Växtsortimentet

När det gäller att välja växtmaterial till den trädgård man håller på att restaurera måste man först av allt veta om den växt man vill använda överhuvudtaget fanns i Sverige under den tid man vill att trädgården ska spegla. Upptäcktsresanden har, alltsedan människan kunnat förflytta sig mellan kontinenterna, tagit hem olika växter till sina hemländer i Europa. De nya växterna hamnade i den förmögna adelns slottsträdgårdar och botaniska trädgårdar. Efter hand tog enklare människor del av det importerade växtmaterialet. För den fattigaste allmogen och torparna kunde det enda alternativet vara att ta tillvara växter som man hittade ute i naturen och som hade vacker blomning. Jag tar upp ett begränsat antal växter, som i varje fall är säkra kort. Det finns mer att välja på, men att ta med allt skulle bli alltför omfattande och snarare förvirra än vägleda.

Latinsk ordlista

Växternas vetenskapliga namn är en blandning av grekiska och latin. Det kan beskriva en egenskap hos växten, var den trivs eller varifrån den kommer. Det kan också anknyta till någon mytologisk person, med en hel spännande historia bakom. Man kan ha både nytta och glädje av att försöka lära sig de vetenskapliga namnen på växterna. Dessa är internationella och är oftast lättast att använda om man söker växten i litteraturen. Man ser också släktskapet mellan växterna, då de olika arterna i samma släkte har samma första namn. Nedanstående enkla ordlista kan vara en första hjälp att förstå det vetenskapliga namnet.

alba                     vara vit, ljus
aqua                    vatten
aster                    stjärna
avium                  av avis = fågel
autumnalis          höst
baca                    bär, pärla
bulbifera             knölbärande
campanula         liten klocka
canina                 av canin = hund
coccinea             sharlakansfärgad
communis           gemensam, offentlig, i det offentligas tjänst
cordata               av cordatus = klok, vis
digitalis               av digitus = finger
domestica          huslig
folium                  blad, löv
fraga                   av fragor = sönderbrytande
fruticosa              fruticosus = rik på kvistar, skott, telningar
iris                       regnbåge
nigra                    av niger = svart, mörk
occidentalis        vestlig, afton
orientalis             östlig, från Orienten
officinale             offentlig
reseda                av resedare = hela, läka
robur                   styrka, kraft, fasthet, stadga
ruber                   av rubeo = vara röd
sativa                  av sativus = saftig, vattnig
saxeus                sten
saxatile               av saxatilis = klipp-…
semper               alltid, ständig
silva                     skog, skogsmark
silvestris             skogig, skogsrik
silvatica              skogs-…
spektabilis          betraktansvärd, sevärd, ståtlig
spicata                tagg, spik, botanisk – ax
tremula                av tremulus = darrande
virens                  av vireo = stå grön, grönska
vulgaris               allmän, vanlig, folklig

Lökar, perenner och annueller

Stockrosen – Alcea rosea är nog den första växt som man förknippar med gamla skånska gårdar, med en korsvirkeslänga i bakgrunden. Förr kallade man den för Stångros. Namnet kommer av att blommorna som liknar rosor, sitter direkt på den raka käpplika stammen. Blommorna kan vara enkla eller dubbla och finns i flera olika färgvarianter, som rosa, karminrött, scharlakansrött och vitt. Det vetenskapliga namnet är ett lån från det grekiska Althaia, med ursprung i ett grekiskt ord, som betyder “läka”. Ibland förs några av arterna till det närstående släktet Althaea. Dess släkting Althaea officinalis är en ansedd apoteksört. Stockrosens ursprung är okänt, men man vet att den användes redan under antiken. En källa säger att den infördes i Europa, av turkarna, före 1500-talet och att den ursprungligen kommer från Kina. Stockrosor planterar man i en kraftig välgödslad gjord, på en skyddad och solig plats, gärna upp mot en vägg. Ett lagom planteringsavstånd är ungefär en halv meter. Placerad upp mot en solig vägg får man inte glömma att vattna vid torr väderlek. Ofta behöver de höga stammarna stöd för att inte välta. På vintern kan de behöva täckas ordentligt med grankvistar eller löv för att inte frysa.

