Träd, trädvård och beskärning

Träden i den gamla trädgården är ett speciellt kapitel, som kräver extra eftertanke innan man vidtar några mer drastiska åtgärder. Gör man misstag och sågar ner gamla ärevördiga träd, som kan vara flera hundra år gamla, kan det också ta flera hundra år  innan misstaget är återställt. Jag har redan nämnt trädet i trädgårdens mitt, vårdträdet, i den riktigt gamla allmogeträdgården. Har man ett sådant kvar, vore det förödande att fälla det. Vårdträdet var för bonden närmast heligt. Det följde gården och dess invånare genom seklerna. I trädet bodde vättarna och tomtarna, som skyddade gården och gårdsfolket. Man kunde plantera ett vårdträd när ett barn föddes. Skulle sedan trädet dö, så dog också barnet för vars skull trädet planterats.

Under årens gång har träd hela tiden tillkommit. Både genom att tidigare ägare av trädgården planterat in nya, men också genom att träd har självsått sig och av olika anledningar blivit kvar. Det är inte alltid de har valt att rota sig på det mest lämpliga stället. Under alla omständigheter kan de verka förvirrande när man försöker komma fram till trädgårdens ursprungliga utseende. Motsatsen kan också vara fallet. Att träd, som har ingått i en planerad trädgård, har dött och lämnat tomrum efter sig. Kanske har tomrummet fyllts av något helt annat, som inte hör hemma på den aktuella platsen. Det gäller att med fantasi och inlevelse försöka utröna vad som är medvetet planterat och vad som har kommit dit av slumpen. Visserligen kan det sedan visa sig att ett träd, eller för den delen någon annan växt, som från början inte med avsikts planterats, mycket väl kan passa in i den framtida trädgården. Därför ska man inte ha för brått att göra ingrepp, mest bara registrera, tills man vet vad man vill.

I värsta fall kan man bli tvungen att avlägsna träd, som egentligen skulle fått stå kvar. Det är när de är allvarligt skadade eller alltför angripna av sjukdomar. Som exempel kan nämnas almsjukan, som angriper almen, ett träd ofta använt av allmogen. Ett angrepp kan tvinga till fällning av för trädgården viktiga träd. Innan man avlägsnar ett skadat träd ska man dock först överväga om man kan åtgärda skadan genom lämplig trädvård. Om man inte är helt säker på att man själv kan klara av att utföra en riktig trädvård, gör man bäst i att söka sakkunnig hjälp. Risken är annars stor att man gör större skada än nytta.

trädgårdsarkitekt kontakta

Acer  platanoides, skogslönn hör till familjen Aceraceae. Namnet Acer är använt av Gajus Plinius d. ä. (23-79 e. Kr.) och Ovidius såsom namn på Lönnsläktet. Det latinska Acer betyder skarp, bitter och kommer ur Akros som betyder vass, eller spetsig. Platanoides kommer från latin och betyder platanliknande och vid en jämförelse med platanens blad ser man att de är ganska lika varandra. Platanen kan man i bland se i Syd- och Mellansverige, men är annars vanlig i Sydeuropa. Acer platanoides når en höjd på ca 25 – 30 meter, och kan få en stamomkrets upp till fyra meter. Den växer mycket snabbt under några år, med skott på upp till två meter under tre till fyra år, men den blir snart långsammare. Arten är i allmänhet inte så långlivad. 250 år är mycket för en lönn, mer normalt är 150 år.

Acer platanoides är ganska anspråkslös, men trivs bäst i torrare väldränerad mulljord i sol till halvskugga. Den beskärs sent på hösten, men ej efter jul.

Acer pseudoplatanus, tysklönn, eller cycomorlönn, växer vild i centrala och södra Europa. I norra Europa är den införd av människan, till England kom den omkring 1550. Arten, tillsammans med vitbrokiga och violettbladiga former, ingick alltid i sekelskiftessortimentet. I botaniska trädgården i Lund växer en varitet, Acer pseudoplatanus ‘purpurea’, vars blad har violett undersida. När den växer vild och i sitt rätta klimat så kan tysklönnen blir 35 meter hög. I Sverige blir den inte så stor, 15 meter är mer normalt här. Liksom hos skogslönnen är tillväxten mycket snabb hos unga träd, men med åren avtar tillväxtshastigheten. Den vill ha samma planteringsförhållanden som skogslönnen.

