Nyttoträdgården

Äppleträd – Malus domestica är väl något vi alla föreställer oss hör hemma vid en gammal  gård, eller ett torp. Det har det nog också säkert gjort, om inte annat vittnar många mycket gamla, ännu levande äpple och päronträd vid bondgårdar och torp om att det funnits fruktträd under 1800-talet och säkert långt tidigare. Eftersom det finns mycket få uppgifter om bondebefolkningens trädgårdar från 1700-talet och tidigare, så vet man inte i vilken utsträckning bonden hade fruktträd då. Troligtvis hade han det, men inte i den utsträckning som överhögheten önskade. Man försökte från olika håll propagera för att allmogen skulle plantera fler. Från början flyttade förmodligen bonden in vildaplar från sina marker, för att få ha dem i fred från djur och människor. Man satte kärnor i hopp om att de skulle ge goda träd och man kunde säkerligen få plantor från de stora godsen och prästgårdarna. Hemvändande soldater kunde ha med sig kärnor och ympkvistar som man använde. Konsten att ympa in sorter man ville ha på grundstammar eller gamla träd kände man säkert till och användes än i dag. Vill man ha sorter som inte går att få tag på i handeln kan man leta upp ympris av sorten och själv ympa.

De sorter man använde, är i dag inte så lätta att få tag på i handeln. Finns det äppleträd på platsen ska man därför inte i första taget avlägsna dem. Se först efter hurdan frukt de har. Kanske har den en fin frukt som man gärna vill behålla. Sannolikt är trädet förvildat och risigt, men det går att åtgärda med lämplig beskärning. Överhuvudtaget ska man ej ha för brått med att sätta motorsågen i ett gammalt träd. Ett gammalt träd kräver respekt och omsorg. Att återställa ett misstag man gjort med motorsågen går ej, sedan det väl är gjort.

Jag nämner några av de sorter som odlats i Skåne här nedan. En del av dem går fortfarande att få tag på i handeln. Andra kan vara svårare att hitta. Är man road av det, så kan man leta upp ympris i gamla trädgårdar och själv ympa. Först ett par äpplesorter som är riktigt skånska, som har sin tillblivelse i Skåne.

I Flädie ett par kilometer väster om Lund övertog en trädgårdsmästare Nils Nilsson en gård i slutet av 1800-talet. På gården fans ett litet äppleträd som den förre ägaren dragit upp av en kärna från ett Gravensteineräpple. Det lilla trädet visade sig ge stora och granna frukter. Därför började man föröka sorten och sprida den i Skåne, men även till andra trakter. Den nya sorten fick socknens namn, Flädie. Frukten är stor och rund, med tillplattad över- och undersida. Färgen är grön, men går över i gult vid god utveckling. Mer sällan finns röda strimmor. Äpplets yta är mycket fet. Frukten mognar sent, inte förrän i november.

Ett annat äpple från Lundatrakten är Tegnérsäpplet. Det tillkom genom en kärnsådd 1845 av trädgårdsodlaren Johan Nilsson. Namnet gav han som en hyllning till Lundabiskopen Tegnér. Äpplet spreds huvudsakligen i södra Sverige. Tegnérsäpplet är starkväxande och bördigt. Frukten är äggrund och har gul grundfärg med röda strimmor på solsidan. Den mognar i september-oktober.

Tidigare har nämnts att de stora godsens trädgårdar kunde erbjuda plantor och kunskaper för allmänheten. I tider med mycket sämre kommunikationer än vad vi har i dag var godsen den institution som hade möjlighet att sprida nymodigheter, kunskaper och varor. De hade även ekonomiska möjligheter att ägna sig åt förädling av växtmaterialet. På så sätt framkom nya äpplesorter  i dessa slottsträdgårdar. 

En sådan äpplesort är Börringeäpplet, som fått namn efter Börringe kloster. Börringeäpple har huvudsakligen odlats i Skåne, men har även odlats upp i Mellansverige. Äpplet är nästan runt, med ljust guldgul färg. Det har små fina rostprickar. Frukten mognar i oktober och har kort hållbarhet.

En annan i Skåne inhemsk äpplesort, som fått namn efter ett av våra gods, är Hanaskogsäpplet. Det var trädgårdsmästaren där, J. Pamp, som dragit fram sorten ur en kärna från ett Kanikeräpple. Det gjorde han omkring 1873. Odlades i början främst kring Hanaskog, men planterades senare även ända upp i Mälardalen. Frukten är plattrund med mindre åsar. Det har vitgul färg med gröna punkter. Äpplet mognar i september-oktober och har ingen längre lagringstid. Vid fruktutställningen i Linköping 1936 påstods trädet vara mycket mottagligt för mjöldagg.