Alcea rosea

Aquilegia vulgaris – akleja är en annan vacker blomma som flitigt användes av allmogen, vilket man ofta kan se bevis för på gamla förvildade tomter där den har spritt sig fritt. Aklejan är vildväxande i Syd- och Mellaneuropa. I Norden var aklejan helgad åt kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja. I det kristna samhället blev den i stället ett Mariablomster. I den medeltida konsten var aklejan symbol för den helige Andes nådegåvor. Till Norden fördes den av munkarna som odlade den i klostren som medicinalväxt. Den blev efterhand en allt vanligare trädgårdsväxt och har med tiden förvildats i Syd- och Mellansverige.  Ursprungligen var aklejan blå, men man kan se den i en mängd varianter från blått till mörkrött med alla nyanser däremellan, även vita. Kronbladens sporrar har i den svullna spetsen en honungsgömma, som är tillgänglig endast för insekter med lång sugsnabel t. ex. humlor. Den tål ganska karga och torra förhållanden och konkurrensen av ogräs. Aklejan trivs i sol eller halvskugga, men blomningen varar längre om den står något skuggigt. Jorden kan gärna vara näringsrik, fuktighetshållande och väldränerad.

En liten växt som man kunde använda som kantväxt är Bellis perennis – tusensköna. Många känner nog till denna lilla blomma som ett besvärande ogräs i gräsmattan. Den självsår sig nämligen lätt och snabbt. Förr kallades också växten för Marie Blomster, naturligtvis syftande på jungfru Maria. Carl von Linné var den förste i Sverige som använde namnet Tusensköna på Bellis. Emellertid kallade danskarna den för “tusindfryd”, vilket motsvarar tusensköna, redan under 1600-talet. Det finns en mängd olika variteter. Förr var det vetenskapliga namnet Bellis hortensis eller Bellis silvestris, beroende på om det var den i trädgård odlade eller den förvildade man menade.

Calendula officinalis – ringblomman är en solig blomma som jag tror minsta barn känner till. Den kommer ursprungligen från medelhavsområdet, men har i århundraden odlats hos oss. Man kan i dag finna den så långt österut som i Indien, där den är mycket vanlig. Munkarna hade den i sina klosterträdgårdar och använde den i läkekonsten. Några andra namn som ringblomman haft är solsicka eller sponsa solis, eftersom den alltid vänder sig efter solen. Fordom har den även kallats Solsequium. Blommorna lyser som klara solar i gult eller orange och kan bli ända upp till tio centimeter i diameter.

Ringblomman har inga stora krav på jordmån, den går bra i vanlig trädgårdsjord. Om man sår direkt på friland har man blommor efter ca 60 dygn. Fröna täcker man med en centimeter jord. Vill man ha ihållande blomning är det viktigt att man  plockar bort de utblommade korgarna efter hand. Ringblomman självsår sig lätt, också det en anledning att ta bort de utblommade korgarna. Annars har man snart ringblommor överallt, även där man inte vill ha dem.

Campanula glomerata, toppklocka har odlats i Sverige sedan 1700-talet. Linné nämner den som vildväxande i Roslagen och även sparsamt i Skåne, i sin “Flora Suecica”, men den är förmodligen inte ursprunglig i vårt land. Arten är mycket variabel och har åtskilliga former och variteter. Blommorna kan vara vita, blå eller violetta beroende på varitet.

Toppklocka är en härdig och lättodlad växt, som en trivs bäst i en väldränerad, men ändå näringsrik jord. Läget bör helst vara soligt, men den trivs också bra i halvskugga.

Campanula glomerata

Chrysanthemum majus – balsamblad är en gammal trädgårdsväxt som härstammar från östra medelhavsområdet. Den har länge funnits i odling, som prydnadsväxt, medicinalväxt och kryddväxt. Att den använts som kryddväxt tyder dess båda andra namn, luktsalvia och bondsalvia, på. Balsamblad ingick i den kyrkbukett som kvinnorna hade med sig till kyrkan för att lukta på under den i bland flera timmar långa predikan.

