sociala hälsa.

Boende i resursfattiga områden, med dåliga möjligheter till fysisk aktivitet, såsom att motionera, eller ägna sig åt trädgårdsarbete, eller möjlighet till socialt umgänge med andra boende i området, får låg självuppskattad hälsa. Områden med en sådan miljö skapar på sikt en nedåtgående trend där välbärgade personer, eller familjer, lämnar området och resursfattiga flyttar in. Människor som bor i sådana områden blir inte bara fysiskt inaktiva, mår mentalt sämre och känner sig otrygga, de känner sig också mindre motiverade att ta hand om bostadsområdet och de människor de delar det med, det vill säga fortsatt försämring av den fysiska och sociala miljön. Vilket, hittills, i sin tur har lett till ytterligare minskat engagemang hos kommunala och kommersiella krafter. Då får vi de problem som vi har i dag i många bostadsområden i våra storstäder, vars befolkning domineras av resursfattiga människor. En nedåtgående spiral till kriminalitet och vandalism, som är betydligt dyrare för samhället att åtgärda, för att inte tala om allt mänskligt lidande det kostar.

Utemiljön och social hälsa, lekande barn.

Alternativet hade varit att skapa miljöer där de boende känner sig sedda, där de känner att deras grundläggande behov blir tillgodosedda och där de känner att de kan påverka sin vardag.

En upprustning av dessa områden måste ske i nära samråd med de boende, så att de känner att de har betydelse och kan påverka sin boendemiljö.