I landet som helhet går inte allmogens tradition vad gäller rena prydnadsträdgårdar speciellt långt tillbaka i tiden. Bönderna hörde till den fattigare delen av befolkningen, vilket många gånger kunde innebära att man levde på svältgränsen. All mark och arbetskraft var man tvungen att använda för att få ihop till livets nödtorft. Att anlägga en prydnadsträdgård var för de allra flesta en lyx som inte var att tänka på. Det innebar att det var bönder med bättre jordar som hade möjlighet att börja anlägga trädgårdar. Jordar som gav högre avkastning gjorde det ekonomiskt möjligt för bonden att ägna en bit av sin jord åt en prydnadsträdgård, endast för sitt eget höga nöjes skull.
Skåne är den del av landet som hade och har det mildaste klimatet och den bästa åkerjorden. Den skånske bonden hade därför möjlighet att ägna sig åt trädgårdsodling långt tidigare och i större omfattning än vad hans uppsvenske broder hade möjlighet att göra. Carl von Linné vittnar om detta vid ett flertal tillfällen i sin “Skånska Resan”, vilken utgavs 1749. Ett exempel är från byn Vittskövle, varifrån han skriver: “Byen Vittskövle låg ett stycke från slottet, var en av de ansenligaste och liknade en liten stad. Han bestod av 11 hela hemman vardera delt i 4 gårdar, som lågo särskilde, att vardera hade sin trädgård och sina små täppor”. Ett annat exempel är från Marklunda i Göingetrakten varifrån Linné skriver: “Trädgårdar sågos på alla ställen anlagde vid byarna här på orten, och mer än på något annat ställe i Sverige, vilket icke ringa pryder och gagnar denna ort”. Den skånske bonden hade således trädgårdar redan i början på 1700-talet och kanske tidigare.
Dessa var nog i allmänhet mindre prydnadsträdgårdar än nyttoträdgårdar, i form av kålgårdar. Man odlade olika nyttoväxter, som man använde i hushållet, eller till djuren. Bonden odlade också för avsalu. Ett exempel är kummin som odlades av allmogen och såldes till brännvinsbryggerierna. Tobak var en annan populär växt som odlades av allmogen, men även av borgarna på deras små lyckor utanför städerna. Även om trädgården till stor del ägnades nyttoväxter uteslöt inte det att man gjorde den estetiskt tilltalande, med buxbomkantade kvarter och prydnadsblomster. Hur trädgårdarna hos allmogen såg ut framgår inte av Linnés “Skånska Resan”, men man kan få en bild av vilka nyttoväxter som odlades, i synnerhet de som ej kunde odlas längre upp i landet. Rena prydnadsträdgårdar blev mer allmänna först i början på 1800-talet och det var en förändring som skedde gradvis.
Förebilden för bonden var de högre ståndens trädgårdar. Bonden såg i kringliggande gods praktfulla trädgårdar och drömde om att kunna göra något liknande där hemma. Från de stora godsens plantskolor kunde han också få plantor till sin trädgård. Toppeladugård var ett av de gods som redan under 1700-talet hade en så kallad trädskola, varifrån plantor avyttrades till allmänheten. Man sålde olika slags fruktträd, däribland valnötsträd, men även prydnadsträd, såsom hästkastanj, alm och lind. Överheten hade så tidigt som på 1700-talet visat intresse att förse bonden med plantor av olika slag, i synnerhet här i Skåne, där man ville reparera den skövling som försiggått under tidigare århundraden. Detta hade fått virkesbrist och jorddrift som följd. Man ville att allmogen skulle återplantera träd, i varje fall längs vägar och dikesrenar. Den skånske bonden var dock ganska ointresserad av dessa projekt. Han tyckte han behövde sin tid och sin jord till annat. I bästa fall kunde hans insatser sträcka sig så långt som till att plantera “pileträn” längs dikena. Han planterade också gärna alm, ask och lind kring gården. Eric Gustaf Lidbäck, en lärjungen till Linné och verksam i Lund, var en ivrig förespråkare av trädplantering. Hans försök att stoppa sanddriften vid Skanör, genom trädplantering, blev till stor del handgripligen saboterade av bönderna på orten. Men det fanns naturligtvis undantag och från godsens plantskolor, men även från prästgårdar, kunde bonden få kunskap om hur han skulle sköta olika växter. Prästen hade studerat på universitetet och i dessa studier ingick även studier av olika nyttoväxter och deras skötsel. Kunskaper, vilka avsikten var att den teologie studerande skulle föra vidare till den församling där han en gång blev placerad. Växterna hade mycket större medicinsk användning då än nu och de var i allmänhet den enda hjälp allmogen hade att tillgå vid sjukdom. Förebilden för bonden var således de stora slottsträdgårdarna, men även prästgårdarnas små täppor. Allmogen var emellertid ganska trög när det gällde att ta upp nymodigheter. Ofta hade man ett tidseftersläp på 100-200 år. Så sent som på 1800-talet präglades således bondeträdgården fortfarande av renässansen.
Först senare, kring sekelskiftet, slog den så kallade landskapsstilen igenom hos allmogen. Landskapsstilen kom ursprungligen från England och här i Sverige började man vid slotten att anlägga landskapsträdgårdar i mitten på 1700-talet. Ett exempel är Drottningholm, som Gustav III ägnade sig åt. Då bonden började anlägga trädgårdar i landskapsstilen infördes gräset i trädgården. Symetrin övergavs och i stället lät man slingrande gångar leda genom trädgården. Blomsterbäddarna fanns kvar, som i gräsytorna infällda kulörta mattor, ofta i oregelbundna former. Som ett försök att efterlikna slottens grottor och ruiner, började man nu anlägga små stenhöjder, stenpartier, i sin trädgård.
Under 1800-talets andra hälft gjordes dessutom mycket upplysningsarbete för att få allmogen att förstå trädgårdsarbetets nytta och glädje. En trädgårdsman som var speciellt verksam för trädgårdsodlingens utveckling var Olof Eneroth. Han var förmodligen en av de första i Sverige som förespråkade inrättandet av skolträdgårdar. Särskilt intresserad var Eneroth av fruktodlingen och hans främsta verk anses vara “Handbok i svensk pomologi”. Han gav även ut andra skrifter som haft stor betydelse, såsom bl. a. “Trädgårdsbok för allmogen”. Man kan säga att denna strävan mot en mer nyttobetonad trädgård, återför lite av renässansens regelbundenhet i planlösningen, fast växtmaterialet var ett annat.
Att bara läsa om trädgårdar är inte tillräckligt för att få en bild av hur allmogens trädgård såg ut. Den som vill ge sig i kast med att återställa sin trädgård, så som den en gång kan ha sett ut, rekommenderar jag att se sig om efter andra trädgårdar, från samma tidsålder, som inspirationskälla och förebild.