Chrysanthemum vulgare f. crispum eller Tanacetum vulgare, krusbladig renfana, är en nära släkting till balsamblad och har också den sedan länge använts som kryddväxt med sina väldoftande blad. Renfana lagd på brännvin ger en angenäm smak och påstås även vara magstärkande. Arfwid Månson (1637) säger: “Är hon ock them godh som haffua ondt i Blåsorna och kommer enom till att pissa”. Ur växten kan man få ett grönt ämne som färgar lin, varför den även använts som färgväxt. Växer i Nord- och Mellaneuropa. Ett annat namn på växten som jag hört i Skåne är gubbaskägg, kanske för dess krusiga blad. Blommorna är gula och kommer under juli, augusti.

Den vill gärna stå varmt och soligt, men har i övrigt inga större anspråk. Gubbaskägget sprider sig snabbt med utlöpare, så man får hålla ett vakande öga på den annars har man den strax där man inte vill ha den.

En märklig växt, som uppför sig lite annorlunda än de flesta andra trädgårdsväxter är nakna jungfrun – Colchicum autumnale. Den blommar på hösten med rosa eller lila blommor i september till oktober, och då har den inga blad. Bladen kommer först på våren, för att sen vissna ner fram på sommaren. Därav har den också fått namnet tidlösa. Den kommer ursprungligen från Syd- och Centraleuropa och i Sverige kan man se den förvildad i bland. Tidlösan är mycket giftig, så man bör förvara knölar och frön så att barn inte kan komma åt dem. Den giftiga substansen, colchicin, används bland annat i växtförädlingen för att åstadkomma kromosomtalsförändringar. Då nakna jungfrun tål skugga rätt bra passar den bra att plantera mot väggar eller under buskar och träd. Samla gärna lökarna i grupper i näringsrik och humusrik jord, som ska vara väldränerad men hålla fuktigheten bra. Knölarna ska sitta ganska djupt, ca 20 centimeter ner.

Colchcum autumnale

En annan omtyckt trädgårdsväxt som trivs i lite skuggigare förhållanden är liljekonvaljen – Convallaria majalis. Den växer vild i hela vårt land i lundar och skogsbackar, där den i bland utsätts för rena skövlingen och måste skyddas. Det var inte ovanligt att man använde den i trädgårdarna, men om man planterar den måste man vara observant, då den lätt sprider sig med vågräta jordstammar och bli ett besvärligt ogräs. I maj blommar liljekonvaljen med klocklika vita blommor, 10 – 15 stycken på en stängel. Efter blomningen bildas små orangeröda bär vilka, liksom växten i övrigt, är giftiga. De vackra och väldoftande blommorna är tacksamma att ta in som snittblomma. För att få rik blomning bör man se till att den har god tillgång på näring, annars bildas bara blad. Den tål som sagt skugga bra, varför den passar bra att planteras under buskar och träd.

Riddarsporren, Delphinum cultorum, hör inte till de väldigt gamla trädgårdsväxterna. Den framkom vid växtförädlingsarbeten under 1800-talet. Sitt ursprung har den i sin släkting Delphinum elatum, Sibirisk riddarsporre, som kom till Europa under 1500-talet.

Fleråriga arter trivs bäst i välgödslad, sand- och lerblandad mulljord i sol eller lätt skugga. De vill ha jämn fuktighet för att utvecklas bra och motstå mjöldaggsangrepp. Vintertäckning kan vara nödvändig och även uppbindning för de högväxande.

Nejlikorna, eller Dianthus, som släktets vetenskapliga namn är, hör, tillsammans med rosor och liljor, till de riktigt gamla trädgårdsväxterna. Namnet Dianthus betyder “den gudomliga”. Äldst är nog Dianthus caryophyllus – trädgårdsnejlikan, som enligt legenden fördes till Europa, från Nordafrika, av Ludvig den helige på 1270-talet. Den odlades tidigt i klosterträdgårdarna och fanns med i ört- och läkeböckerna. Trädgårdsnejlikan har en intensiv kryddoft, det enda den har gemensamt med kryddnejlikan. Dess närmaste släktingar är brinnande kärlek, brudslöja och såpnejlika. Blommorna, som slår ut under juni till augusti, är oftast fyllda i röda, rosa och vita färger. Trädgårdsnejlikan vill stå varmt och soligt, i en kraftig jord med god tillgång på vatten. Liksom många andra växter med färgvariationer, kan man inte vara säker på vilken färg man får på blomman, när man förökar den med frö. Bättre är då att föröka den genom delning. Man behöver bara ta en stjälk med en bit av jordstammen och jordslå. Vill man ha stora blommor bör man avlägsna sidoknopparna så snart som möjligt.

