I helgen slog de första blommorna på min Hemerocallis fulva, brunröd daglilja, ut. Den fanns i trädgården när vi kom till huset för tjugofem år sedan, men då stod den undangömd i ett snårigt buskage med bondsyrén och blommade inte. Huset, som är uppfört på 1880-talet, hade stått övergivet i tjugo år, så trädgården var en djungel. Jag lyckades gräva mig ner till rotstammarna och förökade dem, så nu står den runt vattentunnan som samlar upp regnvatten från stupröret på norrsidan av huset. Föra året var lite för torrt för den och den hade nästan inga blommor alls, men i år kommer den att blomma överdådigt.
Massor med knoppar väntar på att få slå ut. Varje blomma blommar bara en kort tid, inte mycket mer än en dag. Därav släktnamnet Hemerocallis, som kommer från grekiskans hemera, som betyder dag och kallos, som betyder vacker. Men i och med att knopparna är så många och att de avlöser varandra så kommer den att blomma en månads tid. Artnamnet fulva kommer av latinets fulvus, som betyder gulröd och syftar naturligtvis på blommornas färg. Växten kommer ursprungligen från Kina, men har odlats i Europa länge och i Sverige från 1700-talet. Det är inte ovanligt att hitta den vid gamla hus och gårdar.
Hemerocallis fulva är ganska anspråkslös, den vill gärna ha fuktighetshållande jord, men min egen växer i sandgjord. Vilket kan vara anledningen till att den under torra år är lite snålare med blomningen. Den trivs i full sol till halvskugga.
