Planlösning

Den skånske bondens bostad hade ett lite annorlunda utseende än den uppsvenske bondens. Han samlade sin bostad och alla ekonomiutrymmen kring en fyrkantig gårdsplan. Denna gårdsplan kunde utifrån endast nås genom en vagnport genom en av de fyra huskropparna. Under 1700-talets Skåne förlades gärna boningslängan på norra sidan i gårdsfyrkanten. På sydsidan hade man då fönster, så att man fick in så mycket ljus som möjligt och samtidigt kunde hålla uppsikt på gården. Längre fram under 1800-talet blev dessa skäl för boningslängans placering mindre viktiga. Fönster kunde placeras på båda sidor av bostadslängan. Samtidigt utnyttjade man södersolen så mycket som möjligt för de prydnadsträdgårdar som man nu allt oftare började anlägga. Det vill säga att boningslängan flyttades över till södra sidan i gårdsfyrkanten. Där så var möjligt lade man gärna bostaden längs vägen, av statusskäl, och förlade trädgården mellan bostaden och vägen. Trädgården i Skåne förlades således i allmänhet under 1800-talet söder om bostaden utanför gården.

Inne på gården hade man i allmänhet inga planteringar. Denna var i stället kullerstensbelagd och där försiggick det dagliga arbetet. Här inne gick också smådjuren, fylet, lösa. Ibland kunde man dock ha en liten inhägnad blomsterhave längs boningslängans sydfasad, när denna vette in mot gården. Den var gärna upphöjd i höjd med stensockelns ovankant. I denna blomsterhave, eller mullbänk, som den också kallades kunde man ibland ha bikupor. Bina trivdes här i det lugna söderläget bland blommorna.

Trädgården var kvadratisk eller rektangulär och avgränsades från omgivningen av en inhägnad. Man har, i varje fall i äldre tider, nästan alltid på något sätt inhägnat trädgården. Ofta av praktiska själ, man ville förhindra djur och människor att komma in och åstadkomma skadegörelse. Längre fram fick nog inhägnaden en symbolisk betydelse. Trädgården var ett exklusivt slutet rum, ägarens privata paradis, som skulle hållas skilt från andra, mer nyttobetonade rum, såsom ängsmark och åkermark.

allmogeträdgården, vagnport

I begynnelsen av 1800-talet, höll man sig gärna till en symmetrisk anläggning. I mitten, av trädgården, som ett slags fokuseringspunkt, kring vilken den övriga trädgården var uppbyggd, fanns gärna en rund rabatt, en “solrundning” med ett träd, ett vårdträd, som kunde vara ett alm-, ask-, eller lindträd, men det kunde också vara av finare och sällsyntare slag, såsom ett valnötsträd. Med denna runda rabatt i skärningspunkten anlade man så två korsande gångar, den ena utgående från boningshusets mitt. Anläggningar med två korsande gångar kan ses som en lämning från medeltiden.

Denna typ av anläggning har en mycket lång historia bak i tiden. Kanske har den sitt ursprung ända från Orienten. Närmare bestämt från det område som i dag är Iran, Afghanistan, Pakistan och Indien. Där fanns en typ av trädgård som kallades Chahar bagh. Det kan översättas med “fyra trädgårdar”. Chahar bagh var idealträdgården, det jordiska paradiset, som gav svalka och skugga. Planlösningen består  vanligen av en central bassäng med en fontän och fyra kanaler, i rät vinkel mot varandra, omfamnande blomsterbäddar, medan buskar, träd och fruktträd står längs gångvägarna för att erbjuda den viktiga skuggan. Denna typ av anläggning har använts i stora och små trädgårdar under århundraden och introducerades i Indien av den förste Mogul kejsaren, Babur, efter 1526. Trädgårdstypen är dock äldre än så. Man kan se den på Persiska miniatyrer från 1300-talet. Trädgårdar var ett viktigt motiv i Persiska miniatyrer och är ofta scenen eller bakgrunden till den avbildade händelsen.

Medeltidens och renässansens stilideal var de som i främsta hand satte sin prägel på allmogens trädgård, med just sin fokuseringspunkt i trädgårdens mitt. Barocken däremot underströk det långa perspektivet och lade trädgårdens centrum eller fokus långt borta vid horisonten, ofta långt utanför själva trädgården. Detta kräver stora arealer och därmed stora resurser, vilket inte allmogen hade. Det var således mer eller mindre omöjligt för dem att i sina små trädgårdar ta upp barockens främsta kännetecken. Något som för övrigt ej heller alla inom de högre stånden hade möjlighet att göra. Det är ej troligt att allmogen ens var medveten om barockens subtiliteter. Det enda ställe där allmogen kunde ta upp barockens långa perspektiv, var i allén, fram till gården. Där kunde han åstadkomma det långa frontalperspektivet med fokuseringspunkten i fjärran. Förebilden var naturligtvis slotten och herrgårdarna, men man använde andra trädslag, såsom vitpil, Salix alba.