En annan i Skåne inhemsk äpplesort, som fått namn efter ett av våra gods, är Tosterupsäpplet. Det namnet fick äpplet av Olof Eneroth. Ett mer känt namn är kanske Tornpiping, som den kallades för vid Tosterup. Äpplet har odlats länge i Skåne, redan 1837 förökades det vid Löberöd. Man har trott att det har fått sitt namn Tornpiping av att ett träd av sorten växt vid ett torn. Sannolikare är dock att äpplet hade från början det franska namnet Reinette de Thorn, vilket sedan har blivit försvenskat. Det är ett stort och kraftigt träd och bär nästa varje år en rik skörd. Frukten är inte särskilt stor, men har fördelen att den kan lagras ända till april eller maj. Äpplena är ljust gula, nästa vita med en smula rött på den mot solen vända sidan.

Gyllenkroks astrakan har man trott komma från det Gyllenkrokska godset Svenstorp i Skåne. Det har emellertid visat sig att det vid Fogelvik i Norra Tjust fanns tre äldre träd och att i Skåne blev inte sorten känd förrän vid slutet av 1800-talet. Till Skåne fördes sorten från Experimentfältets plantskola, som fått ympkvistar 1863 från Fogelvik. Omkring 1950 fann man ett träd vid Regnaholms gård i norra Östergötland, som visade sig vara ett Gyllenkroks astrakan. Trädet var mycket gammalt. Man uppskattade då dess ålder till 150 år. Det vill säga att det planterades omkring 1800. Den adliga ätten Gyllenkrok ägde Regnaholms gård från 1759 till 1859. Gyllenkroks astrakan har varit en av våra allra främsta sommaräpplen och odlats i en stor del av landet. Den har även spritts till Finland, Norge och Danmark. Frukten, som mognar redan i början av september, har gröngul grundfärg, med täckfärg i ljusröda strimmor.

Ofta har nya äpplesorter kommit från utlandet, på vägar som inte alltid är så lätta att spåra. Ett äpple vars härstamning inte är helt klarlagd är Gravensteinerns. Det sägs att ympkvistar från ett träd som kallades Ville blanc skulle ha förts från Italien, till slottet Graasten i Slesvig. Detta skulle ha skett någon gång i slutet av 1600-talet. Det första träd man ympade med dessa ympkvistar gav man först namnet Grevens äpple. Äpplet fick sedan namn efter slottet. Via norra Tyskland och Danmark kom sorten till Sverige och Norge. Här är inte härdigheten särskilt god. Under de stränga vintrarna under 1940-talet dog eller skadades många träd. Frukten mognar sent, inte förrän i november. Den har guldgul färg.

Europas äldsta äpplesort, Vitgylling, kom troligen till Sverige från Holland. Här odlades den med namnen Hvitgylling eller Sommargylling. Olof Eneroth nämner också namnet Virginskt rosenäpple. Detta äpple har gett upphov till fler former än de flesta andra sorter. Gustaf Lind har i “Våra frukter och bär” samt i sin pomologi “Svensk frukt” beskrivit en typ, som han kallar Mälardalens vitgylling. Vid Noors gods Uppland fanns för en typ av Mälardalens vitgylling, som salufördes under namn av Noors glasäpple. Den är något syrligare än vanlig vitgylling. I Tjustbygden har förekommit en form som kallats Stensnäs vitgylling. Sedan rätt länge tillbaka planteras inte sorten längre, men man kan fortfarande finna gamla träd.

Det är ett härdigt träd som växer kraftig och får med tiden en utbredd krona med frodigt bladverk. Det bär vanligen jämnt och rikt, men kan tyvärr skadas av kräfta.

Ibland kan en äpplesorts resa varit på andra hållet. En bra sort som framkommit och spridits i Sverige och med tiden spridits även utanför våra gränser. Ett sådant äpple är Röd Astrakan, som P. J. Bergius 1780 nämner i sitt “Tal om Fruktträdgårdar”. Troligen har sorten varit odlad i Sverige långt tidigare än så. Den har odlats ganska allmänt från Skåne och nästan ända upp till Västerbotten. Först långt senare omtalas det i andra länder. 1816 kom Röd Astrakan för första gången till England. Det visades där upp tillsammans med Gravensteiner och båda väckte stor uppmärksamhet som mycket vackra och smakliga äpplen. Först senare introducerades äpplet i Frankrike och Tyskland. Från Tyskland spreds sorten vidare till Ryssland. Man kan fortfarande hitta en del äldre träd, från vilka man kan ta ympris.