Dianthus caryophyllus

Släktingen Dianthus barbatus – borstnejlikan har förekommit i Sverige sedan början på 1700-talet, men har sitt ursprung i Sydeuropa. Den bildar snabbt mattor på stora områden med sina krypande jordstammar. De färggranna blommorna, som kan ha många olika röda färger och teckningar, sitter i kvastlika blomställningar, med gröna borstliknande strån mellan blommorna. Den är lätt att föröka med frön eller genom delning. Då man, liksom med trädgårdsnejlikan, vid frösådd inte kan vara säker på att få en blomma med samma utseende som moderplantan, bör man, om man vill ha en blomma med ett speciellt utseende, i stället föröka dem genom delning. Borstnejlikan har samma krav på växtplatsen som trädgårdsnejlikan.

Dicentra spectabilis – löjtnantshjärta kallas även hjärtblomma, blödande hjärta, lyrblomster, mariahjärta, vår fru i båten, kinamannens byxor eller holländska byxor, mannen i den röda tröja eller jungfrun i badet. Kärt barn har många namn. Många tror kanske att detta är en gammal trädgårdsväxt i Sverige, men den introducerades i Europa först 1816. Den kommer ursprungligen från Östasien. Växten kom till Sverige i mitten av 1800-talet och det första exemplaret blommade 1852 på Rosendal i Stockholm. När växten kom till Europa trodde man att den var ömtålig och odlade den i kruka i växthus. Senare upptäckte man emellertid att den var mycket härdig. Den enskilda plantan växer sig med åren allt yvigare till meterbreda stånd. Man kan plantera en planta i en någorlunda stor kruka, vilken får stå ute i trädgården under sommaren, men när hösten lider mot sitt slut tar man in krukan. Löjtnantshjärtat börjar då växa och blommar igen under vintern. Nackdelen med löjtnantshjärta är att den efter blomningen vissnar ner. Därför kan man gärna omge den med robusta höstblommande perenner, som kan överta tomrummet den lämnar efter sig. Den trivs bra i lite halvskugga, i djup mullrik jord. Den kan bilda stora meterhöga stånd.

Dicentra spectabilis

Dictamnus albus – Mose brinnande buske växer i dag från Mellan- och Sydeuropa enda bort till Himalaya och Östasien. Den tillhör samma växtfamilj som citrusarterna, vilket man kan känna på den starka doften, som påminner om lukten hos citronskal. Doften får den av en eterisk olja, som liksom apelsinskalets olja, går att antända. Det påstås att växten en varm och stilla sommardag kan avge så mycket eterisk olja att den vid antändning flammar upp. Kanske var det en sådan brinnande buske Moses såg? Moses brinnande buske är en stor och ståtlig växt. Den kan bli upp till en meter hög och lika bred. Som fullvuxen ger den snarare intryck utav att vara en vedartad buske än en perenn. De vill gärna stå oflyttad på samma plats och kan där bli mycket gammal. Den blommar under juni till juli med mörkrosa blommor i toppen på varje stjälk. Det finns också en vitblommig form, med namnet albiflorus. Dictamnus albus trivs en djup och väldränerad jord. I övrigt har den ganska små krav. Sedan dess rötter väl har etablerat sig är den inte känslig för torrperioder.

Digitalis purpurea – fingerborgsblomma kommer från Västeuropa och finns vildväxande i Sverige. Många betraktar den nog nästan som ett ogräs då den villigt frösår sig. På Irland kallar man fingerborgsblomman för “Fairy cap” vilket betyder älvamössa. Växten har använts inom medicinen till hjärtmedicin. Den blommar i juli med vanligen just purpurröda blommor, men de kan ha en mängd olika färger. Den frösår sig, som sagt, lätt och skördar man sitt eget frö, sås detta omedelbart efter mognaden. Småplantorna, som inte blommar första året, flyttas till den utvalda växtplatsen. Efter att blomman vissnat dör plantan. Den har inga speciella krav på jorden, utan trivs i all slags jord. Den kan bli ganska hög, en dryg meter, varför den lämpar sig bäst som bakgrundsväxt.