Det latinska namnet avellana i Corylus avellana, Hassel,  kommer av ett gammalt latinskt namn för hasselnöten, “nux avelaana” – nöten från Avella, en italiensk by berömd för sin fruktodling. Hasseln växer i skogsbryn men också ofta i rätt stark skugga under träd, särskilt i ekskog. Ibland kan den bilda rena hasselsnår. Hugger man ner hasselbuskarna skjuter långa, sega, färska grenar upp, som man kan använda på många sätt, t.ex. till tunnband eller till käppar. Dessa käppar kunde användas till att binda upp ärtor. Om käpparna fortfarande är vid liv när man sätter dem som stöd, börjar de skjuta skott, som går i höjden samtidigt som ärtorna växer. Hasseln odlas naturligtvis också för sina nötters skull. Hasseln invandrade senare än aspen och björken och den var en tid mycket mera utbredd än nu i vårt land.

Hasseln trivs bäst i näringsrik lerjord. Den föredrar höstplantering, men går också bra ett plantera tidigt på våren. Hasseln kan ibland användas till läplanteringar.

Fraxinus exelsior, asken var också ett omtyckt träd, som man gärna använde i sina trädgårdar och kring gården. Den hade även ett värdefullt virke som man kunde använda till verktyg. Förr användes dess hårda och sega virke till spjut, lansar och hillebarder. Under forntiden var asken ett heligt träd. Enligt den fornnordiska mytologin var den silvergrå Ygdrasil en ask, under vilken asarna höll ting. Oden skapade dessutom den första mannen, Askur, av en asks grenar. Asken är ganska sen att slå ut på våren och dessutom fäller den sina blad tidigt på hösten. En fördel med den är emellertid att den har ett lätt och luftigt lövverk, som inte ger någon djupare skugga, vilket är en fördel för undervegetationen. Asken är ett fodrande träd som vill ha en näringsrik mulljord, som ska vara ganska luftig. Däremot tycker den inte om stillastående vatten.

Fraxinus exelsior ‘Pendula’, hängask är en varitet som kom kring sekelskiftet och blev mycket populär Bland annat så kallade “punschgrottor” gjordes av hängasken. Sorten är ympad så högt som möjligt på en stam av huvudarten, vanligtvis två meter upp, men kan vara ympad så långt upp som tio meter. Den har långa snabbväxande skott, som hänger rakt ner mot marken och bildar en kupolformad krona av vridna grenar. Bladverket ser likadant ut som huvudartens. Om man har en hängask måste man vara uppmärksam på att grundstammen är mycket vital och gärna skjuter egna skott. Dessa måste man avlägsna så snart som möjligt, då de växer på ädelympens bekostnad.

Ek, Quercus robus, växer vild i landets södra delar och behöver inte vara knuten till kulturmark. Den betraktades i forntiden som ett heligt träd, ett träd som man var lite rädd för. Trädet förknippades med åskguden Tor, något som levat kvar i allmogens vidskepelser. C. F. Nyman skriver i “Svenska Växternas Naturhistoria”: “Man har iakttagit att åskan slår 20 gånger oftare ned i en ek än i en bok. Enligt en urgammal folktro är derföre trädet “en skräck för trollen”, på hvilka åskan nedslår då de derunder söka skydd. Slutligen utmärker också, enligt Dybeck, allmogen mångenstädes vissa enstaka ekar såsom heliga, underbara eller annars märkliga; så t. ex. skall “Hvitormen” uppehålla sig under somligas rötter”. Virket har använts till allt från småslöjd till skeppsbygge. Ekollonen ansågs vara ett utmärkt svinfoder, till och med bättre än bokollon. Även till nödbröd har ekollonen använts och skalade och rostade har de använts som kaffesorrugat. Ekens bark har länge använts vid garverierna vid läderberedning. Eken växer långsamt men blir i gengäld mycket gammal. Den kan bli ända upp till 500 år gammal

Eken växer bäst i lagom torr, ler- och något mullblandad, kalkhaltig mark. Eken vill gärna stå soligt och skyddat för vind. Som äldre älskar den öppna ställen och snarare höglänta och bergiga än sanka. Ekarna har ett djupgående rotsystem, med pålrot. Därför lyckas sällan en omplantering av plantor som stått lång tid på samma ställe.

