Buskar

Vi börjar med den främsta av buskar i den gamla trädgården Buxus sempervirens – buxbom. Det är en sedan lång tid tillbaka älskad trädgårdsväxt både i den rikes och den fattiges trädgård. Tack vare att den är så lätt att formklippa använde man den främst som kantväxt och lät den inrama de olika kvarteren. Buxbomen växer naturligt i södra Europa, Västasien och Nordafrika, där den kan nå en höjd på 16 meter. I Sverige blir den inte mycket större än två och en halv meter. Buxbomhäckarna på Vrams Gunnarstorp i Skåne är välkända. De beundrades av Linné redan 1749. Han skriver i sin “Skånska resan”:

“Buxbomhäcken sågs här i trädgården så präktig, att jag aldrig sett den härligare, så vida jag nånsin rest, och kan han väl räknas för ett av Sveriges sälsamma ting, som giver det tydeligaste prov av Skånes härliga klimat. Han var klippt av Buxus arborescens, 3 alnar hög och 3 alnar bred, alltså i fyrkant, men mycket lång och var dessutan så tät, att icke den minsta öppning fanns därpå”

Redan de gamla grekerna använde buxbom i sina peristyler för att inrama planteringarna.

Förutom Buxus sempervirens och den av Linné nämnda Buxus arborescens, finns det ytterligare några sorter, som man kan stöta på.

‘Angustifolia‘, som är en buxbom med lite smalare lansetlika blad

‘Myrtifolia’, vars blad liknar myrtenväxtens.

‘Rotundifolia’, som har breda, rundat äggformiga, ca 25 millimeter långa, blågröna blad.

‘Suffruticosa’, eller kantbuxbom, som blir lite lägre, omkring en meter. Den används mest till kanter, t.ex. på kyrkogårdar.

Buxbom klarar sig i de flesta jordar, men vill gärna ha en näringsrik jord. Det är därför viktigt att man vid planteringen ser till att man har en kraftig och välgödslad jord. Jorden får inte heller vara för torr, då den föredrar lite fuktig jord. Den trivs i både sol och skugga, möjligen föredrar den lite halvskugga. Lämpligaste tiden för plantering är tidigt på våren. Beskärning görs, som tidigare nämnts, två gånger om året, den första på våren och den andra vid midsommar. Buxbom kan också planteras i en kruka eller balja, där den kan trivas mycket bra. Dessa krukexemplar kan var mycket dekorativ att placera vid trappor, entréer eller liknande. De går, liksom den vanliga buxbomhäcken, att formklippa till den form man önskar.

trädgårdsarkitekt kontakta

Caragana arborescens, sibirisk ärtbuske kommer från Sibirien och Manchuriet. Den kom till Sverige i början på 1700-talet, men användes då mest i herrgårdsparker. Den blev inte vanlig i gemene mans trädgård förrän i början på 1900-talet.

Den trivs bäst i en torr jord i soligt läge. Däremot tycker den inte om fuktig jord. Den är tålig mot vind och kyla. Caragana kan användas till friväxande häckar, men lämpar sig också till klippta häckar då den tål hård beskärning. Beskärning görs bäst på eftervintern.

Carpinus betulus, avenbok, växer i Europa och ända bort till Iran. Namnet kommer ursprungligen från danskans Avnbog – Havenbog, vilket skulle betyda trädgårdsbok eller bok för trädgård.

Rotsystemet växer i det närmaste rakt ner, varför risken för rotkonkurans är minimal. Detta gör det lättare att göra underplanteringar. Den lämpar sig väl till häckar, då den blir tät och låter sig bra beskäras. Avenbok vill gärna ha en djup jord som inte är för torr, helst i sol, men halvskugga kan också gå bra.

En annan av de viktigare buskarna i allmogens trädgård är Crataegus monogyna, trubbhagtorn. Den växer i Europa från norra Afrika och till södra Sverige. I södra Sverige kallades den ofta för Haftorn, efter det danska Havetorn – Trädgårdstörne. Den är i vanliga fall en buske på två till fem meters höjd, men kan bli ett till tio meter högt träd. Hagtorn blommar med vita blommor i maj – juni. Frukterna är små, glänsande och mörkröda. C. F. Nyman skriver 1868 i “Svenska växternas naturhistoria”: “Bland våra buskar är Hagtornen troligen de, som lemnar de bästa och varaktigaste häckar och lefvande stängsel”. Mycket riktigt kan man i dag kring gamla bondeträdgårdar finna hagtornshäckar som måste vara planterade för över hundra år sedan och som fortfarande är täta. Tyvärr importeras den inte till vårt land på grund av risk för päronpesten, men en inhemsk vild stam finns. Hagtorn har ej stora krav på jordmånen, den växer till och med på sandiga och steniga platser. Den föredrar dock kalkhaltiga jordar. På alltför näringsrika jordar blir blomningen och framförallt lövens höstfärg sämre. Den vill gärna ha sol, men går också bra i halvskugga eller djup skugga, men då blir blomningen sämre. Hagtorn tåler vind och blåst mycket bra, ett gott skäl att använda den på den skånska slätten.

Ligusterns, Ligustrum vulgare bär färgar violett och med syror svart. Därför användes de förr till ett föga beständigt bläck, varför de kallades Präntebär av pränta – skriva. Busken användes förr, i varje fall från 1700-talet, och även fortfarande till lägre häckar. Kan ibland förekomma vild, men har då förmodligen sitt ursprung från någon övergiven trädgård.