Från Persien, nuvarande Iran, och västra Himalaya kommer den. Den var de holländska blomstermålarnas favoritmotiv. Den är en gammal kulturväxt i Sverige och dess namn är Fritillaria imperialis – kejsarkrona. Namnet syftar på blommans form, men också på att det var i den kejserliga trädgården i Wien den första gången den odlades i Europa. Löken, som är gul och mycket stor, luktar illa och anses ha avskräckande effekt på sorkar och råttor. Blomman, som slår ut i april-maj, skiftar från citrongul, orange och brunröd till rent mörkröd. Inuti vid kalkbladens bas finns en stor “körtel”, som ser ut som en hängande tår. Enligt sägnen var den orangeröda kejsarkronan ursprungligen vit. I paradiset vände växten blomman uppåt så ett dess sköna insida var fullt synlig. Den blev emellertid högfärdig över sin prakt. Därför böjde Gud dess klocka neråt. De lysande tårarna i varje kronblad är växtens gråt av sorg och ånger. Kejsarkronan vill stå varm i kalk- och näringsrik jord. Den trivs bättre i tyngre, lerig jord än i sandig. Den överlever ofta i den gamla bortglömda trädgården och kan till och med fortsätta blomma. Får den inte stå i fred kan däremot blomningen bli sämre. Ska man flytta eller dela beståndet bör detta ske strax efter nedvissnandet och ej efter september. Löken bör stå ganska djupt, 20 – 30 centimeter ner.

Fritillaria imperialis

Dagliljan, Hemerocallis har odlats i Sverige sedan 1700-talet. Det finns två sorters daglilja, Hemerocallis fulva med brunröda blommor och Hemerocallis lilioasphidelsu med gula blommor. Den förra är vanligare att man hittar i gamla trädgårdar. Ofta blommar de inte längre i den övergivna trädgården, men för de bara fritt omkring sig och näring, så tar det inte mer än ett år till de blommar igen. Den blommar från juni till oktober. På blomställningen kan finnas ett stort antal blommor, som slår ut en i taget. De varar bara en dag, för att nästa dag bli avbytta av en annan blomma. Därav har den fått sitt namn Hemerocallis, som betyder “vacker för en dag”. Den brandgula dagliljan kommer ursprungligen från Kina. Där används en sort som salladsväxt och man kan till och med i Sverige köpa torkade dagliljor. Ända sedan romantiken har den använts som läkeväxt. I Kina påstods Dagliljan, eller “glömskans ört” som den också kallades, bota sorg genom att den förorsakade minnesförlust.

Dagliljan trivs i fuktighetshållande jord gärna i halvskugga, men går även bra i full sol. Då får man vara mer vaksam på att den får tillräckligt med vatten.

Hemerocallis fulva
Hemerocallis fulva

Hesperis matronalis – trädgårdsnattviol har odlats i Sverige 300 år och växer nu förvildad. Den är en av de växter som längst håller sig kvar sedan människan övergett en trädgård. Liksom många andra av våra gamla trädgårdsväxter har den använts som medicinalväxt. Namnet trädgårdsnattviol syftar på att den, särskilt under natten, sprider en stark väldoft omkring sig. Blommorna kan vara blåvioletta, skära eller vita. Trädgårdsnattviolen har små krav på jord och näringsförhållanden, men den trivs i sol och på en skyddad plats. Den är tvåårig, men frösår sig lätt, varför den snabbt sprider sig.