Ett äppleträd med så gamla anor här i Sverige, att man vågar kalla det ett verkligt svenskt fruktträd är Rosenhäger. Namnet Rosenhäger är nämnt redan på 1600-talet i litteraturen. I tyska Pommern fanns en fruktsort med ett liknande namn i slutet av 1600-talet. Ett århundrade senare fanns i Tyskland två fruktsorter med samma namn. Ingen av dessa sorter lär ha varit samma som den svenska Rosenhäger. Olof Eneroth gav den betyget: “Rosenhäger är en af Sveriges ädlaste bordsfrukter”, varefter den  blev allmänt planterad i landet. Efter några år visades det sig dock att det tog lång tid innan trädet började bära och att den gick sämre att odla på dåliga jordar. Därefter minskade snabbt planteringen, men man kan fortfarande finna gamla exemplar.

Rosenäpplena är medelstora, gulvita med en här och där på den mot solen vända sidan påkastad stänk av karmosin. God både till dessert och matlagning. Frukten mognar under oktober och går inte att lagra under någon längre tid. En nackdel är dessutom att det är synnerligen mottagligt för fruktträdssjukdomar, såsom fruktträdskräfta och monilia.

Oranie, eller Kaniker, som den i Skåne kallades, är en gammal, i Sverige inhemsk frukt. Sorten kom ursprungligen från Börringe i Skåne, till Fiholm i Sörmland och Frösåker i Västmanland. Den spreds därifrån under namnet Oranie. Kanske har äpplet fått sitt namn efter medeltidens Kaniker och kan också ha uppstått genom en kärnsådd, i början på 1700-talet, av det ursprungliga Kanikäpplet. Oranie var under 1800-talet mycket odlad och är fortfarande odlingsvärd. Den ingår fortfarande i plantskolorna sortiment. Frukten som mognar i september, oktober har ljusgrön färg med orangegula flammor.

Som före detta provins till Danmark, har naturligtvis Skåne fått många av sina fruktsorter därifrån.

En sådan gammal dansk sort är Maglemer, som fått sitt namn efter byn Maglemer på Lolland. Frukten omnämns redan på 1700-talet i Danmark och var mycket omtyckt under 1870 och 1880 talen. Detta hör till en av de gamla sorter som fortfarande går att få tag på i plantskolan.

Frukten har en ljust gröngul grundfärg med röd täckfärg som ibland kan täcka nästan hela frukten. Den mognar sent, i november och kan lagras fram till februari.

Filippa är en annan dansk sort, om än inte lika gammal som Maglemer. Dess ursprung vet man bestämt. Det var en dotter till en förskollärare i Hundstrup på Fyn som 1880 sådde några kärnor i en kruka. En av de uppkomna plantorna, som för övrigt fortfarande lever, blev moderträd till denna sort. Namnet fick den av de unga uppdragerskan, fröken Filippa Johanssen. Sorten blev mycket omtyckt och fick Haveselskapets certifikat av första klass. Den planterades i Sverige redan under 1890 talet. Under en tid odlades den kommersiellt ända upp till Mälardalen, men har numera slagits ut av andra sorter. I plantskolorna kan man dock fortfarande få tag i den.

Päronträdet var inte lika vanligt hos allmogen som äppleträdet. Det var i allmänhet på de stora godsen och i det rikare borgarskapets trädgårdar som man hade päron. Päron är dels lite mer krävande vad gäller klimat än äpple, och dels har går det inte att lagra någon längre tid. Man kan, lite grovt, säga att ju längre norr ut man kommer desto ovanligare blir päronträdet. Några av de vanligaste gamla sorterna är:

Augustipäron. Detta är egentligen ett gemensamt namn för några närbesläktade sorter, bland vilka Larsmässepäronet och Trogstapäronet var de mest ansedda.

Bon-chrétien-päron är en päron sort, tillsammans med ovanstående Augustipäron, som Olof Eneroth 1860 rekommenderar i sin “Trädgårdsbok för allmogen”. Päronsortens mer folkliga namn är “Bunkatiner”. Frukten mognar i september och lämpar sig för syltning och inkokning. Han nämner även följande sorter.