trädgårdsarkitekt kontakta

Närmast boningslängan hade man en rabatt, ibland halvcirkelformad, den så kallade “månrundningen”. I denna rabatt kunde man ha vita, röda men även gula rosor. Den vita rosen kunde vara en Rosa alba, den röda en Rosa centifolia eller Provinsros och den gula var troligen en Rosa foetida. Man hade här även så kallade lister, med ett och fleråriga växter, såsom liljor, hyacinter, ringblommor, etc. Närmast väggen kunde man plantera stockrosor. Ett annat alternativ var att man i denna rabatt hade sina kryddväxter. Det kunde vara timjan, körvel, gräslök, m.m.. Som kantväxt använde man gärna buxbom, som formades till jämna låga häckar. Kring de fyra kvarteren i trädgårdens mitt löpte en gång, som vanligen bara bestod av den stampade jorden. Hade man möjlighet till det kunde den också vara grusad. Utanför denna gång, på trädgårdens östra, västra och södra sida, anlade man ytterligare buxbomkantade planteringar. Här kunde man plantera fruktträd och bärbuskar och eventuellt också ha grönsaksland.

Gräsmattor hade man inte. Endast den så kallade “blekeplatsen” var gräsbevuxen. Den låg alldeles utanför trädgården och här breddes linnet ut för blekning.

allmogeträdgården, staket

Låg trädgården mellan boningshuset och vägen hade man mindre yta till sitt förfogande och fick förenkla trädgården därefter.

I trädgården ville man gärna ha tillgång till vatten, antingen genom en brunn, eller genom vatten man ledde dit och förvarade i nedgrävda kar. Brunnen eller karet placerades helst i mitten av trädgården eller i något hörn.

Ville man ha en lövsal, eller berså, efter franskans “berceau” så anlade man den i något av trädgårdens hörn, eller mitt emot husets ingång. Bersån bestod ofta av Syren. Lövsalen kommer troligen från renässansens arkader vilka i sin tur är inspirerade av medeltidens klosterkolonader eller den profana världens lövgångar. Medeltidens trädgårdsmästare kan i sin tur ha inspirerats av den romerska villans peristyl. Man kunde också, i stället för bersån, bygga ett lusthus i trä, rikt utstyrt med snickarglädje. Det är påfallande hur detta sätt att anlägga trädgårdar återkommer i de senare egnahemsträdgårdarna. Går man en runda i ett kolloniområde kan man också där väldigt ofta se paralleller till den gamla allmogeträdgården. Det vill säga att trädgårdar som har anlagts under de senaste femtio åren har direkta inflytanden av trädgårdar anlagda femhundra år eller mer tillbaka i tiden.

Slingerväxter hade bonden ett fåtal som han kunde låta klänga upp på staket, eller använda som inramning kring fönster. Två klängande växter man använde var Solanum dulchamara – besksötan och Bryonia alba – hundrovan. Dessa ingår inte längre i plantskolesortimentet. Dem får man söka efter i gärdsgårdar, i busksnår, eller i häckar. En annan växt allmogen använde och som är mera känd i dag var Luktärten. Även humle och Caprifolium kunde användas och en växt som kallades “prydnadskurbitser” d.v.s. prydnadspumpor – Cucurbita pepo. Denna har odlats i Europa sedan 1500-talet. Linné nämner ofta i sin “Skånska resan” att han observerat äkta vin, vilken klarar klimatet i Skåne, om den står soligt och skyddat. Man lade ofta ner och täckte den för att bättre klara vintern. Det är dock troligast att denna växt främst användes i herrgårds- och slottsträdgårdarna, den var för exklusiv för bonden och vintillverkningens konst behärskade man inte.

allmogeträdgården, slingerväxter

Efter hand slog landskapsstilen i genom hos allmogen och i och med den infördes gräset i bondens trädgård. Detta skedde naturligtvis gradvis. Bonden har sällan gjort stora genomgripande omläggningar av sin trädgård. Förändringar gjordes efter hand och gräset kom relativt sent in. Det bonden först ändrade på var trädgårdens planlösning, från symetri till den asymmetriska oregelbundna anläggningen. Allmogen behöll sina många blommor i oregelbundna bäddar omgivna av slingrande gångar. Först senare kom, som sagt, gräset in, anlagda i bäddar med mjuka former och mellan dessa var slingrande stigar med grus. Kantväxter såsom porslinsblomma, kattmynta, funkia, lavendel och buxbom underströk formen. Man kan se att det kommer in nya växter, såsom just funkia och kattmynta, men även andra växter, såsom flox från Nordamerika och löjtnantshjärta från Asien, gör sitt intåg i trädgården. Man började också införa andra typer av träd. Ett bra exempel är hängasken, som med sin hängande krona bildar en slags berså. I gräsplanerna anlade man bäddar för blommor, tättplanterade såsom en kullört matta, eller en bladgrupp.

Liksom de stora landskapsträdgårdarna fick sina byggnadsverk, tempel, ruiner och grottor utspridda i trädgården, fick bondens trädgård nu sin stenhöjd, eller stenparti, och då byggmaterialet, marksten, var lättillgängligt blev detta en populär sak. Stenhöjden var dels ett konstfärdigt byggnadsverk av utvalda, märkligt formade, stenar och dels ett ställe där man planterade särpräglade plantor.

trädgårdsarkitekt kontakta