Iris germanica, trädgårdsiris antas ha uppkommit som en korsning mellan Iris pallida och Iris variegata, men någon ursprunglig korsning har aldrig setts. Trädgårdsirisen har odlats i många hundra år och är en av våra äldsta trädgårdsväxter. Sitt namn har den fått av en grekisk legend. Gudarnas budbärarinna hette Iris och när hon färdades mellan himmeln och jorden använde hon regnbågen som väg. Regnbågen färgade hennes bara fötter, så att när hon sedan kliver ner på jorden växte det upp mångfärgade Iris i hennes fotspår. Iris har också fått namnet regnbågsblomma. Det är den nära släktingen Iris pseudacorus som stått modell till det franska kungahusets emblem, den franska liljan. Iris har haft en mängd olika användningsområden genom historien. Den torkade roten har fått namnet “violrot” därför att dess doft, när den torkat länge nog, påminner om violens. Denna rot har använts och används fortfarande vid tillverkning av parfym. Även som smaksättning i en del viner används den. Till denna ytterst heterogena art har förts rader av korsningar mellan skäggbärande iris. De flesta är högvuxna, bladlängden varierar från 30 till 50 centimeter och blomstjälken från 40 till 100 centimeter. Det förekommer hundratals namnsorter i de mest skiftande färger från rent vitt till mörkaste violett. Ofta är blomman tvåfärgad eller rentav flerfärgad. Blomningen pågår i huvudsak under juni. Varje blomma har kort blomningstid, men då blommorna på samma stjälk avlöser varandra blir blomningen ändå ganska långvarig.

Iris germanica

Den kan planteras i vanlig trädgårdsjord. Några större krav har den inte men jorden kan gärna vara lerhaltig. Den har dock visat sig trivas väl även i sandjord. Trädgårdsirisen vill gärna stå i sol.

En gammal trädgårdsväxt i Sverige är Lathyrus odoratus – luktärt, som i varje fall funnits från 1700-talet. Den kommer dock från början från Sydeuropa, framförallt Italien. Förutom stamformen Lathyrus flore purpureo med, som namnet antyder, purpurröda blommor, finns variteter med röda och vita blommor. Luktärten lät man klänga upp på låga staket, eller så gjorde man praktfullt blomstrande pyramider eller cylindrar av dem. För att göra dessa använder man sig av fyra eller fem käppar som man ställer i en ring, med omkring en halv meters diameter. Mellan käpparna kan man sen dra snören. Enklare är att man kring käpparna fäster ett, inte för tätt, hönsnät. Luktärt ska sås så tidigt som möjligt på våren. De vill gärna ha en fast och god jord, som ska vara väl bearbetad på djupet, då rötterna från början skjuter ner rätt djupt. De unga plantorna gallras till 15 – 20 centimeter avstånd.

Lathyrus odoratus

Lavandula angustifolia – lavendel förknippar nog de flesta med gamla trädgårdar. Den verkar dock, i varje fall i de högre ståndens trädgårdar, ha varit mindre populär under 1800-talet. Allmogen har i varje fall odlat den, kanske mest som kantväxt. Stundtals som ett alternativ till buxbom, med sina doftande, blå blommor, som kommer i maj-juni.

I södra Europa är lavendeln dock främst en nyttoväxt. Där odlas den främst för den kosmetiska industrins behov. Dess väldoftande blommor användes redan av de gamla romarna. De hade den i badet för att sprida vällukt. Därav namnet Lavandula som kommer av latinets lavare, som betyder tvätta.

Den trivs bäst i sandblandad mulljord i full sol. Det är viktigt att man regelbundet beskär lavendeln, annars blir den snart risig och oformlig. Som kantväxt trimmas plantorna tidigt på våren. Den bildar då snabbt en tät väldoftande häck. Tänk därför på att inte sätta plantorna onödigt tätt, även om de ser små ut som unga. Tre till fyra plantor per meter är lagom.

Lilium bulbiferum – brandgul lilja är en anspråkslös lilja, mycket använd av fattigare folk. Man kan ofta se den förvildad kring gamla gårdar. Den kommer ursprungligen från Sibirien, men är använd i svenska trädgårdar i varje fall från 1600-talet. Brandgul lilja är en mycket härdig växt som inte har några speciella krav på jordmånen. Lagom planteringsdjup är 10 – 15 centimeter.

Lilium bulbiferum

Lupinus polyphyllus – blomsterlupin är vår vanliga gammaldags trädgårdslupin, som nu förvildat sig ymnigt och bl.a. pryder grusiga vägbankar. Lupin kommer ursprungligen från västra Nordamerika, antagligen införd till Europa kring slutet på 1500-talet. Den blå blomfärgen dominerar, men en mindre andel rosa och vita exemplar finns alltid med i varje bestånd. I trädgården passar blomsterlupinen i den stora frodiga rabatten eller ensam i stora bestånd. De bör planteras i djup, gärna mager jord. Då blomsterlupinen har lätt för att fröså sig bör man skära av blomställningarna innan dessa hinner fröa av sig. Samtidigt stimuleras plantan till förnyad blomning, även om den inte blir lika prunkande rik.