Gråa Smörpäron eller Gråpäron kallades av allmogen även för “Grålor”. Av tyskarna kallat Eisenbart och fransmännen Beurré gris. Det antages ha blivit hit införda från Frankrike redan under 1700-talet. Det är storväxt och tåligt samt trivs i mindre god jordmån och ofördelaktigt läge. Sätter sent frukt, kanske först efter 10 – 12 år, men sen ger det rikliga skördar. Mognar i slutet av September och början på Oktober och är hållbar i 2 – 3 veckor. Detta är en bordsfrukt av allra första rang. Köttet är utomordentligt rikt på saft. Smaken är söt och pikant samt utmärkt genom en fin muskotsyrlighet. Trädet har behov av en varm, sandhaltig, men likväl näringsrik jordmån.

Vinterbergamotter är en så gammal sort i Sverige, att man icke kan säga när den fördes hit. Sannolikt infördes den av munkar.

Andra äldre sorter som fortfarande finns att få tag på är Greve Moltke, som fått sitt namn efter den danske greven A. V. Moltke. Det är ett storvuxet träd som lämpar sig bäst i södra Sverige.

Esperens Herre som har sitt ursprung i Frankrike började odlas i Sverige kring mitten av 1800-talet. Det är ett medelstarkt växande träd som har tidig bördighet, som med tiden blir rik. Det är en av de mest odlingsvärda och minst krävande sorterna.

En annan sort med ursprung från Frankrike är Doyenne de Comice som blivit odlad i södra Sverige sedan slutet av 1860-talet. Det är en sen och har en något ojämn bördighet, men anses av många som det förnämsta päronet.

Sötkörsbärsträdet, Prunus avium, även kallat fågelbär, var troligen det mest omtyckta av den fattigare allmogen. Dels därför att han lätt kunde få tag på plantor, då det växer vilt i skog och mark och dels för att det är det sötaste av körsbären. Det åtgick således mindre av den dyra lyxvaran socker när man skulle göra sylt av bären.

Surkörsbärsträdet, Prunus cerasus, var sannolikt inte så vanligt, i varje fall inte hos den fattigare allmogen, då de var för sura att äta naturella och krävde mycket socker vid kokning. De sorter man använde var Brunkörsbärsträdet som var vanlig på landsbygden i södra och mellersta Sverige. Fortplantning av trädet kunde enkelt ske med rotskot. Förutom till saft användes bären gärna till torkning.

En annan vanlig sort var Skuggmorellträdet, som har fått sitt namn på grund av sin härdighet och av att det trivs bra även i skugga. Även om trädet står i skugga ger det rikligt med skörd. Trädet är därför också lämpligt att använda som spaljéträd vid väggar och plank, som inte är direkt solbelysta.

Bland Glaskörsbärsträden är Vanliga klarbär den mest använda. Klarbären har mycket små anspråk på växtplatsen. De har tidig bördighet men något ojämn. Större frukter ger det Stora klarbärsträdet, som har kraftigare växt.

Plommon odlades inte lika mycket som körsbär, varken av allmogen eller de högre stånden. Det kom till Sverige långt senare än äpple, päron och körsbär som ätits i Norden i tusentals år. Plommonet kunde användas till sylt men även till torkning då man fick de användbara katrinplommonen. Av gamla sorter kan nämnas:

Reine Claude d’Oullins är ett storvuxet träd som fått sitt namn av den franska staden Oullins i närheten av Lyon. Trädet tenderar att bära vartannat år, något som kan undvikas genom kartgallring.

Sorten Mirabell odlades redan på 1700-talet i Sverige. Som dessertfrukt är den inte särskilt uppskattad men lämpar sig väl för syltning. Trädet bär mycket rikt.

Experimentalfältets sviskon är en gammal svensk sort. Det är ett ganska svagväxande men härdigt träd. Det bär tidigt och rikt, med en frukt som lämpar sig för torkning.

Mest omtyckta av bärbuskarna var förmodligen krusbären, Ribes grossularia, eller stikelbären som de kallades. Ordet har sitt ursprung i ordet stiknebär som användes under 1700-talet. Krusbären var inte bara mest omtyckt av bönder och torpare utan fördrogs också av de högre ståndens trädgårdsmästare. De bar rikligt med bär och kunde användas på många olika sätt, till sylt, saft och maträtter och vid framställning av fruktvin. Det var en anspråkslös buske, som bar rikligt även under bistrare förhållanden. Busken var dessutom inte känslig för köld.

Av de sorter som är tillgängliga i dagens plantskolesortiment kan nämnas Winhams Industry. Det är en sort som importerades från England. Det är ett stort mörkrött bär, som främst lämpar sig till sylt och saft. Det fanns en mängd andra sorter men problemet är att få tag på dem idag. Dessutom var deras motståndskraft mot mjöldag dålig, något som är krusbärens gissel. Nyare sorter har bättre resistens mot mjöldag.