Salix alba, vitpilen är den pil som i Skåne vanligen användes för att göra de karakteristiska pilalléerna. Pil har man odlat sedan mycket lång tid tillbaka. Redan babylonierna grekerna och romarna odlade den stubbade pilen. Däremot är seden att plantera pil inte så gammal i Skåne, som man skulle kunna tro. Egentligen påtvingades planteringen av pil skåningarna av myndigheterna på 1600- och 1700-talen. Man ville hindra jorddriften och göra något åt virkesbristen i länet genom skogsplanteringar, något som bonden endast motvilligt åtlydde. Vitpilen användes till bränsle, korgflätning och till garvämne vid läder och skinnberedning och de berömda skånska klippingskinnen bereddes med detta träds bark. Dessutom kunde barken användas vid textilfärgning, för att få en brun färg. Vitpilen har grönvitt bladverk, därav dess vetenskapliga namn “alba” som betyder “vit”. Den typ av beskärning man gör för att åstadkomma de typiska skånska pilarna kallas “hamling”. Lämnar man däremot pilen obeskuren blir den upp till 25 meter hög. Pilen trivs i de flesta jordar, dock ej för torra. Den tål till och med en tids översvämning. Salix alba är vindtålig och lämpar sig därför som vindskydd. Plantering kan göras med stora vedartade sticklingar. Om man köper plantor från plantskolan, så ska de planteras något djupare än de stått i plantskolan.

Att anlägga och vårda en hamlad pilallé.

Även om en pilallé inte något som man hade, eller vill ha i en trädgård, så kan en sådan funnits i nära anslutning till gården. Kanske dess infartsväg var prydd med en rad hamlade pilar. ‑ven om där inte finns någon allé i dag eller några spår efter en, kanske en sådan kan passa in väl till anläggningen i övrigt. Det är tacksamt att plantera pil, då det är ett mycket livskraftigt träd. Om man köper plantor från plantskolan ska dessa vara fyra till sex år gamla och vara välrotade. Man kan också använda sig av så kallade käppar. En käpp är en stor vedartad stickling. Den ska vara ungefär tre meter lång och ha en diameter i den grövre änden på fyra till fem centimeter. Dessa käppar samlar man in tidigt på året, under vintern, från januari till mars. Man kan passa på och samla in käppar om någon i bygden ska hamla friska exemplar av vitpil. Om marken fortfarande är tjälad när man tar käpparna, får man förvara dem på sval och fuktig plats. Man gräver ner dem i jorden och går inte det får man svepa dem i fuktigt tidningspapper. Var noga med att kontrollera att inte paketen torkar eller angrips av svamp. Så fort tjälen går ur jorden bör man börja med planteringen. I god tid innan lövsprickningen bör all plantering vara avslutad. Först bestämmer man sig för lämpligt planteringsavstånd. Ett planteringsavstånd på mellan fyra och åtta meter kan vara lämpligt. Ju kortare rad man ska plantera ju kortara planteringsavstånd kan man ha. När man har markerat ut var träden ska stå gräver man en grop för var käpp, som ska vara ca. 80 centimeter djup. Man placerar käppen i mitten och återfyller jorden, varvid man ser till att trampa kraftigt runt käppen. Vattning hjälper till att föra ner jord ordentligt runt käppen.

Redan första vintern är det lämpligt att ta bort de skott som kommit fram längs stammen. Kronan låter man däremot tills vidare vara. Den första hamlingen gör man andra vintern efter planteringen. Då skärs alla skott helt tillbaka.

I fortsättningen hamlas pilarna vart 3 – 6 år. Det gäller även gamla pilalléer. Om en pilallé har stått i många år, kanske tio till femton år, utan beskärning, är det några saker man bör vara extra noga med. Den första är att man bör eftersträva minsta möjliga snittyta vid beskärningen, samt att grenarna inte fläks. Sårytorna kan man eventuellt pensla eller spraya med något svampdödande medel. Skottbildning som inte är önskvärd, på stammen, avlägsnas redan påföljande vinter. Därefter hamlas träden på vanligt sätt efter tre till sex år.

I Norden var Rönnen, Sorbus aucuparia, helgad åt guden Tor, något som ännu kan spåras i norsk folkmedicin. Kring detta träd fanns under forntiden flera vidskepelser. Bland annat sägs den halta bocken som var spänd framför Tors åskvagn har givit sitt upphov till bruket att lägga ett avkok på rönnens bark på djurens brutna ben och öppna sår. Den omtalades länge i allmogens sagor och man ansåg “Flygrönn”, d. v. s. sådan Rönn som sådd genom fåglar, uppväxt på tak, murar, bergväggar och andra mindre tillgängliga ställen, äga en på flera sätt underbar kraft, bland annat såsom slagruta till förborgade skatters upptäckande. Namnet Sorbus aucuparia användes redan på 1500-talet. Aucuparia kommer av aucupia som syftar på att bären användes som lockbete vid fågelfångst.