Ligustern är mycket anspråkslös beträffande jorden och utvecklas bra i de flesta jordar. Den är vindtålig och tål skugga bra. Den är tacksam att beskära och kan bilda upp till två meter höga häckar. Viktigt är då att man beskär med rätt lutning på sidorna, annars kan häcken bli ostabil och välta.

Något som hör den gamla allmogeträdgården är doftschersminens, Philadelphus coronarius, fina doft. Schersminen hade samma resväg till Europa som Syringa vulgaris. Den kan bli en upp till tre meter hög, tät buske, med enkla vita, starkt doftande blommor, som kommer i mitten på juni. Schersmin trivs på de flesta jordar, bara den ej är för fuktig.

Trivs i full sol, men lite skugga skadar ej. Däremot vill den gärna ha lite vindskydd. Utgallring av de äldsta grenarna bör göras med jämna mellanrum.

Prunus padus, hägg, är en kraftig buske eller ett upp till 15 m högt träd. Bark och ved har en säregen lukt då man skadar trädet. Blommorna är vita med en mycket start doft och kommer i april-maj. Doften påminner om bittermandel och både blad, bark och stenen innehåller blåsyra. Bären kunde läggas på vin och man fick något som kallades häggbärsvin. Det gamla kända ordspråket säger att rosorna ska beskäras mellan hägg och syren. Råttor sägs sky häggen, så att man kunde lägga ruskor av den under nybärgad säd och plantera hägg till häckar kring trädgårdar.

Häggen har ej några större krav på jordmånen. En sandjord med inslag av lera passar bra. På grund av dess ytliga rotsystem bör den icke planteras för djupt. Jorden kring växterna bör ej heller bearbetas för djupt. Någon regelbunden beskärning behövs ej, endast döda och skadade grenar avlägsnas på sensommaren.

Sambucus nigra, svartfläder “växer i skogslundar, men helst vid byar och gårdar… -ett hyddans träd, men som också tager i besittning palatsets ruiner” skriver C. F. Nyman 1867 i “Svenska växternas naturhistoria”. Fläder har sedan länge varit människans tjänare. Linné skriver i sin Skånska resan: “Hyllen som nu blomstrar vid alla gårdar i största myckenhet, giver här i Skåne årlig frukt, ty det är oförsvarligt, att våra apotekare hämta flädersaft ifrån Tyskland…”. Men bonden kände till hur han kunde använda hyllen i sina huskurer. De torkade blommorna kunde bland annat användas som svettdrivande medel. Busken var till sådan glädje för människorna, att de hyste stor vördnad för den och till och med ansåg den hysa en gudomlighet – Hyllfrun. Det enda som ansågs ohälsosamt hos flädern var dess starka och inte så behagliga doft. På vissa ställen trodde allmogen att den som sov under busken blev utsatt för s. k. “Elfblåst” d. v. s. fick nässelartade utslag på kroppen förenat med huvudvärk. Flädern har inga större krav på jordmån. Den växer bra på sandjord, men trivs bäst i näringsrik och humushaltig jord. En skyddad växtplats, i sol, är lämpligast.

Symphoricarpus albus, snöbär. Denna dekorativa buske, vars vita bär prydde trädgården långt in på vintern, har blivit funnen vid torp som övergavs så tidigt som 1896. Den växer bra på de flesta jordtyper och klarar sig i både torr och ganska fuktig jord. Det är en tålig växt som kan planteras i full sol men även i skugga och tål blåsiga förhållanden väl. Klarar lätt konkurrensen med andra växter, varför den är utmärkt till underplantering och som marktäckare, även under skuggiga förhållanden. Den tål stark beskärning och bör föryngringsbeskäras då de blivit för täta. En mycket hård beskärning av hela busken kan bli nödvändig om den vanskötts. Rotskott kan bli besvärande om man inte håller efter dem.

Syringa vulgaris, Syrenen, som härstammar från Persien, fördes till Europa på 1500-talet. Den omnämns först gången i europeisk litteratur 1554 av den franske naturvetenskapsmannen Pierre Belon, i hans reseskildringar från Orienten. Han ger den då namnet “Queue de Renard” som betyder “rävrumpa”, på grund av blomställningens form. Syrenen fördes till Wien 1562, från turkarna huvudstad Konstantinopel, av den österrikiske diplomaten Augier Ghislain de Busbecq, när han återvände till kejsar Ferdinand I från sin mission hos sultanen Soliman II. Han medförde till Europa då också de första tulpanerna och schersminen. Det vetenskapliga släktnamnet Syringa kan härledas ur det grekiska syrinx, som är den grekiska beteckningen för Pans flöjt eller pipa. Det namnet gavs då man trodde att turkarna gjorde pipor av syrenträdets grenar. Syrenen växer vild i Sydösteuropas bergstrakter. Den har ljust violetta eller vita blommor, som slår ut i stora klasar i maj. Syrenen har, kanske för sin angenäma doft, alltid åtnjutit allmogens gunst. Bland torpens prydnadsväxter intog syrenen en av de främsta platserna. Någon praktisk betydelse hade syrenen knappast, men en bra räfsa skulle ha pinnar av syrenträ.

Syren trivs i de flesta jordar, men föredrar en humusrik och något lerhaltig jord. I full sol ger den bäst vegetativ växt och rikast blomning.