Vinbärsbusken var inte lika flitigt använd som krusbärsbusken. Kanske kan det vara så att bonden föredrog de sötare krusbären därför att de krävde mindre socker än de sura vinbären vid syltning och saftning. Det finns tre sorters vinbär – Ribes rubrum, röda vinbär, Ribes album, vita vinbär och Ribes nigrum, svarta vinbär. Alla sorter användes, men även här gäller att det kan vara en fördel att använda de nyare sjukdomsresistenta sorterna. En av de gamla sorterna som fortfarande finns kvar i plantskolesortimentet är Röda Holländska, som är en 200 – 300 år gammal sort. En annan gammal sort, som dessutom har god motståndskraft mot mjöldagg, är det svarta Brödtorp.

Vad vi kallar kryddväxter var växter som man bland annat använde som krydda i matlagningen, men de hade en även en mycket vidare användning. De kunde användas som botemedel vid olika sjukdomar och besvär, eller för att hålla ohyra borta, eller till att dölja dålig lukt, på grund av bristande hygien. Ett sådant exempel är kyrkbukettens sju örter, som kvinnorna hade med sig till kyrkan. När allmogen församlades för att höra högmässan kunde nog stanken mer påminna om ett boskapshus än om ett Herrans hus. Dessutom var prästens predikningar långa och enformiga, så för att hålla sig vaken kunde nog kyrkbuketten ha sin nytta att sticka näsa i med jämna mellanrum. En del av kryddväxterna odlades också för avsalu, bland annat kummin till brännvinsbryggerierna. Kryddväxterna var man rädd om. De planterades ofta nära husknuten för att vara nära till hands och för att vara skyddade från skadegörelse.

Allium schoenoprasum – gräslök är en folkkär lökväxt som är ett måste till sommarens sillbord. Den har i över tusen år använts som krydda i matlagningen. Den är dessutom lättodlad, men jorden ska gärna vara välbrukad och näringsrik. På sommaren får man inte låta den vara utan vatten. Om man sår inomhus i februari-mars så har man fina exemplar färdiga för utplantering i april.

Armoracia rusicana – Pepparrot är en flerårig, mycket härdig och frodig ört. Man hittar den därför ofta förvildad kring gårdar och vägar. Den härstammar förmodligen från östra Ryssland. Pepparrot påträffas även vildväxande vid Bretagnes kust, och släktnamnet Armoracia har avletts ur det keltiska “mor”, som betyder hav. Det är den kraftiga roten man använder med sin senapsliknande smak. Den har tidigare även använts mot skörbjug och som urindrivande medel.

Brassica nigra, Svartsenap, ibland kallad brunsenap, har odlats som kulturväxt sedan årtusenden tillbaka och haft stor betydelse framför allt som krydd- och medicinalväxt.

Svartsenap och vitsenap hänförs till olika växt släkten trots att växterna är mycket lika varandra till utseendet, miljökrav och användning. De är ettåriga, korsblommiga örter och båda härstammar från Medelhavsområdet. Svartsenap förekommer i Skandinavien som ruderatväxt.

Svartsenapen blir omkring meterhög med uppåtriktade sidoskott och mörkgröna, kala blad. Blommar i juli-augusti med guldgula blommor. Fröskidorna är tillplattat fyrkantiga och sitter tryckta intill stjälken. Fröet är mörkbrunt, nästan svart. Senap kan odlas som klippgrönt på samma enkla sätt som smörgåskrasse. Vill man odla sitt eget senapsfrö krävs en något sånär god och välgödslad trädgårdsjord. Växtplatsen ska vara solbelyst. Så i april eller i början av maj på 25 cm radavstånd. Lagom sådjup är 1 cm.

Carum carvi, Kummin odlades redan under antiken som kryddväxt, men fick sin medicinska användning först under medeltiden,. Kummin växer vild på kontinenten och finns även sedan länge förvildad i Nordens kulturbygder. Den användes som krydda i bröd, ost och brännvin. Man använde även kummin mot tand- och huvudvärk.

Kummin trivs på vanlig, väldränerad, inte för tung jord. Den sås tidigt på våren och odlas som tvåårig. Gödsla sparsamt, men vattna rikligt under sommaren.