Trivs i näringsrik, genomsläpplig, djup jord. Går även bra i magrare och sandig jord.

Oxeln, Sorbus intermedia, kan till skillnad från Rönnen, som den är nära släkt med, bli mycket gammal. Förutom att man använt den som vårdträd har man haft mycket nytta av trädet. Det tål blåst mycket bra och har på många håll fungerat som vindskydd, både i uppstammad träd form och som klippt häck. Oxelns virke är hårt och lämpar sig till olika sorters redskap. Bären har använts på många olika sätt. Krossade och kokta kunde man göra en hälsosam dricka av dem. De kunde även användas vid brännvinsbränning, till mjölutdrygning i s k nödbröd, samt till svinmat. C. F. Nyman skriver i Svenska Växternas Naturhistoria: “Af en tunna torkade oxelbär har man fått en tunna öl och derjemte svagdricka. De lemna också brännvin. Med mäsken kan man sedan göda svin, och oxelbär äro alltid en ypperlig svinmat och gifva ett godt fläsk” Ett oxelträd kan bli 15, ibland 20 meter högt och ser ofta ganska  stabilt och kraftigt ut.

Trivs bäst i näringsrik, genomsläpplig, djup jord.

Av lind var det främst två arter som användes, Tilia cordata, skogslind, men framför allt Tilia vulgaris, parklind. Parklinden var även vanlig som alléträd vid landsvägar, slott och herresäten. Den är en naturlig hybrid mellan Tilia cordata och Tilia platiphylla – bohuslind. Namnet Tilia är det gamla latinska namnet för lindträden. Det svenska namnet lind går igen i många nordeuropeiska språk och betyder bast. Det syftar på att man sedan långt tillbaka i tiden har fått bast från lindens bark . Man kan på äldre träd se spår av skattning för bastarbeten och lövfoder. Trädgårdsmästaren kunde använda basten i sitt arbete, bland annat till att göra korgar, rep och liknande. I norden var linden under forntiden helgat till kärleksgudinnan Frigga. Senare fortsatte linden att ha betydelse som vårdträd och under dess krona samlades ofta byamännen för att förhandla om byns gemensamma angelägenheter.

Linden trivs bäst i djup, näringsrik och fuktighetshållande jord. Trivs bra i sol men går även bra i halvskugga. Tilia cordata tål vindutsatta lägen väl.

Ulmus glabra, skogsalmen var, som sagt, ett av de mest omtyckta träden hos den skånska allmogen, förmodligen även utan Linnés rekommendation i sin “Skåne-Resan”, där han råder den skånska slättbon “att plantera detta mera ömnigt vid alla sina gårdar och byar, till sin egen båtnad”. Den tåler vind och kyla väl och gav således, planterad runt gården, ett gott skydd för slättens kalla vindar. Dessutom förökar den sig villigt och växer snabbt till i storlek. Almen var också ett av de träd som gärna användes som vårdträd.

Almen trivs bäst i djup, näringsrik och fuktighetshållande jord. Den tåler inte så bra sank jord. Almen går även att använda till häckar.

Trädvård – beskärning

Vid all beskärning är de första åtgärderna att:

  1. Avlägsna döda och sjuka grenar. Dessa grenar har ingen funktion utan är endast en inbjudan för svamp och mikroorganismer.
  2. Avlägsna grenar som skaver mot varandra. Skavsår på grenar är också de en inkörsport för olika parasiter.
  3. Avlägsna grenar som växer in i kronan. Förr eller senare börjar dessa att skava på andra grenar. Dessutom gör de kronan tät och risig.
  4. Avlägsna grenar med svaga grenvinklar. Detta är grenar som har en mycket spetsig vinkel mellan gren och stam. Detta ger ett svagt grenfäste, som kan orsaka fläkning vid kraftig blåst.

Därefter kan man om det finns behov för det ta bort grenar för att kronan ska bli glesare. Fruktträd får inte vara för tätvuxna. Det ger sämre frukt och stimulerar dessutom svampbildning eftersom det tar längre tid för lövverket att torka efter regn.