Lychnis chalcedonica, studentnejlika har odlats i Sverige sedan 1700- talet eller längre och har ute i Europa ett förflutet som odlad växt sedan 1500-talet. Ett annat namn den har är brinnande kärlek. Studentnejlikan innehåller, liksom såpnejlikan, saponiner, som gör att den kan användas som tvättmedel. Därför har den ytterligare ett svenskt namn, nämligen tartarsåpa. Den kommer ursprungligen från Mindre Asien och Sydryssland. De scharlakansröda femtaliga blommorna slår ut i juni – juli. I bland kan blommorna ha en mindre missbildning, med fyra kronblad i stället för fem. Man tror att denna missbildning har stått modell för malteserkorset. Studentnejlikan är mycket oöm och långlivad och har inga speciella krav på jordmån, men vill gärna stå ljust och soligt.

Malvorna kallades i folkmun, oavsett art, för kattost, för att fröna ser ut som ostar. Släktnamnet, Malva är ett gammalt latinskt växtnamn, som avletts av det grekiska malache, som i forntiden användes om denna familj tillhörande växter, som på grund av sin rikedom på växtslem användes som uppmjukande läkemedel, av det grekiska malakos = mjuk.

Malva alcea, rosenmalvan, började odlas i norra Europa kring slutet på 1700-talet. De vackra rosafärgade blommorna slår ut i juli-augusti. Wahlenberg (Sv. Bot.) ansåg dem t. o. m. vara “de skönaste som finnas på örtstam” och skriver om hur denna “Svenska Stockros” närmar sig den österländska, Alcea rosea, med hänsyn till blommans inre: “sjelfva det inre i blomman är alldeles den orientaliska Stockrosen, men liksom förflyttadt till ett annat blomfoder”. Den trivs i lätt och näringsrik jord, som inte får vara för kalkrik. Rosenmalvan vill gärna stå soligt.

Malva alcea
Malva alcea

Malva moschata, myskmalva, kallades även desmanros eller desmeros. I Östergötland kallade bonden den för “koskite-blomma”. Namnet moschata kommer av växtens myskliknande doft. Malva moschata är hemmahörande i Europa och kan hittas förvildad i Sydsverige. Sannolikt började den användas i trädgårdarna något tidigare än rosenmalvan Den blommar med blekrosa eller vit blommor. Myskmalvan odlas på samma sätt som rosenmalvan.

Allra äldst i odling och mycket omtyckt under 1700-talet var emellertid gråmalvan, Lavatera thuringiaca. Den konkurrerades ut av de ovan nämnda malvorna och har inte använts sedan början på 1800-talet. Dess stjälk och blad är gråludna och blommorna är blekrosa och något mindre än rosenmalvans och myskmalvans.

Papaver orientale – jättevalmo är en av de färgstarkare scharlakansröda inslagen i den gamla trädgården. De stora blommorna slår ut i maj – juni. Jättevalmon kom till Europa i början av 1700-talet, från Armenien, Kaukasus och dåvarande Persien. Den hör till de växter som tillsammans med buskrosor, brandgula liljor och pingstliljor, kan dyka upp, när man röjer i gamla trädgårdar. Den trivs i djup, ganska torr, lätt och väldränerad jord. Den vill gärna ha en solig växtplats och behöver inte ha mycket gödsel för att blomma rikligt.

Papaver orientale

Phalaris arundinacea ‘Picta’, randgräs, eller på skånska “förklä´gräs”, var ett omtyckt prydnadsgräs hos allmogen. Gräset är starkt utlöparbildande och blir lätt till ett ogräs, om man inte håller efter det.

Randgräs vill gärna ha en fuktighetshållande jord, men har i övrigt inte några speciella krav.