Sinapsis alba, vitsenap blir 50 – 60 centimeter hög och har en ljusare grönska och mer utspärrad förgrening än svartsenapen. Alla blad är parflikiga och grovtandade. Blommar rikt i juni – juli med ljust gula blomsamlingar i skottspetsarna. Fröskidans uppsvällda nedre del är tydligt borsthårig. Där finns normalt 3-5 gulvita frön. Spetsen av skidan är däremot steril, tillplattad och något böjd. Odlas på samma sätt som Brassica nigra, men den ska ha ett radavstånd på 35 centimeter.

Levisticum officinale, Libbsticka härstammar från Iran men är sedan gammalt förvildad i nästan hela Europa. Libbstickan hörde till de örter som kejsar Karl den store på 800-talet beordrade skulle odlas i alla hans riken och länder. Den hade redan då odlats länge som läkeört kring medelhavsområdet. Till Sverige kom den förmodligen med munkarna. Örten blir stor och busklik, blomstjälkarna kan blir nästan manshöga. Libbstickan har gulblommande flockar i juli – augusti. Blad, frön och den kraftiga roten är förnämliga kryddor, framförallt till grönsaksrätter, kött, fläsk och fet kokt fisk. De friska bladen kan skördas tidigt på våren. Den förökas antingen genom frösådd eller genom delning av roten, på våren. Eftersom örten är storväxt kan den användas som solitär eller som bakgrundsväxt. Den hade förr stor betydelse som medicinalväxt. Mest känd är libbstickan som skydd mot ormar. Det berättas att ormar och paddor vände ifall de möttes av en libbsticka vid knuten. En annan källa säger att libbstickan under medeltiden var mycket vanlig i odling, kanske mest på grund av sitt rykte att hålla möss och råttor på avstånd. De kunde ej fördraga den fräna lukten, som den ståtliga växten spred omkring sig.

Myrrhis odorata, Spansk  körvel är en kraftigt växande, flerårig, aromatisk ört från Sydeuropas bergstrakter. Den odlades som kryddväxt och går ofta att finna förvildad i gamla parker, lundar och dikesrenar. Fullt utvuxen blir den nästan manshög. Spansk körvel kallas också aniskål på grund av den utpräglade anissmaken. Den användes som krydda till kalv och höns samt till olika soppor. Den kan också användas som brännvinskrydda.

Den trivs bäst i något fuktig miljö i växlande ljusförhållanden. Man putsar bort vissnade blad under säsongen och skär ner beståndet på hösten.

Fänkålen, Foeniculum vulgare är en mycket gammal kryddväxt, känd före vår tideräkning. Den omtalas nämligen i papyrer, som hittats i egyptiska gravkammare. Papyrus Ebers (1600 f. Kr.) nämner besbes-korn vilka tros vara identiska med fänkålsfrukterna. I det gamla Grekland hade fänkål rykte att verka sexuellt eggande. Vid de lössläppta Dionysos-festerna bar deltagarna kransar av fänkål. Munkarna förde den till Mellaneuropa och möjligen även till vårt land. Fröna användes dels som brödkrydda och dels till medicinskt bruk. En olja som kan destilleras ur växten ingår i brösttabletter och likörer.

Som köksväxt är en varitet av fänkålen, Foeniculum azoricum, mycket omtyckt i södern, där den förtäres rå som grönväxt. Den användes även i Danmark och i Skåne på samma sätt. Det är den förtjockade stambasen med omgivande bladskivor, som äts.

Det finns ett italienskt uttryck som betyder “ge fänkål”, vilket innebär att smickra.

Fänkål är ettårig och måste sås ganska tidigt, i mars – april, på friland för att hinna utvecklas, då den växer ganska långsamt. Den kräver varm och ljus växtplats och måste vattnas vid torka, för att inte alltför snabbt gå upp i blom.

Plantan med det vackra och välljudande namnet Melissa officinalis, Hjärtansfröjd är känd och älskad sedan mycket lång tid tillbaka. Men när man sjunger i den gamla folkvisan: “Uti vår hage där växa blåbär, kom hjärtansfröjd” osv. så är det mycket få människor som vet att hjärtansfröjd är namnet på en kryddväxt. De flesta tro väl nu som förr, att det rör sig om en hjärtanskär. Namnet anknyter till att örten använts som läkemedel mot “oroligt hjärta”.

Hjärtansfröjd luktar kanske finast av alla kryddväxter, då den har en både om ros och citron påminnande doft, och växten kallas ofta också citronmellis. Denna välluktande kryddväxt tillskrevs många dygder och ansågs bland annat hjälpa mot lungsot, hela sår och förhindra melankoli. Släktnamnet är avlett av det grekiska “meli”, som betyder honung och som anknyter till att bina tycker om dessa örter. I äldre skrifter talas ofta om, att bin tycker om hjärtansfröjd. Den har ett trevligt växtsätt med frisk grönska, men blommorna är små och oansenliga. Den trivs i vanlig något torr jord och förmeras genom delning och sticklingar.