Har trädet fått stå övergivet i många år, har det kanske blivit för stort. Det gäller framförallt fruktträd, som när de blir för höga blir svåra att skörda från. Man kan då reducera trädets höjd genom att avlägsna eller inkorta grenar som har ett uppåtväxande växtsätt. På äpple kan man tydligt se sådana grenar. De ser ut som små träd, som växer rakt upp, mitt inne i kronan.

När man beskär är det bättre att ta bort några få stora grenar, än att skära småkvistar på varenda gren. Måste man göra en mer omfattande beskärning kan det vara en fördel att fördela beskärningen under ett par, tre år.

Snittet.

Det är mycket viktigt att tänka på att göra riktiga snitt vid all beskärning. Slarvar man med detta ger man svamp och röta möjlighet att etablera sig och avsevärt förkorta trädets livstid.

Vid varje grens fäste vid stammen finns en grenkrage. Den kan man se som en uppsvullnad vid grenens bas. Man ska skära så nära grenkragen som möjligt, utan att skada den. I grenkragen finns ämnen som påskyndar läkningen av snittet. Skär man inte ända intill grenkragen, så att det blir en liten bit av grenen kvar, kommer denna att torka in. Den blir sedan en utmärkt växtplats för svampar och mikroorganismer.

  Om grenen man ska ta bort är stor och tung är det säkrast att såga av den i etapper. Man minimerar då risken för fläkskador. Detta gör man med tre snitt. Det två första snitten lägger man en bit ut från det slutliga snittet. Först gör man ett, inte alltför djupt, snitt på grenens undersida. Detta snitt avbryter en eventuell fläkning av grenen när man sedan gör det andra snittet en bit utanför det första. Den tapp som blir kvar skär man sedan bort med det tredje snittet, alldeles intill grenkragen. Om grenen har en diameter större än tio centimeter bör man ta i övervägande om inte grenen kan sparas. Snittytan är då så stor att läkningen kan bli svår. Större snittytor kan man eventuellt behandla med lackbalsam. Nyttan med detta är omdiskuterat. Under alla omständigheter ska man inte ägna sig åt att stycka på något annat, gammal färg och liknande.

Kortar man in en gren ska det göras vid ett sidoskott eller över en knopp. Knoppen eller sidoskottet ska helst vara utåt-, eller nedåtriktat. På så sätt undviker man att grenen växer antingen in i kronan eller onödigt i höjden. Här gäller också att man skär alldeles intill grenen eller knoppen, utan att lämna någon grenstump kvar.

En del träd, däribland alm, har ofta än mängd s k vattenskott längs stammen. Dessa ska man avlägsna. Snittet ska då läggas så nära stammen som möjligt. Blir det en tapp kvar har man efter ett år ännu fler vattenskott än tidigare.

När man beskär ska man göra det därför att det finns en anledning till det. Beskärning av allmän klåfingrighet gör endast skada, då varje snitt blir ett öppet sår hos trädet.  Varje snitt ska vara välmotiverat. Antingen vill man på så sätt undvika skador och sjukdomar, eller vill man hjälpa trädet till en harmonisk växt. Att beskära kräver fantasi och inlevelse. Det vill säga att man måste har en inre bild av vad man vill åstadkomma med beskärningen. Denna inre bild måste vara i harmoni med trädets egen karakteristik. I annat fall kommer beskärningen efter några år att bli en besvikelse. En växts naturliga växtsätt kan vi inte ändra på, bara undanröja hinder för att det ska utvecklas fullt ut.

Redskap

De redskap som man bäst använder är:

  • Sekatör, vars egg ska vara väl slipad. Det får inte finnas glapp mellan skänklarna, då det kan ge trasiga snitt.
  • Grensax, där samma synpunkter gäller som för sekatören.
  • Sticksåg, att ta grövre grenar med. Denna såg är det lätt att komma in i trånga grenvinklar med.
  • Bågsåg, att ta grövre grenar med. Tänderna ska vara väl slipade och skränkta för att man ska få raka snitt.
  • Motorsåg, behöver man egentligen inte använda mer än när det är mycket stora arbeten eller fällning som ska utföras. Under alla omständigheter måste man vara skaffa sig nödvändiga kunskaper om hur motorsågen fungerar och hur man undviker olyckor innan man använder den. Är man ovan att använda motorsåg kan man vara till mer fara för sig själv än till nytta för trädet.
  • Stegar.

Är man osäker är det bättre att erkänna detta och ta hjälp, än att blunda för verkligheten och förstöra något som kanske tar årtionden att återställa.