Phalaris arundinacea

Phlox paniculata – höstflox hör också till de populära allmogeväxterna. Den hör inte till de riktigt gamla växterna, den kom till Europa, från Nordamerika, först i under 1700-talet. Höstflox blev omtyckt under 1800-talet och kring sekelskiftet, kanske för att den blommar så tacksamt och fanns i en mängd olika sorter. Den blommar i slutet av sommaren, kring juli – september. Höstflox ska planteras i väl dränerad trädgårdsjord, i full sol, men trivs också att stå i lite skugga. Om sommaren är torr, måste man vattna, speciellt om den står i sol. Ett problem med höstfloxen är att den lätt angrips av mjöldagg, framför allt i soliga torra lägen. Om man låter den omges av andra medelhöga arter kan man lite dölja dess fula, angripna nedre delar.

Den välluktande Resedan, Reseda odorata, var omtyckt förr och hade ryckte om sig att vara bra mot onda inflytanden. Släktnamnet, Reseda, avleds av rededo = jag helar och är ett gammalt latinskt namn på en växt, som hör till detta släkte och som i forntiden användes som läkedomsört. Resedan kommer ursprungligen från Nordafrika, närmare bestämt från Egypten, varifrån den kom till England på 1750-talet. Den användes vanligen till infattning av rabatter och särdeles verkningsfullt ansågs det vara om man besådde hela rabatten, där rosenbuskar växter, med Reseda. Den är ettårig, med blomning som pågår under juni-oktober, med gröngula kronblad.

Resedan växer bäst i väldränerad, något kalkhaltig jord i soligt läge. Jorden bör ej vara för näringsrik, men den bör kalkas före sådd vid lågt pH-värde.

Saponaria officinalis, Såpnejlika, har sitt ursprung i Europa och västra Asien. Den infördes till Sverige på 1600-talet och användes då till en början som medicinalväxt och tvättmedel. Roten innehåller, liksom studentnejlikan, saponiner, som gör att den kan användas i tvättmedel. Så sent som fram till 1935 användes såpnejlika som ingrediens i Lux toalettvål. Den blommar under juli, september med enkla eller dubbla blommor i färgerna vitt, rosa eller mörkrosa, beroende på sort. Den enkla formen är troligen den äldsta.

Såpnejlikan trivs i all slags näringsrik jord, i full sol eller halvskugga. Skär man tillbaka de först blommande skotten, kan växten blomma om. Den sprider sig med rotskot och kan bli ett problem om man inte håller ett öga på den.

Saponaria officinalis

Mariatistelns, Silybum marianum gamla vetenskapliga namn var Cardus marianus. Legenden säger att Mariatisteln för första gången spirade ur marken på det ställe där jungfru Maria hade spillt några droppar bröstmjölk. Forntidens och medeltidens läkare använde roten som kräkmedel, och vi finner den upptagen i de äldsta farmakopéerna. Den torkade örten har av läkare använts mot lungsjukdommar, frukterna också mot gulsot och håll i sidan. Palmberg (1684) kallar fröna av denna tistel för Stingfrö, emedan de hjälper mot “Holl och Sting”. Ett ännu äldre namn på växten är Labrum veneris, vilket översatt blir Venus läppar. Mariatisteln är en ettårig ört med kort, tjock rotstock och en 100-120 cm hög, glatt, förgrenad stjälk med stora, törntandade, vitfläckiga blad och stora, rödvioletta blomkorgar med långa, utstående tornar i spetsen på svepebladen. Den blommar under juli-augusti och påträffas i Norden endast som prydnadsväxt men växer vild i bl. a. Sydeuropa.

I den franska trädgårdsboken “Le Bon Jardinier” kan man läsa: “Tres pittoresque et propre aux grand jardins”, vilket skulle betyda: Mycket pittoresk och passande i stora trädgårdar. Troligtvis har detta varit en växt förbehållen de högre stånden och apotekarna, samt munkklostren.

Enligt “Le Bon Jardinier” sås fröet i en frisk och rik trädgårdsjord, på platsen i april, i varje fall i Frankrike, vilket innebär något senare hos oss.

  •  
  •  
  • 34
  •  
  •  

Vill du ha kontakt med mig och veta mer om hur jag kan hjälpa dig med din ute-miljö? Fyll i nedanstående kontaktupp-gifter, så kontaktar jag dig så snart som möjligt.

Scroll Up