Hyssopus officinalis, Isop är i likhet med de flesta andra kryddväxter känd sedan urminnes tider. Den skånska allmogen har intill sena tider vårdat sig särskilt om isopsplantan, eftersom man ansåg den vara helig. Kanske grundar det sig på att isop nämns i många bibelöversättningar. Bland annat sägs det att den stängel, med vars hjälp svampen med ättika räktes till Jesus då han hängde på korset, skulle vara isop. I verkligheten har denna växt aldrig förekommit vild varken i Israel eller på Sinaihalvön, varför det måste röra sig om ett missförstånd hos översättarna. Det var munkarna som förde isop med sig till Norden.

Isop är en härdig liten halvbuske och den kan också mycket väl användas till låga häckar, i stället för buxbom. Förökningen sker genom frösådd på växtplatsen tidigt på våren, eller genom delning av äldre plantor. Man kan också skära sticklingar, som helst sättas i sticklingslådor för att senare utplanteras. Den trivs i kalkhaltig lättlera och i sol. Häckarna hålls jämna med klippning och tåler beskärning bättre än lavendel. De bör dock om- eller nyplanteras vart fjärde eller femte år.

Malört, Artemisia absinthium har fått sitt namn från den grekiska gudinnan Artemis, romarnas Diana, som var jaktens gudinna. Jägarna har därför både i äldre och nyare tider stoppat en malörtskvist i fickan för att vara säkra på byte. Artnamnet lär komma av latinets psinthos vilket betyder njutning. Ett a framför anger att den inte är njutbar. Redan för 4000 år sedan var malört medicinalväxt i Egypten och helgades där åt läkekonstens gudinna. Malörten torde fått sitt svenska namn av växtens förmenta egenskap att hålla malen borta. Även bokmalen sägs ha skytt klister, vari man blandat malörtsvatten. men om detta är riktigt är osäkert. Till medicinskt bruk har malört varit mycket använd, och de s.k. malörtsdropparna finns ännu på apoteken. Mest bekant är väl dess användning i fransmännens mycket kända dryck “absint”, som består av sprit, tillsatt med allehanda beska kryddor, av vilka malörten är den viktigaste. I Sverige lägger man ibland malört i brännvin och anser sig på detta sätt få ett magstärkande medel. En örtbok från 1400-talet kan man läsa: “Är du grön som en lövgroda, mager som en poppel, minskar du i vikt och kastar du slutligen ingen skugga mer, så tag genast din tillflykt till malörten”. Att tömma malörtsbägaren har fått betydelsen av nederlag men till segraren vid de romerska kapplöpningarna gavs en malörtsdryck. Förr inleddes varje svenskt kalas med ett par malörtssupar för att få igång magen. En morgonbesk ansågs göra dagen lyckligare.

     Att odla malört är mycket lätt, den kan sås med frö, eller också delas de gamla plantorna, Malörten vill gärna ha en lätt kalkrik jord och varmt läge. I god jord blir malörten närmare meterhög.

Åbrodd, Artemisia abrotanum användes för medicinskt bruk redan av antikens läkare. Den intog även en framstående plats bland trolldomsörterna som skydd mot den ondes många ränker. Den ingick i kyrkbuketten och i katolska kyrkor bränns åbrodd fortfarande som rökelse. Den är en sirligt växande buske med mycket finfördelade, starkt doftande blad, lätt att odla och icke fordrande vare sig på jord eller klimat. I Danmark användes den till låga häckar i likhet med buxbom och isop. Bäst är att på våren, sedan växtligheten rikligt begynt, skära ned plantorna hårt. Avklippta sticklingar kan sättas direkt på växtplatsen, där man önskar en ny häck. Om dessa plantor får växa fritt, bildar de vackra välluktande buskar.

Timjan, Thymus vulgaris kan i likhet med mejram räknas till matkryddorna och brukades förr särskilt till korvberedning. Men de gamla egyptierna och romarna använde den till mera poetiska ändamål. Den var helgad åt kärlekens gudinna Afrodite. Liksom myntorna band man kransar av timjan och hälsade därmed sina gäster. Hos oss räknades den lilla anspråkslösa växten med sin fina doft som en av de sju kyrkkryddorna. På de medeltida trädgårdsbänkarna av sten, planterade man gärna timjan på ovansidan, vilket var mjukt och behagligt att sitta på samtidigt som man omgavs av väldoft.

Timjan vill gärna växa i solen och tål torka bra.

Anethum graveolens, Dill härstammar från Indien och Sydvästasien, men har länge odlats i Europa och finns nu förvildad i södra Europa. Enligt Linné härleds namnet Anethum från grekiska och betyder “löpa uppåt” för att “hon icke kryper uht åht jorden, utan är rak som ett strå”. Märkligt nog är dill en typiskt svensk krydda. Utanför Sverige användes den ytterst sällan. Dillens medicinska egenskaper beskrevs av Arfwid Månson: “Hon förskingrar blåst uti Lijfwet och Tarmarnas wridh och buller i Maga”. Han uppger ytterligare tio dygder. Under 1600- och 1700-talen ansågs  dill utgöra ett gott skydd mot häxor. Palmberg (1684) menar att personer med svag syn inte ska äta dill.

Dill sås tidigt på friland. Det är viktigt att vattna vid torka.

Satureja hortensis, Kyndel är en ettårig växt som kommer från Medelhavsländerna. Namnet Satureja lär kunna härledas från Seturnus eller ev. Satyros. Kyndel tycks aldrig ha haft någon större betydelse som medicinalväxt. Under 1700-talet användes den dock mot bröstsjukdommar och getingstick. Som brödkrydda omtalas kyndel redan på 1200-talet. Den anses särskilt fin till skogsfågel samt i panering till fisk. Kyndel har nog ändå haft störst betydelse som korvkrydda. Vid kokning av kål och kålrötter kan man lägga i lite kyndel för att få bort de kraftiga kåldofterna.

Kyndel sås i ett par tre omgångar under maj – juni. Den ska sås grunt, då den fordrar en viss ljustillgång för att gro väl.

Origanum majorana, Mejram växer vild i Sydeuropa. Namnet Origanum är grekiska och betyder “bergens fröjd”. Enligt en grekisk sägen betyder det lycka för den döde om mejram växer på graven. Den betraktas som en symbol för heder. Vid åskväder lade man timjan och mejram i mjölken för att den inte skulle skära sig. Kanske är den mest känd som krydda i ärtsoppa men också användas i färser och korv. Mejram är ettårig och sås inomhus i mars-april för utplantering i juni när all frostrisk är över. Den måste stå varmt och skyddat.

Petroselinum crispum, Persilja är en gammal kulturväxt med ursprung kring Medelhavet. Till oss kom den troligen från klosterträdgårdar där den odlades både som krydd- och läkeväxt. Persilja ska sås så tidigt som möjligt på våren, i en väl dränerad och näringsrik jord. Vill gärna stå i sol, men skugga då och då skadar inte. Skär man bort blomstjälkarna tidigt på våren, får man en rik bladskörd även andra året.

Salvia officinalis, kryddsalvia kallas oftast bara för salvia. Den hör hemma i medelhavsområdet men kan odlas hos oss, upp till Mälardalen. Namnet salvia kommer av latinets salvare, som betyder bota. Salvia kan förökas både med frö och sticklingar. Fröna behöver dock hög fuktighet för att gro väl.

Pimpinella anisum, Anis härstammar sannolikt från SV Asien, och odlades av kulturfolken i Mesopotamien och Egypten både som matkrydda och läkemedel. Den kom till norra Europa under antiken, tillsammans med fänkål, persilja och koriander och finns nu förvildad i stora delar av Europa. Den har använts till bröstmedicin och finns i Kungens av Danmarks bröstkarameller. Anisfrön är också en välkänd brödkrydda. Odlas i vindskyddat och soligt läge i lätt men näringsrik jord. Sådd bör ske så tidigt som möjligt på våren och groningen hos det hårdskaliga fröet kan påskyndas genom blötläggning i ljummet vatten, så kallad stöpning, över ett dygn.

Mentha spicata var. crispata, krusmynta är en varitet av den vanliga grönmyntan med krusiga blad. Från 1000-talet uppges det att om man vill veta hur många dygder krusmynta har måste man veta hur många fiskar som simmar i Röda havet. Dioscorides konkretiserar dess verkningar till värmande, sammandragande och uttorkande. Man har ansett att örten har trollkraft och kan hålla skorpioner på avstånd. Liksom andra myntaarter har den betydelse som krydda. Mynta, dill och kummin är en klassisk trio till inläggningar. Den är mycket lättodlad och har en tendens att nästan sprida sig för lätt, med underjordiska utlöpare. Krusmyntan trivs på de flesta jordar i sol halvskugga.